Fredagen den 24 mars 2017: Blå, blå himmel…

 



Kära dagbok…

 

Blå himmel med svagt vitt

Idag var himlen blå både ute och i mitt hjärta.

När jag nu har slagit ner ändalykten för att sammanfatta den här fredagen gör jag det med stor tacksamhet och ett stort mått glädje. Enda smolket i bägaren är att jag inte kan berätta för mamma – jag hade så gärna velat att hon fick bli lite stolt och glad över sitt enda barn. Hennes enda barn har haft en sån fin fredag. När jag slog upp mina blå i morse var himlen nästan blåare och jag såg fram emot en lunchdejt med tre av mina bästa före detta kollegor. Bara det…

Under förmiddagen betade jag av två möten i snabb takt. Jag noterade att jag faktiskt kunde tillföra nåt vid ett av mötena, trots att det var av teknisk karaktär. Det jag tillförde handlade dock om kommunikation, men ändå. Jag känner mig mer och mer hemma på jobbet. Rädslan att allt kan tas ifrån mig finns tyvärr kvar. Ett sätt att inte tänka på den är att jobba hårt och göra mitt bästa på arbetstid. Hur glad tror du jag blir när en av enhetscheferna skickar nedanstående snabbmeddelande via Skype till mig???

Ann-Marie tackar via Skype

Hur glad blir en inte för såna här meddelanden från cheferna???

 

Blåbärsmuffin

Fredagsbullen var en blåbärsmuffin.

Nyhetsbrevet gick alltså ut som det skulle – och både hem och fram hos mottagarna. Jag brukar roa mig med att kolla besöksstatistiken. Idag fann jag att 23 personer hade läst nyhetsbrevet 19 minuter efter att det hade blivit publicerat. Sen har skaran växt och grädden på moset blev förstås meddelandet ovan. Prick klockan tio ska nyhetsbrevet gå ut och det går inte att tidsinställa publiceringen. Mellan ett möte och fredagsbullen, som var en blåbärsmuffin idag, tryckte jag på publicera. Jag tycker att det här nyhetsbrevet är så roligt att göra!

 

 

Kyckling med jordnötssås och het vitlökssås

Go-lunch i form av kyckling med två sorters sås.

Hepp så var klockan 11.45 och det var dags för mig att stolpa ut till närmaste rondellen. Där blev jag upplockad av en silverfärgad Merca med tre gullegrisar i. Vi for till Thaibreak för att käka lunch och kackla, men eftersom alla i trion inte vill figurera i sociala medier får du som läser här kika på maten jag åt i stället för människorna jag lunchade med. Jag valde en blandning av två kycklingrätter, den ena med jordnötssås och den andra med het vitlökssås. Sen pratade vi om högt och lågt och jag fick höra lite nyheter från min förra arbetsplats. Tre av oss drabbades av förlusten av en förälder förra året och det blev en del sagt kring detta också. Nån ska sälja ett fritidshus, nån har deklarerat som dödsboägare (=jag) och nån ska åka till föräldrahemmet under Mors dags-helgen för att se ett syskon med familj installerat där. Livet vänder och vänder igen, men för dem som är kvar här fortsätter det.

Från ditt fan

En bild från mitt fan, som trots sin ringa ålder, cirka ett och ett halvt år, är väldigt duktig på att skriva. Fast det är bara jag som får se gossen!

Nån som definitivt är kvar i livet är lille Maskil som skickade med ett foto av sig själv till mig med en hälsning. Tänk, det är bara de små barnen som förändrar utseende med tiden, eller? (undrar hon som blir ett år äldre om lite mer än en månad). Eftersom varken Maskil eller hans föräldrar har lämnat tillåtelse till publicering visar jag bara Maskils hälsning. Men han är en sötnöt med tungan rätt i mun, så att säga (picture this…). Bakom detta finns naturligtvis en historia. Maskils mamma jobbade på mitt förra jobb och var en av dem som jag skulle täcka upp för medan hon blev mamma. När Maskil sen var född kom de då och då på besök. Maskils mamma noterade att jag var väldigt ovan vid spädbarn och bara älskade att placera sin son i mina darrande armar. Jag fick till och med mata med nappflaska nån gång (för övrigt det enda spädbarn jag har matat). Och det lustigaste av allt var att… Maskil trivdes så bra att han alltid somnade i min famn…

