Sommarsolståndet 2018: Nån gång får vi säkert nåt skäl att fira

 



Kära dagbok…

Baglietti och Freixenet Prosecco

Nån gång får vi säkert nåt skäl att fira.

Nån gång får vi säkert nåt skäl till att fira. Så tänkte vi igår, min sambo och jag när vi studsade in till Systembolaget för att köpa en gå-bort-flaska. Därför slank även en Baglietti Prosecco no. 10 ner i påsen. Den tomma flaskan av annat märke står kvar hemma på en bänk i köket, vacker och kristallig. Den vill nog somliga köra ner i min hals så att det inte kommer några fler dumma ord upp genom den och ut ur käften. Många känslor finns inuti och gör att jag inte blir så snäll. Eller rättare sagt: jag blir elak. Olikheter kan ibland vara berikande. Understundom är emellertid olikheter frustrerande. Frustration, rädsla, irritation över ändrade förutsättningar – sånt behöver jag få ur mig. Men det kommer ut på fel sätt. Jag är fan helt fantastisk på att kommunicera på fel sätt i trängda, personliga lägen. När jag sen inser att jag har gått för långt blir jag skamsen och kryper som en strykrädd hund längs med väggarna. Och tar konsekvenserna. Fast det sagda är sagt och det går inte att ändra på.

∼ ♦ ∼

Kommunikationsplan på storskärm

Ett utkast till kommunikationsplan för ett enormt projekt på en enorm skärm.

I ett enormt projekt på jobbet får jag emellertid inte kommunicera fel. Gör jag fel är det ut som gäller. Det läskiga i det hela gör mig – tro det eller ej! – mera skärpt och vass. Att ana faran triggar mig, för jag vill hitta lösningar. Samtidigt inser jag att det är ett stort förtroende jag har fått. Förvaltar jag det – och kanske till och med utvecklar det – på rätt sätt kan det komma mig och familjen till gagn. Så köpet av flaskan ovan på bild kanske trots allt inte var nåt felköp.

Jobbet innebar inledningsvis att jag skrev ett utkast till en kommunikationsplan tillsammans med Högsta Tjifen. Efter ett möte på måndag blir jag troligen ansvarig redaktör och avsändare för det som ska kommuniceras. Det är spännande, jag är förväntansfull – och inte så lite skraj… Det känns i vart fall som en möjlighet att få visa framfötterna, att få visa vad jag går för.

∼ ♦ ∼

Midsommarstången rest

Förra årets stång.

Midsommarvädret har anlänt. I morse hann jag precis till jobbets entré när de första, tunga regndropparna föll. Framåt förmiddagen regnade det fullt ut. Även idag frös jag på kontoret så att näsan rann (nej, ingen bild). Det ska bli skönt med tre dagars ledighet nu, men väldigt tråkigt om midsommarafton regnar bort. Anna, E och jag ska tillbringa den i Slottet med omnejd. Förra året var vi på midsommarfirande i området och det var så där härligt klassiskt med blommor, sol, folkdans och ringdans. I Slottsträdgården bjöds vi på bubblande dryck, jordgubbstårta, sill och grillat. Och när vi inte åt lekte vi utomhus och tävlade i boule och pilkastning. Jag kanske ska preppa och ta med mig med några inomhusspel i år…

∼ ♦ ∼

Om det är nån som läser här, så önskar jag dig en glad midsommar. Låt det inte bli nån miss-sommar.


Livet är kort.

Annonser
Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Ett rött vin: Lännabruk Kristina 2016

Ett inlägg om ett rött vin med både grekisk och lokal anknytning.


 

När jag beställer ett visst vin till middagen på restaurang är det vanligen italienskt. Igår på Akropolis var det inget undantag. Inte förrän en flaska franskt rött vin ställdes på bordet. Nej, den fick de bära ut igen. Nåt italienskt rött vin till bra pris fanns inte att uppbringa och vi blev i stället erbjudna vinet Lännabruk Kristina 2016. Detta vin har anknytning både till Grekland och lokalt (Lännabruk) – och det gjorde mig så nyfiken att jag accepterade bytet (och fick betala 45 kronor mer, typ 340 kronor för en flaska). Vinet går inte att köpa på Systembolaget, vilket ytterligare tilltalade mig.


Huvudmännen för vinet Lännabruk Kristina 2016
är två greker som öppnade restaurang på orten Lännabruk 2011. Kristina är restaurangens eget vin. Det är producerat på druvor från ägarnas vingårdar i Grekland. Druvorna i vinet är tre: Syrah, Merlot och Cabernet Sauvignon. Vinet karakteriseras av en ägarna som

”[…] mycket välbalanserat och milt med en viss strävhet

Fästmön åt kött, jag åt kycklingsouvlaki till vinet. Det var verkligen härligt strävt. En viss jordighet noterade jag. Om vinet hade varit något ljummare vid serveringen skulle det ha varit helt perfekt.

Detta till trots blir Toffelomdömet det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett bubblande vitt vin: Freixenet Prosecco

Ett inlägg om ett bubblande vitt vin.


 

Freixenet Prosecco

Friskt, ungdomligt och prisvärt bubbel.

Sunday = Funday. Eller en gör så gött en kan för att det ska bli sköj. Fästmön och jag åt räkstubbe i söndags. Till den korkade Anna upp en flaska bubbelvatten med alkohol i, Freixenet Prosecco. Flaskan hade inköpts till nyårsafton, men alltså fått ligga på vänt i kylskåp – först hos Fänriken, därefter på Main Street.

Ärligt talat är jag mest för äkta champagne och inte så mycket för mousserande viner. Det handlar troligen om att jag i grund och botten hellre dricker rött än vitt vin. Men ett för mig outforskat gäng mousserande viner är de italienska proseccovinerna. Dessa mousserande viner kommer från nordöstra Italien. Vinerna är gjorda på druvan glera – som tidigare hette prosecco. Det fanns flera skäl till namnbytet. Ett var att druvan och vinet inte skulle blandas ihop, men det främsta skälet var nog för att inte namnet Prosecco skulle användas på viner från andra ställen i världen.

En flaska Freixenet Prosecco kostar just under hundringen (99 kronor). Det bubblande vinet passar till lättare fisk- och skaldjursrätter, men även som aperitif och sällskapsdryck, enligt Systembolagets webbplats. Freixenet Prosecco är extra dry, vilket i det här sammanhanget innebär lite mer åt det halvtorra hållet. Såna viner ska ha en sockerhalt på mellan 12 och 17 gram per liter – det här vinet har 15 grams sockerhalt.

Och så här står det att läsa om vinets smak och doft:

”Fruktig smak med inslag av päron, honungsmelon och citrusskal. […] Fruktig doft med inslag av päron, honungsmelon och vita blommor. 

Ja nog är vinet fruktigt och citrussmakande. Det känns friskt och ungdomligt bubblande. Till räkstubbe passade det alldeles utmärkt, eftersom maten inte var kryddad annat än med sin egen sälta och en dillkvist. Prisvärt och gott att smutta på en varm dag är det också.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdag kväll den 19 juni och onsdagen den 20 juni 2018: Tigande tung tystnad, tillfreds?

 



Kära dagbok…

Blå täcken

Tystnad som tunga, mörkblå täcken…

Tystnad kan vara som lätta moln på en klarblå himmel. Det kan också vara ett tigande som ett tungt mörkblått täcke som ligger över en och nästan kväver en. Så länge tystnaden är självvald är i alla fall jag ganska tillfreds. För tillfället är den emellertid inte det, känner jag. Tvärtom tätnar tystnaden. Jag talar minimalt med andra människor trots att jag jobbar heltid som kommunikatör och numera är sambo privat. Vissa dar känns det som om jag inte har nån alls att tala med. Jag är väl ointressant, bara en som tycker om att läsa böcker och skriva. Men jag ska säga dig, kära dagbok, att hade jag inte böckerna och dig, då… Tack vare böckerna får jag intryck från andra världar så att jag inte förtvinar av just brist på intryck. Och genom att skriva ord här känns det nästan som om jag pratar och får svar som är flerstaviga och inte enbart konsonanter eller enstaviga. Jag blir endast delaktig i ett fåtal dialoger och det handlar enbart om att nånting önskas av mig. Det gör mig ledsen, men jag kan inte skylla på nån annan – jag har själv bäddat. Och jag är själv dålig på att bara höra av mig.

Vita molntussar på blå himmel

Tystnad som lätta moln på en klarblå himmel…

∼ ♦ ∼

Ostmackor med rädisor kaffe och boken Silvervägen

Kvällsmat igår.

Igår kväll hörde jag i alla fall mig själv knapra på knäckemackor med ost och egenodlade rädisor till kvällsmat. De senare var både saftiga och rika i smaken, jag måste komma ihåg sorten till kommande år. Om det kommer nya år och nya möjligheter, förstås. En ny möjlighet hörde jag att nån ska få och det glädjer mig otroligt. Det finns hopp om att saker och ting ska ordna sig. Nu kan jag bara hoppas på att jag får stötta på ett bra sätt i praktiken. Jag kan inte köra långa saker och jag kan inte lyfta tunga saker, men det finns förhoppningsvis annat jag kan bidra med som behövs.

 

 

Böckerna Silvervägen och 1793

Bokbyte från en kandidat till ett svenskt deckardebutantpris till en annan dito.

Gårdagskvällen i övrigt förlöpte med läsning och katterna. Jag läste ut den vidunderliga debuten Silvervägen och bytte till en annan debutdeckare, också den kandidat till samma debutantpris, men redan prisad som Årets bästa svenska debut 2017 av Svenska Deckarakademin. Den senare är en historisk deckare som jag köpte först när den kommit ut i pocket. Pocketutgåvor är ju lättare att ha med sig, i till exempel jobbväskan. I skrivande stund har jag just börjat på boken 1793 och är cirka 50 sidor in i bokens totalt ungefär 450 sidor. Även om det här också är en deckare känns det som helt rätt att välja att läsa just den här boken nu. Alltså att gå från en spännande nutidsroman till en historisk deckare gör att jag lättare kan hålla kvar böckerna var för sig i minnet. Jag måste också säga att det är spännande att läsa riktigt bra debutdeckare. Även om jag inte är så långt in i 1793 har den redan från början visat hög litterär klass. Jag hoppas att den håller ända till slutet.

∼ ♦ ∼

Vädret är lurigt. Himlen är klarblå och molnfri, men det blåser som 17. I morse promenerade jag visserligen till jobbet med jackan i väskan. Det är bara inga sommartemperaturer längre. Midsommarafton ska bjuda på regn och cirka elva grader. En får värma sig med ett par snapsar Östgöta sädes.

Lunchlax och boken 1793

Dagens lunchlax och lite läsning till den. Smörgås och keso sparar jag till i morgon.

I morse tog jag en dusch och tvättade håret innan jag satte mig till frukostbordet. Jag har kommit på att det går nästan lika fort att duscha som att tvätta sig. Känner mig fräsch när jag kommer till jobbet och kontoret luktar inte ångest utan doftar rent. Jag har påbörjat kommunikationsplanen som Högsta Tjifen och jag ska slutföra i morgon förmiddag. Det är en grannlaga uppgift, det gäller att väga varje ord på guldvåg, känns det som.

Idag var det sista dan före semesterstängningen som ”min” lunchrestaurang hade öppet. Jag har köpt lunchlåda där nästan varje dag i våras. När det blev varmt har jag köpt sallad och när jag har tampats med illamåendet har jag köpt smörgås och drickyoghurt. Nu vet jag inte riktigt hur det blir, för nåt behöver jag äta på luncherna de tre återstående arbetsveckorna fram till min semester. Till lunch idag köpte jag lax och till i morgon smörgås och keso – men då bjöd tjejen på smörgåsen eftersom hon menade att den inte skulle vara lika färsk i morgon. Snällt! Illamåendet kommer och går, fast inte lika mycket och ofta som förra veckan. Det går i vågor. Magen värker, men jag var på apoteket igår efter jobbet och hämtade ut min medicin som var på väg att ta slut. Måste försöka äta så att jag inte tappar krafter.

∼ ♦ ∼

Även TV-tidningen inköptes igår och äntligen finns det nåt att se fram emot! Nästa tisdag börjar sommarens säsong av Morden i Midsomer på SvT1. Nä, jag har inte stora krav på saker att se fram emot. Nu tror jag att det blir sex avsnitt och då vet jag att det blir sommar i alla fall och inte bara tystnad.

Morden i Midsomer 2018

Det blir inte sommar utan Morden i Midsomer.

∼ ♦ ∼

I kväll blev det middag på Akropolis eftersom vi också behövde handla i en butik intill. Det blev både trams och allvar mellan rätterna. Jag är ingen bra människa, men jag har i alla fall telefonerat. Sen är kritik svidande och jag behöver lära mig att ta det – och att bli en bättre människa. Ibland är jag utvecklingsbar, ibland är jag bara… människa. Andra människor behöver också förstå att jag har fel och brister.


To be continued…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Silvervägen

Ett inlägg om en bok.



Stina Jacksons bok SilvervägenEn ska inte döma en bok efter dess omslag,
men det var nånting hos Stina Jacksons bok Silvervägen som fångade min uppmärksamhet och mitt intresse. Boken såg… tung ut. Tung och… otäck. Med de knappa 300 sidorna satte jag mig förväntansfull tillrätta och började läsa.

Det är två berättelser som löper parallellt i Silvervägen. Dels får vi följa Lelle som de senaste tre åren har kört bil nattetid på Silvervägen, väg 95 från Skellefteå till Arvidsjaur. Han åker och letar efter sin tonåriga dotter Lina som försvann spårlöst en dag när han släppt av henne vid en busshållplats. Dels handlar boken om Meja och hennes mamma Silje som flyttar upp från storstan till Glimmerträsk sen Silje träffat Torbjörn (Porrbjörn) via en dejtingsajt. Silje har inte bara missbruksproblem, hon är också psykiskt sjuk. Även Lelle har uppenbara problem, men Meja hittar en ljusning i tillvaron när hon möter Carl-Johan. Så försvinner en annan tonårstjej och på nåt sätt knyts Lelles och Mejas öden ihop.

Stämningen i boken är verkligen lika kuslig som omslaget – och den är det redan från början. Som läsare anar man att Linas försvinnande inte är bokens enda katastrof. Pappans tröstlösa letande efter sin dotter är både hjärtskärande och förståeligt: han vill veta vad som har hänt. Men det finns dessutom nåt både ensamt och sjukt i det hela. Dit hör även Mejas uppväxt och jag unnar henne den glädje hon upplever med Carl-Johan. Samtidigt är jag inte helt säker på att Carl-Johan och hans familj är friskare än Silje, Mejas mamma.

Det är som om det inte står rätt till med nån i den här boken. Författaren bygger upp stämningen mycket skickligt. Trots att detta är en debutroman är författaren tillräckligt säker och driven på det skrivna ordet att jag inte förlorar uppmärksamheten eller lusten att läsa vidare. Vid bokens mitt kommer en vändpunkt och jag försöker lista ut slutet. Eftersom jag inte lyckas betyder det att boken är välskriven. Den är faktiskt nominerad i klassen Årets deckardebut till Crimetime Specsavers Award 2018. Jag tror att Silvervägen kan ha en god chans att vinna. Deckarfestivalen Crimetime har i år flyttat in på Bokmässan i Göteborg och det är där prisen delas ut den 29 september.

Toffelomdömet blir

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndag kväll den 18 juni och tisdagen den 19 juni 2018: Ingen vill väl leva på nåder..?

 



Kära dagbok…

Lucifer sover med ett öga stängt och höger tass fram

Lucifer håller högertassen för att det ska gå vägen.

Det hände sig igår kväll att jag blev bjuden på en smärre pizzafest. Ja, jag fick ju betala själv, men tillfället var valt för att fira lite. Än är emellertid inget klart för den det berör, men jag håller min vänstertumme och Lucifer håller högertassen att det ska gå vägen. Ett uns flyt för personen ifråga vore inte helt fel. Att slippa stå i skuld längre och i stället börja stå på egna ben. Ingen vill väl leva på nåder. Jag har varit stenhård och det har inte varit lätt. Det får jag äta upp nu i andra sammanhang. Men jag ska aldrig påstå att jag får tacksamhet tillbaka. Påstådd godhet borde däremot inte vara villkorad i de bästa av världar, men där hamnar även jag ibland när jag inte tänker mig för. Vi ska tala om detta nån gång. Längre fram, när det gör mindre ont. Nu håller vi tumme och tass och hoppas kunna ta itu med nästa olösta öde. Livet fortsätter nämligen att göra ont.

Kex

Kexprovning igår.

Gårdagskvällen innehöll inte enbart pizzafest utan även kexprovning. Lite sött behövde vi medan vi smälte intrycken. Fästmön skrev kloka ord, jag höll mig i bakgrunden. Ibland är det svårt att veta vilket ben en ska stå på. Men det klart att även jag tänker, hoppas, irriteras och blir förbannad. Vissa ting har jag lärt mig att hålla inne med. Alla strider behöver inte utkämpas. Det är bara att inse att alla inte har förmågan att tänka längre än näsan räcker. Jag vill gärna tro att jag är lösningsfokuserad, men jag är ingen trollkarl. Däremot har jag koll på tiden.

∼ ♦ ∼

Frukost med yoghurt och bär kaffe och boken Silvervägen

Bär i skålen, kaffe i muggen och obehagligt i boken.

Jag vaknade till en blåsig och kall tisdag. Anna gjorde sig så fin i morse eftersom hon ska jobba över före utgång. Min första morgonstund blev litterär precis som igår, men i morse kom jag i alla fall ihåg att jag hade köpt bär. Dessa förgyllde frukostyoghurten mycket liksom boken jag läser. Silvervägen är oerhört obehaglig. Författaren bygger upp en stämning och i tiden utspelar sig det hela vid midsommartid. Det gör historien extra läskig. I kväll ska jag läsa vidare, jag är knappt halvvägs i boken och ensam med katterna. Igår kväll strök jag det mesta av tvätten och så dammsög jag. I kväll kanske jag slutför strykningen och suger lite grann, bara. Jag har lovat att komma och hämta Anna och på hemvägen ska vi handla lite, E kommer ju på fredag.

∼ ♦ ∼

Det har varit en märklig arbetsdag. Det pågår ett spel som jag har svårt att få grepp om. Jag har fått en projektreservplan som jag ska studera och efter den kraxa fram en kommunikationsplan. På torsdag formulerar vi budskapen i detta delikata. Sen är jag ledig i tre dar och på måndag får jag lön.

Livet går… på. Vissa saker står still, andra förändras. Till och med Familjen Katt är förändringsbenägen. Mini sussar plötsligt gott i farfarsfåtöljen, Lucifer gillar Pojkrummet och Så Jävla Gullig a k a Citrus, ligger gärna på röda mattan. Tre liv som jag får vara med att dela ansvaret för. Livet som inte levs på nåder utan i kärlek hemma hos oss.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort. Och gör ont.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Söndag kväll den 17 juni och måndagen den 18 juni 2018: Det känns som om jag har tappat bort lyckan och inte hittar tillbaka till den

 



Kära dagbok…

Det här med ätandet, det är liksom av eller på. Det är antingen straff eller tröst. Så har det nog varit för mig väldigt, väldigt länge. Igår kväll var det definitivt tröst. Det blev i princip trerätters. När jag hade hämtat Fästmön från jobbet åkte vi och handlade. Sen inledde vi med eftermiddagsfika. Jag fick därefter energi att dammsuga (tycker att jag gör det jämt och ändå syns det inte). Så blev det dags för huvudrätten, en räkstubbe eller vad det kallas. Den var riktigt god med fyllning av såväl tonfisk som bredbar ost. Ovanpå var det, förutom räkor, svart rom och rödlök. Hela två körsbärstomater var, dessutom, liksom var sin tunn citronskiva. Anna korkade upp en flaska Freixenet Prosecco. Kall och extra extra torr passade den utmärkt till maten. Avslutningsvis dukade jag fram tiramisu, köpt. Och med det köpet fick vi ytterligare två efterrättsglas till samlingen – jag hade två sen tidigare.

∼ ♦ ∼

När jag läser inledningen ser jag hur ytligt och tillgjort det låter. Halmstrån, försök att låta positiv och skriva om sånt som inte är förbjudet eller tråkigt. Jag tänker inte finna mig i vare sig förbud eller restriktioner, för det handlar om mina känslor och det som är viktigt för mig – och nånstans och med nån, om så bara mig själv i mina dagboksinlägg, måste jag få ventilera och skriva om det lilla. Men att ständigt få negativ kritik för ämnes- och bildval lämnar mig givetvis inte oberörd, vad jag än säger.

∼ ♦ ∼

Rostiga cyklar upptagna ur ån

Nej, jag har inte tappat bort cykeln, men det känns som om jag har tappat bort lyckan.

En kan väl säga att det är sommar nu. Det är i alla fall midsommarafton på fredag. För snart 20 år sen gifte jag mig på midsommarafton. Det är få saker jag ångrar i livet, detta är en av dem. Jag hade först inga planer alls för den här dagen i år, men nu har vi blivit bjudna till Annas snälla mamma och hennes LSlottet. Vi hade så roligt och trevligt förra året, när Anna, E och jag var bjudna på firande där. Vädret ska tyvärr inte bli så bra. I år är också andra saker och ting förändrade. Vissa dar känns det som om jag har tappat bort lyckan och inte kan hitta tillbaka till den. Andra dar känns livet mer… drägligt.

∼ ♦ ∼

Boken Silvervägen och kaffe på köksbordet

Silverkant på vardagsmorgonen.

Semestern närmar sig liksom paniken. Ska jag tillbringa alla fem veckor minus fem dar på Main Street eller vart ska jag ta vägen? Kollegorna pratar om sina planer. Allt låter så spännande att jag går undan. Vännerna vill komma på besök och jag avstyr. Det är inte läge just nu, lyckan är ju borttappad och när ”just nu” upphör vet jag inte. Jag vill inte göra nånting – eller jag vill göra allting. Vi pratade om resor och resmål igår. Det stannar vid drömmar. Jag pratade om min mammas önskan om återseende av en plats och min egen. Det blev verkligen en monolog. Jag insåg att jag föreläste om min mamma. Snart tystnar jag kanske helt.

Som så många andra (nej, jag är inte ensam) reser jag via böckerna. Igår var det bokbyte från en bok jag fått för recension till en spänningsroman som bland annat handlar om en man som ofta åker samma sträcka i hopp om att träffa på sin försvunna dotter – eller få svar på vart hon tagit vägen. Nu har jag ingen dotter, men det känns lite som om jag gör precis som bokens Lelle: kör på samma väg. Lustigt, förresten, att bokbytet blev från en bok om att alltid vara nåns dotter till en försvunnen dotter. Recensionen av boken Alltid din dotter är skriven och tidsinställd för publicering här fredagen den 22 juni, midsommarafton.

Böckerna Alltid din dotter och Silvervägen

Bokbyte igår från en bok om att alltid vara nåns dotter till en bok om en försvunnen dotter.

∼ ♦ ∼

Lucifer under skrivbordet Mini i skrivbordsstolen

Min hemmaarbetsplats är oftast ockuperad av minst en katt. Igår var det två: Lucifer under skrivbordet och Mini i skrivbordsstolen.

Anna har jobbat sin mastodontpasshelg. Idag har hon ledig dag, men ändå var hon uppe i morse för att tvätta. Jag fick dåligt samvete, kanske skulle ha fixat tvätten i helgen. Fast jag städade, läste ut recensionsboken och skrev recensionen i stället. Vi gick och la oss tidigt igår kväll. Det känns som om vi båda är trötta ända in i själarna, inte bara i kropparna. Det känns som om vi inte kan stötta varandra, för vi har fullt sjå att klara av att stå på våra egna ben. Anna stöttar dessutom andra som har det svårt på riktigt till skillnad från mig.

Eftersom jag inte klarar av att sticka huvudet i sanden utan vill veta hur det ska bli går jag omkring med en ständig oro inombords, en oro som suger energi. En oro som gör att jag inte orkar bry mig om andra på det sätt jag vill. Ja, jag är återigen klassad som självisk.

Lucifer under skrivbordet på pappas rya

Lilla gubben trivs uppenbarligen under skrivbordet, på pappas ryamatta.

Jag försöker fungera på jobbet. Det går bra när jag kommer in i ett flöde, då glömmer jag oron en stund och kan vila (!) i arbetet. Idag har jag bland annat jobbat med diverse uppdateringar på intranätet samt påbörjat en kommunikationsplan för ett gigantiskt projekt som inte helt löper som det ska. Högsta Tjifen och jag har ett möte om detta på torsdag. Kanske skulle jag behöva jobba hemma i midsommarhelgen efter det mötet, men min hemmaarbetsplats är allt som oftast upptagen av en eller flera katter. Igår var det Mini och Lucifer som ockuperade skrivbordsstolen respektive utrymmet under skrivbordet där mina ben och fötter hade kunnat vara. Men de var så söta att jag inte hade hjärta att köra bort dem.

∼ ♦ ∼

Ögat känns helt OK och illamåendet är för det mesta noterbart endast på avstånd, tackar som frågar, det vill säga Annas snälla mamma (om ögat). Kanske har jag gått ner nåt kilo, men det går jag väl upp igen när straff blir till tröst. Nu ser jag i alla fall eftersom jag kan ha linser igen. Med läsglasögonen på näsan kanske jag hittar kartan till lyckan också.

Karta över tunnelbanan London

Kartan till lyckan som i Londons tunnelbana..?

∼ ♦ ∼

En märklighet: Jag har hittat en Béla som bor på en av gatorna där mamma bodde i Stockholm. Han är född 1923. Tänk om..?

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer