Måndag kväll den 15 februari och tisdagen den 16 februari 2021: ”…sjuk av det som en gång var glädje och stolthet…”

 

---

Kära dagbok…

Jag och vännen FEM på utflykt till Ulva kvarn när kom och hälsade på mig i Uppsala den första helgen i oktober förra året.

Jag hann och jag orkade! Det vill säga ringa vännen FEM igår kväll. Ganska ofta är jag så där att jag inte vill höra av mig till mina vänner när jag inte mår så bra. Men nu var det inte bara jag som mådde dåligt. Vännen FEM sitter med bruten handled igen och är inne på sin andra sjukskrivningsvecka. Vissa människor har bara sån otur! Trots värk och trots besvär (naturligtvi var handleden på fel hand, dvs den som används, som fick en fraktur) hade hon ändå tid att fråga om och lyssna på mig och mitt. Det är den goa vännen, det!

Nu tycker jag att hon har haft lite för mycket sjukdom det senaste året. Jag hoppas på snabb läkning den här gången och att vi får hålla oss friska så nån av oss kan åka 30 mil för att vi ska kunna ses igen.

Det var mer jag hann och orkade igår kväll: jag åt rester från söndagsmiddagen. Det blev en fin portion ajvar- och tomatkyckling med potatisgratäng. Fästmön och Gymnasisten åt nylagad mat. Till maten unnade jag mig ett glas barolo. Ett glas vin dämpar min ångest, men jag vet att det inte är bra i längden. Som tur är stannar det vid ett glas. Jag blir förbannad på att det är så här och önskar att ”jag levde i ett fritt land”, så att säga. Och med ”att det är så här” menar jag när en blir sjuk av det som en gång var ens glädje och stolthet…

Resterna från söndagsmiddagen och ett glas barolo blev perfekt middag igår.

För att döva det som gör ont ännu mer – och naturligtvis för att njuta av nåt gott! – blev det både kakor och tårta till kvällskaffet, assietten balanserade på feta lår. Bukomfånget ökar för var dag…

Kakor och tårta på en assiett på ett par tjocka lår...

Kvällen avslutades med tredje delen av Atlantic Crossing på SvT 1, fem delar återstår. Och även den här serien är jättebra.

∼ ♦ ∼

Tisdagen jag vaknade till var kall och solig. Jag tömde kattpottorna som vanligt och byggde ett litet sopberg i hallen. Frukost kan jag fortfarande inte äta, så det blev kaffe och Pro Viva. Prick klockan sju startade jag dagens första maskin tvätt följt av diskmaskinen. Jag bytte kökshanddukar i farten. Maskinerna gör sitt jobb utan min inblandning. Sen startade jag min egen arbetsutrustning. Vid 7.30-tiden var det dags att väcka en trött tonåring.

Precis som igår var dagen fylld av Zoommöten. Det gäller att försöka hinna arbeta där emellan. Min fikarastpromenad på förmiddagen (= 15 minuters promenad utomhus i stället för att fika) gör jag emellertid icke avkall på, men den förskjuts ibland allt närmare lunch.

Det var sandat, men ändå halt idag.

Ett av de fina husen på min gata.

Ingen sol när jag var ute, bara ljusgrå himmel över en brun häck.

 

Inget längre driftstopp här.

Lunchen, som är tvingande att ta i 30 minuter, blev 15 minuter igår för min del. Jag åt yoghurt. Igår eftermiddag fick jag ingen rast alls, utan jag bryggde kaffe och tog med in till datorerna. Idag hade jag hoppats på varm lunch och en halvtimmes lunchrast samt rast på eftermiddagen. Hur det blev? That’s for me to know and for you to find out. Eller… det blev Varma koppen kantarellsoppa, nyrostat bröd och ett ägg som Anna hade kokat åt mig i morse. Sen tömde jag diskmaskinen på ren disk, så hela 20 minuters lunch tog jag idag. Det mest spännande som hände på eftermiddagen var att jag tappade internetkontakten på en router. Med hängslen och livrem kunde jag jobba vidare på en annan router tills driften var igång igen.

∼ ♦ ∼

Fettisdagen har det varit idag. Nog är jag fettis alltid… Men se semlor, fettisdagsbullar, hetväggar eller vad de kallas – dem äter jag inte. Och tänk, det vet Anna, så hon köpte en rejäl bit morotskaka till mig i stället. Med den i magen blir det kall ”middag” i afton för min och Annas del.

Ingen semla, men en rejält bit morotskaka.

∼ ♦ ∼

I kväll blir det mer läsning. Jag har kanske läst två tredjedelar av min bok på gång nu.  Klockan 21 slår jag ihop pärmarna om det lilla mordet för att se på Lyckoviken, ett fiktivt ställe fullt av intriger och falska människor. Påminner mig om ett annat, verkligt ställe, faktiskt…

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.