Fönster med vår utanför

Våren är utanför…

Särskilt mycket gjort fick jag i ärlighetens namn inte på eftermiddagen. Till viss del berodde det på paltkoman efter lunchen, men också på att det ju är fredag och jag och alla andra var trötta. Jag handlade lite på hemvägen – det saknades bågar till i kväll och spraygrädde till våfflorna i morgon. Våfflorna och grädden ska jag äta tillsammans med hjortronsylt och så ska jag tänka på lilla mamma som älskade våfflor och som brukade få det när hon kom och hälsade på mig.

Vädret ser lovande ut inför helgen, vilket innebär att jag har städhelg. Nåja, jag tänker inte städa jättenoga. Däremot ska det bäddas rent och tvättas, en maskin arbetar i skrivande stund. Sen ska jag nog ut en stund i morgon för att få ljus och luft. Förhoppningsvis är himlen lika blå då. Nu ska mina 50+ krukväxter få lite att dricka. Sen är det min tur.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Sociala medier, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dagens citat den 24 mars 2017

Ett citerande inlägg och ett inlägg om att sprida litterär visdom i omvärlden.


 

Jag gör mycket för att roa mina kollegor. Men jag har också tagit på mig rollen som spridare av litterär visdom. En och annan poäng finns det emellertid med citatet på bilden som jag satte upp på dörren till mitt kontor idag – den som kan italienska och som känner mig förstår vad jag menar…

Skylt med texten Lasciate ogni speranza voi ch'entrate

Jaha ja… hopplöst, med andra ord…


Det är lite dåligt med gissningarna 
här på bloggen av mina litterära citat. Men vet du vem jag citerar idag får du gärna skriva det i en kommentar.

Det blev inget rätt svargårdagens citat så jag tar det igen! Vem har skrivit det här då???

Texten Warte nur, bald ruhest du auch... på ettt vitt papper

Vem skrev detta???

 

Kanske har herr Fredag rätt när han tycker att mina citat är… för mörka. Jag tycker att de är bara så… bra. Mitt mål är att piffa hela hörnan på jobbet – och samtidigt medverka till folkbildningen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Ironi, Jobb, Personligt, Trams | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Torsdagen den 23 mars 2017: ”Att få slippa var stark en stund vore skönt…”

 



Kära dagbok…

 

Mammas Pandoraarmband

Mamma ska aldrig mer bära detta.

Det bar sig inte bättre än att jag tog vissa tjurar vid hornen igår: jag deklarerade. Två gånger. En deklaration var min egen, den andra var mammas. Det var inte så arbetsamt som jag hade föreställt mig, men det kändes konstigt och var ledsamt. Samtidigt var det också lite skönt att kunna pricka av en punkt på den aktuella att-göra-listan. Det som återstår nu när det gäller mamma är i princip att avsluta ännu mer. Och jag har så svårt att släppa taget om lilla mammas hand! När det gällde hennes deklaration var läget inte lika kaotiskt som jag först trodde. Alla papper jag behövde låg nämligen inte huller om buller i två plastkassar. De viktiga pappren hade jag lagt undan på ett ställe där jag också förvarar mammas älsklingsarmband från Pandora. Åtskilliga av berlockerna på det har varit födelsedagspresenter och julklappar från mig. Mamma blev så glad för dem, för hon älskade verkligen det här armbandet. Därför får det stanna kvar i sin ask hos mig. Men jag plockade upp det och tittade på det och kände hur det doftade mamma. Det är så sorgligt att tänka på att hon aldrig mer ska bära det.

Jag gör en del framsteg när det gäller sorgen, tro inte annat. Fast jag kan självklart inte glömma min lilla mamma som jag kände i 54,5 år av mitt snart 55-åriga liv. Även om det naturligtvis aldrig finns bra tillfällen att dö, kändes det extra ledsamt att hon skulle gå bort just när hon gjorde det. Just när mitt liv hade vänt till det bättre efter De Sju Svåra Åren. Jag tittade förresten på När livet vänder igår kväll, jag ser varje avsnitt även om jag inte bloggar om dem som förr. När gårdagskvällens huvudperson Magda sa, ungefär…

”Visst, jag är stark, men att få slippa vara stark en stund vore skönt…

…då kände jag igen mig. Människor säger ofta till mig också att jag är stark. Och visst har de många motgångarna gjort mig stark, men att få slippa vara stark ett tag vore inte helt fel. Att bara få vara. Nu är det emellertid så att livet visst vänder genom hela livet och det är nåt jag måste acceptera.

Bok om London

Vi vill åka till London ändå.

Igår var det ett nytt terrordåd i världen, i London igen. Så fruktansvärt! Fem människor dog och minst 40 personer skadades när en galning mejade ner dem med en bil. Han knivstacks lite också. För jävligt, på ren svenska. Och jag känner mig inte helt bekväm med att min present till familjens 50-åring är… en vecka i London. Men jag telefonerade med Fästmön igår och vi vill åka dit ändå. Det blir den första utlandsresan vi gör tillsammans efter snart tio år som ett par. På sätt och vis är det tur att mamma inte är i livet nu – hon skulle oroa ihjäl sig för oss… Vi är grubblare och oroliga själar, mamma och jag, även om jag ibland – långt ifrån alltid! – lyckas dölja det.

 

Kommunikationsplan och mobil med regnbågsskal

Jag har en plan – eller två – på gång…

Jag vaknade tidigt i morse, men jag sov ganska bra i natt och det blev bara fyra korta uppvaknanden. Detta gjorde att jag kom tidigt till jobbet också. På förmiddagen har jag mest jobbat med mitt nyhetsbrev där jag bearbetade det sista underlaget som inkom igår kväll. Sen stötte och blötte jag texten för att efter lunch sätta ihop text och bild och försöka formge det hela en aning. Jag jobbar också parallellt med två kommunikationsplaner som jag hoppas få fastställda snart.

På förmiddagen ringde NK* och nu är det bestämt att vi två samt E och H från min förra arbetsplats ska åka på lunch i morgon. Jag blir upplockad med bil vid innersta rondellen. Det går alldeles för långt mellan tillfällena vi ses, men det är ju så med livet, det händer saker hela tiden. Jag har blivit bättre på att prioritera, fast som många andra önskar jag att dygnet ibland hade fler timmar. För tillfället behöver jag prioritera måste-saker. Jag kan bara önska att dessa blir färre så småningom.

Mikey Walsh bok Gypsy Boy

Det här ska jag sätta tänderna i härnäst!

Med mig hem idag följde en bok som jag tror blir både spännande och intressant läsning. Det var Zeta som lånade mig boken Gypsy Boy av Mikey Walsh. Författaren är LGBT-aktivist och boken har ett HBTQ-tema. Det är alltid givande med nya litterära bekantskaper!

I kväll är jag onåbar från klockan 20 för då ska jag amatörvärdera igen i Antikrundan. Direkt därpå kollar jag direkt vad Gåsmamman har för sig.

I morgon är det fredag. Jag har två viktiga saker att utföra på jobbet på förmiddagen, så lunchen blir som en belöning. Jag hoppas att jag sen kan åka hem på fredag eftermiddag och vara nöjd med mina prestationer den här arbetsveckan. I helgen blir det en del hemmafix såsom tvätt, städ och renbäddning. Men jag ska vila också. Att ständigt vara stark kräver återhämtning.

∼ ♦ ∼


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Piffning eller nåt..?

Ett inlägg om livet på jobbet.


 

Det är så jävla tråkigt på jobbet just nu. Ja, du läste rätt! Men det handlar inte om arbetet i sig utan om att vi håller på att packa ihop och göra oss redo för att flytta till ett nytt och fint hus. Då blir liksom gamla huset… trist. Jag försöker därför med enkla medel piffa upp tillvaron lite så där lagom. Utanför mitt kontor står sen ett tag en stol där en till exempel kan sitta och filosofera, lägga sitt äpple(!) eller köa till toa eller till mig. Stolen är stenhård – inte ett gram stoppning i sitsen – så den som sitter där blir inte långvarig.

För att ge lite mer seriositet till stolen satte jag upp ett citat ovanför den. Vet DU vem som har skrivit det??? 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Jobb, Personligt, Trams | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Domstolen

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Igår kväll hade jag inte tänkt titta på TV alls. Men så såg jag ett program i tablån som verkade intressant. SvT 1 visade första avsnittet av fyra av dokumentärserien Domstolen.

Fru Justitia

Domstolen handlade om långa häktningstider igår. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I gårdagens program fick vi tittare följa Harriet. 
Hon satt häktad i 556 dar med fullständiga restriktioner. Sen blev hon frikänd. I programmet fick vi se hur Harriet stämmer staten och vad som händer i en domstol i såna här fall. Harriet menar att livet har blivit förstört. Hon har inte kvar det liv hon hade före häktningstiden. Eftersom hon tvingades sitta isolerad har hon även fått psykiska och fysiska men. När Harriet frikändes fick hon ersättning från staten i fallande belopp efter tiden. Harriet anser att lidandet ju blev större ju längre tiden gick och därför söker hon ytterligare ersättning.

Jag tyckte att det var ett riktigt intressant program. Frågan om häktningstiden är en sorts tortyr uppstod naturligtvis i programmet. Med tanke på den totala isoleringen som innebar ett liv på sju kvadratmeter utan tillgång till tidningar, internet, kontakter med andra människor blir svaret självklart.

Ytterligare tre avsnitt blir det och jag tänker se dem. Det känns gott att veta att det fortfarande görs kvalitets-TV-program – även om de inte alltid handlar om livets goda sidor.

Toffelomdömbet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Farbror Bosses dag 2017: Vansinnigt mycket…

 



Kära dagbok…

 

Pappas farfars brevpress i grönt glas

Jag vill att det ska bli grönt ute nu så att jag kan köra 60 mil utan snöstorm.

Idag har det varit vår igen. Morgonen var ganska mörk, men vid lunchtid kom ljuset och värmen tillbaka. Jag har haft en riktigt bra natt med endast fyra uppvaknanden – de var korta. Plötsligt har jag blivit extremt kvällstrött och klarar knappt att sitta uppe till klockan 22. Det betyder att den totala mängden sömn blev stor den gångna natten. Det är bra. Min kropp är fortfarande i en återhämtningsfas. Vad som är mindre bra är minnet. Det skrämmer mig inte så lite att det snabbt blir sämre. Nu glömmer jag till exempel sånt som att släcka lampor efter mig, ta kvällsmedicinen och två meningar som jag ska skriva i mitt nyhetsbrev. Jag är tacksam gentemot mig själv att jag skriver dagbok här, för då kan jag alltid backa och gå tillbaka om jag behöver minnas nåt. Väldigt tacksam är jag också för att jag har skrivit ner viktiga datum och sånt jag har (fått) utfört som har med de praktiska delarna av mammas bortgång att göra. Jag väntar på att våren, naturen och vägarna ska bli lika gröna som pappas farfars brevpress på bilden så att jag kan åka neråt landet för att sätta ner min älskade lilla mammas aska i jorden – i en urna med kors på locket, inte en eldslåga. Men våren är lurig och april månad innehåller så vansinnigt många saker som ska hinnas med:

  • diverse fixande inför en jämn födelsedag i familjen
  • skifte till sommartofflor på Clark Kent*
  • deklarationer – min och mammas (inga kontrolluppgifter alls har jag fått till mamma)
  • bilvård exteriört och interiört inför besiktningen den 3 maj
  • fixa pass
Deklarationsblanketter

Våra deklarationsblanketter kom idag.

med mera. Punkterna ovan är såna jag måste utföra på vardagar eller i vart fall när jag inte jobbar. För födelsedagsfirandet har jag tagit tre semesterdagar och en stund av dem tänker jag ägna åt att fixa pass. Bytet till sommardäck ska jag ringa och boka så att jag kan göra det i anslutning till arbetsdagens början. Bilvården i övrigt kan jag inte utföra förrän dagarna strax innan besiktningen. Båda deklarationsblanketterna kom idag, så det blir helgjobb. Jag är rädd att urnnedsättningen inte kan bli av förrän i maj. Det är ju dessutom påsk i april också och då sätts inga urnor i jorden. Ja ja, jag ska börja med att telefonera lite med vännen Mia, troligen i helgen, om hon är tillgänglig då. Det är nämligen den goa vännen som har lovat upplåta sängplats madrassplats åt mig nere i Motala vid urnnedsättningen.

 Ingefärskarameller och Zetas händer och mobil

Socialt värre. En fotar ingefärskarameller och en kollar på sociala medier vid lunchbordet.

Arbetsdagarna svischar förbi och jag har fortfarande roligt på jobbet. Men jag ser andra som har det tungt och även om jag inte kan göra nåt rent praktiskt för dem är min dörr öppen för den som behöver. Idag kom en ledsen kollega in och satte sig ner för att ventilera en stund. Lyssna kan jag åtminstone. Det kan bli en del kontraster under en arbetsdag… På lunchen stack Zeta och jag iväg och käkade thaimat. Jag förvånas ännu över hur snabbt tiden går när vi socialiserar  – även om somliga lägger ner en del av tiden på sociala medier – och hur kul vi har (skojar lite med anledning av fotot). Det är som om vi har känt varandra jättelänge. Det har vi inte. Vi träffades i maj förra året när jag började jobba här. Sen var ju jag borta nästan hela hösten och del av vintern och Zeta likaså.

Webbkamera

I can see you…

Jag har fått en annan ny kompis på kontoret. Idag fick jag min webbkamera installerad och jag har testat att skajpa med både ljud och bild nu. Det som återstår är att testa med nån vid nåt annat lärosäte som är anslutet till pilotprojektet. Jag känner att det mesta funkar nu, åtminstone hyfsat, och jag är väldigt nöjd. Headsetet som jag fick häromdan var emellertid inte optimalt för min utrustning, men när jag beklagade mig lite rafsade Palle Kuling i gömmorna och så hittades ett par lurar som funkar bättre. Jag terroriserar folk på jobbet med mitt skajpande. Nu har jag nästan slutat hälsa när vi ses. I stället spänner jag ögonen i dem och frågar:

”Haru Skype???

I eftermiddags ringde (inte skajpade) en före detta kollega till mig. Det är mycket spännande just nu, för h*n har sökt jobb på ”företaget”, gjort två intervjuomgångar och ett arbetsprov. Referenstagning pågår och jag ombads bli en av referenterna. Självklart ställer jag upp och ger dessutom goda vitsord om nån som jag vet är mycket kompetent. Men jag har ett själviskt syfte också och det är att det vore kul att få återknyta den här jobbkontakten även om vi i såna fall inte skulle jobba väldigt nära varandra.

Lite annat på jobbet har jag också hunnit med. Främst har jag jobbat med mitt nyhetsbrev. Jag har jagat underlag och skrivit (om) texter, fixat en bild etc. I morgon efter lunch sätter jag ihop det hela så att det är redo för publicering fredag förmiddag. Vidare hann vi med ett bra möte i eftermiddags kring en kommunikationsplan för ett projekt modell större.

Våffla med hjortronsylt och grädde

Det är våffeldagen på lördag. Gissa vad jag ska äta då!

Mitt i veckan är vi redan och det återstår bara två morgnar att kliva upp. I helgen är det dessutom våffeldagen på lördag (gissa vad jag ska äta till middag då?) och så blir det sommartid natten mellan lördag och söndag. Nu väntar två späckade TV-kvällar för min del. I kväll är det först det tredje avsnittet av När livet vänder klockan 20 i SvT 2 och sen Rebecka Martinsson klockan 21 på TV 4. Två program på en och samma kväll är alltså en späckad TV-kväll för min del – jag ser högst på ett TV-program per kväll i vanliga fall. Ibland ser jag inte på TV alls. I morgon torsdag är det näst sista avsnittet för säsongen av Antikrundan klockan 20 på SvT 1. Direkt därpå zappar jag över till Kanal 5 och del åtta av tio av Gåsmamman (den som vill se i förväg kan förstås titta på Dplay, men sån är inte jag). När helgen sen kommer är det inte mycket att glo på. Tur att jag har en massa böcker att läsa och städning att utföra och deklarationer att göra…

 Läsning vid frukosten

Läsning finns det alltid tid för!

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min dammige lille bilman


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Sociala medier, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nej, jag är inte… HBTQ-smart…

Ett inlägg om ett HBTQ-test.


 

En tror ju att en är expert ibland. En sån som jag borde kanske vara det på HBTQ-frågor, men se nehepp, jag är inte HBTQ-smart. Mitt fack mejlade mig idag. I mejlet fanns en länk till ett test. Åtta frågor skulle besvaras och resultatet visade ens HBTQ-smarthet. Mitt resultat blev så här pinsamt:

 HBTQsmart: Resultat: Du är 63%HBTQ-smart!

Nej, HBTQ-smart är jag INTE….


Vågar du försöka???

 


Livet är kort.

Publicerat i Diskutabelt, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Bengtdagen 2017: Slaskeblask och rockande sockor

 



Kära dagbok…

 

Snö på baksidan av husetsvartvit bild

Blä, så trist!

I morse vaknade jag åter vid fyranåntingtiden av att det regnade. När jag klev upp ett par timmar senare hade regnet övergått till snö. Ihållande, blötsnö full tungt ner över Uppsala. Blä, så trist! Men, som sagt, det är bara att vänta slaskeblaskväder ett tag till – året är inte längre gånget än i slutet av mars. Kanske är det just slaskeblasket som gör att människor faller lite som käglor i förkylningar och hostor. Jag hade tänkt telefonera lite med vännen FEM igår kväll, men se det gick inte – hosta och röstproblem satte stopp för det. Idag på förmiddagen var högsta chefen med på samma möte som jag fast via Skype. Hon lät som en hel karl som låg i badkaret, ungefär. Själv kände jag mig periodvis under dagen, och även igår kväll, frusen och nysig, men en C-vitaminbrus på det så är jag fit for fight en stund till. Jag överdoserar dock inte – det blir sån vansinnig output av det. En gång kan en göra ett sånt misstag och även en andra gång. Aldrig en tredje gång. Det är INTE skönt med babianstjärt.

Chefen rockar sockorna

Chefen rockade sockorna idag.

Det rockas sockor lite här och var idag. Nästan överallt, typ. Jag rockar inga sockor, för jag ser inte hur det skulle kunna hjälpa/göra nån nytta. Samtidigt gör det naturligtvis inte ont att ha olika strumpor på sig en dag om året – bara i mitt ordningssinne sen när jag ska tvätta. Det är alltså Internationella Downs syndromdagen idag och genom att bära olika sockor anses en hylla olikheter och slå ett slag för allas lika värde och rättigheter. Nu är det emellertid inte så att jag medvetet dissar detta. Jag tycker att jag är så olik alla andra hela jag så jag behöver inte bära olika strumpor. Sen hade jag faktiskt inte en tanke på detta igår kväll när jag la fram rena kläder till i morse. Min närmaste chef hade inte missat det utan visade tydligt att hon rockar sockor – även med skorna på…

Lunch med Knausgårds Min kamp 4

En ordinär lunch. Jag kan konstatera att Knausgård har sin kamp, jag har min.

På jobbet har det varit en ganska ordinär dag med möten och skrivande. Jag är glad för det ordinära. Min värld är ”rockad” rejält av De Sju Svåra Åren, vilket gör att jag omfamnar och välkomnar vardagar, rutiner och det normala. Självklart funderar jag på hur jag har tagit skada av Det Som Hände. För skadad har jag blivit. Och även om jag är på en fantastiskt fin och stimulerande arbetsplats idag kan jag aldrig tacka den som gav mig De Sju Svåra Åren – trots att han sa att jag skulle göra det en gång i framtiden. (Ganska makalöst, eller hur?) Men jag är glad och tacksam för att jag fick chansen och möjligheten att inte bara komma tillbaka ut i arbetslivet utan också få ett jobb som är bra på så många sätt och vis. Den som aldrig har varit i min sits kan inte föreställa sig hur förnedrande, isolerande och fruktansvärt det var under De Sju Svåra Åren. Att jag överlevde beror helt och hållet på min familj – mamma och Fästmön, framför allt. För när jag stod där vid spåret och övervägde att kliva ut framför ett tåg var det deras ansikten – och lokförarens! – jag såg. Jag kände att jag inte kunde göra detta mot dem. Det räddade livet på mig.

Tyvärr har erfarenheterna gjort mig misstänksam. Ser jag folk som viskar och smyger på jobbet, till exempel, är jag övertygad om att det planeras nåt gentemot mig som inte är snällt. Vid anställningsintervjun sa jag att jag inte ville ha nån kompischef – det var en sån som högg mig i ryggen, nämligen. Därför kan jag ibland uppleva att jag och min närmaste chef, hon med de rockande sockorna, har en viss distans. MEN… jag känner samtidigt att jag kan lita på henne och att hon kan lita på att jag gör mitt bästa. Så mycket trodde jag aldrig att jag skulle ”återhämta” mig. Däremot vet jag att inget nånsin är 100 procent säkert och den oron får jag leva med resten av mitt liv. Det är lite synd, känner jag ibland, att inget förlag är villigt att ge ut min historia – jag vet nämligen att jag inte är ensam om Det Som Hände och kanske skulle nån i liknande läge finna tröst i mina ord. Hopp… det kan vara en sån skör tråd…

Spindelnät

Hoppet kan var en sån skör tråd…


Många vänner försvann de senaste åren.
En del hör bara av sig när de vill ha nåt av mig, andra hör inte av sig alls. Det finns vänner som byter trottoarsida när vi möts. Men jag har inte gjort nåt fel, felet var inte mitt – så långt har jag kommit i min utveckling att jag kan säga orden och stå för dem. Vidare har jag ganska lätt att få nya vänner, vänner som finns kvar även efter tuffa tider. Såna som NK*, E och H som jag ska träffa på fredag och såna som Zeta som bara är genuint omtänksam och ska dra med mig ut på lunch i morgon. Att dessutom ha vänner som FEM och Mia, som jag har känt sen jag var åtta, nio år och som finns kvar i mitt liv, det rockar som fan!

Gitarrist

Vissa vänner rockar som fan!

∼ ♦ ∼

Men by the way, våren kom tillbaka på eftermiddagen. I kväll när jag kom hem tog jag den här bilden – inte ett spår av morgonens slaskeblask. Våren rockar visst den också!

Marskväll

Snön ba’ försvann. Hurra! 😛


*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Vårdagjämningen 2017: Lurad på våren

 



Kära dagbok…

 

Fönster

Fönster ut mot vårdagjämningen. Den skarpögde noterar att det faller snöflingor.

Att det är vårdagjämning idag kan en inte tro. Jag vaknade kvart i fem i morse, irriterande nog (ska upp halv sju när jag jobbar) och låg och grubblade på allt från var jag ska parkera när jag åker till Motala nästa gång till mammas deklaration. Nej, jag kunde självklart inte lösa problemen i morse. I stället svor jag över min egen inkompetens att acceptera att jag har såna här jobbiga tankar, men att jag inte har några svar – i vart fall inte nån tidig en morgon. Mamma gjorde likadant, grubblade om nätterna. När jag sen väl klev upp var gårdagens blå himmel och sol borta. Det var grått och gråheten bestod hela dan. På förmiddagen började det dessutom snöa. Vårvädret gör det svårt för mig att planera in mammas urnnedsättning i Motala. Jag vill helst inte åka när det snöar. Samtidigt vet jag ju hur det är. När jag åkte hem till påsk förr om åren var det ingen idé att skifta till sommarhjul på bilen – det slog aldrig fel att det började snöa en av påskdagarna oavsett om påsken låg i mars eller i april. I skrivande stund har snöandet gått över i regn, vilket ju är bättre än snö, men fy vilken trist vårdagjämning! En känner sig liksom lurad – det var ju sånt härligt väder igår.

Headset

Nu kan jag både höras och höra när jag skajpar.

Idag kom det paket till mig på jobbet IGEN! Jag börjar tro att det är julafton/födelsedag varje arbetsdag. Inknölat i mitt postfack var ett headset som jag hade beställt. (Jag blev alltså LURAD även på detta paket!..) Vi håller på att testa en typ av företags-Skype här på jobbet. Snabbmeddelanden funkar bra, men det är lite svårt med pratsamtal när en inte har nån mikrofon eller hörlurar alt. högtalare. Kamera har jag i locket om jag vill fälla upp det när jag snackar, fast en kamera är också beställd så jag kan sätta den på storkärmen. Vi testar som sagt det här sättet att kommunicera och jag tycker att det är toppenbra när det fungerar. I början var det rätt mycket krångel och buggar, nu fungerar allt finfint, i alla fall det jag har testat.


På hemmafronten är det inte mycket nytt.
Krukväxterna ska vattnas efter all vårsol igår och jag måste fundera på allvar om jag ska försöka få nån ordning på mammas viktiga papper som ligger i två plastkassar. Inte en enda kontrolluppgift gällande mamma har jag fått. Det är bara att hoppas på att hennes deklaration hittar hit. Jag adressändrade mammas post till mig via snigelpost till Skatteverket den 7 november förra året, men jag börjar bli rejält misstänksam om det verkligen funkar. Samtidigt är ju mammas ekonomiska liv avslutat i och med att abonnemang, konton etc är uppsagda, så det är väl inte så konstigt, egentligen, att det inte kommer så mycket post. Tänk, ett helt liv är bara… borta… Fast inte i mitt, deras vårbarns, hjärta, för där finns både mamma och pappa kvar.

Mammas och pappas bröllopsfoto

Mamma och pappa finns kvar på foto – och i mitt hjärta.


Nån som finns kvar här på jorden är 
Fästmöns pappa som fyller 80 år i veckan. Av olika skäl blir det inte nåt större ståhej kring födelsedagen, men Anna och äldsta bonusdottern är båda lediga den dan och åker dit och uppvaktar medan jag arbetar. Sen är det bara att ladda om för nästa födelsedag om cirka tre veckor. Till dess borde det ju ha blivit vår på riktigt, eller hur? Eller kommer den först till min dag..? (Maj gadd, fyller ALLA år på våren???)

Våren kämpar på och så gör även jag. Men mest av alla kämpar Karl Ove Knausgård, tror jag. Idag plockade jag fram den fjärde delen i hans Min kamp-serie att läsa – jag fick ju de tre sista delarna av vännen Jerry i julklapp. Boken är på cirka 500 sidor i pocket, del fem är på närmare 640 sidor, men den sista delen är mer än dubbelt så tjock som fyran – 1 126 sidor… Så jag har lite läsning framför mig.  Anna Lihammers bok till vänster på bilden nedan kan du läsa om i ett separat inlägg här, som vanligt! DET lurar jag ingen på.

Böckerna Än skyddar natten och Min kamp 4

Idag blev det bokbyte från deckare i nazimiljö till Min kamp – fast Knausgårds!!!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Än skyddar natten

Ett inlägg om en bok.


 

Anna Lihammers bok Än skyddar nattenDet blev ett antal böcker från årets bokrea som hamnade hemma hos mig. Alla inköp var inte planerade. Det var lite så det kom sig att Anna Lihammers Än skyddar natten fick följa med hem. Den första boken i serien om kommissarie Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson fick jag för recension för ett antal år sen. Delar av den boken utspelar sig i Uppsala. I denna den andra delen är miljön i och nära Stockholm, men ett och annat möte sker även denna gång i Uppsala. Den tredje delen, Där gryningen dröjer, har jag nu satt upp på inköpslistan. Det ger dig en vink om vad jag tycker…

 

Året är 1935 och Tyskland inför antisemitiska raslagar. En grupp tyskar reser till Sverige för att söka sina ariska förfäders ursprung. Mitt i allt detta hittas en tysk journalist mördad på en runsten. Carl Hell får uppdraget att utreda fallet. För andra gången tar han den smarta polissystern Maria Gustavsson till sin hjälp. Plötsligt är de indragna i två fall, varav ett är ett försvinnande. Givetvis är det polissystern som inser att fallen hänger ihop. Parallellt finns glimtar av såväl Carl Hells som Maria Gustavssons kärleksliv, rätt perfekt HBTQ-kryddat i ett av dem.

Även den här gången är stämningen kuslig, liksom i första boken. Men nu är det kusliga mer otäckt – nazismen mer framträdande. Som sist blandar författaren fiktion och verkliga händelser på ett lyckat sätt. Men ännu mer lyckat i denna andra del är teckningen av karaktärerna. Personerna känns mer levande – allt från ruggiga nassar till huvudkaraktärerna. Carl Hell får mig till exempel att tänka på Elizabeth Georges kommissarie Lynley. Skildringen av Maria Gustavssons kärlekshistoria är invävd på ett trovärdigt sätt i den här kriminalromanen/deckaren.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer