Inte Magdalena-dagen 2017: Vilken dag var det, ijenklien?

 



Kära dagbok…

Kaffe och bok och bokmärke

Träning.

Det var inte Magdalena-dagen idag, det var en annan dag. En dag som jag därför glömde bort. Ser en illa så gör en det, men att ta fel på sin älskades namnsdag när hon kom ihåg min… det gör en inte ostraffat. Jag hade läst att det var på lördag. Det var idag. Nu får jag hitta på nåt sätt att gottgöra min blunder.

Jag tränade i alla fall i morse. Ja, inte kröppa* eller på att komma ihåg namnsdagar utan på att vakna i vettig tid. I morgon bitti måste jag nämligen skutta upp i ottan för klockan 9.55 anländer vännen Mia till Uppsala central. I morse vaknade jag 8.30. Det är rätt OK, jag har ju trots allt semester. Jag låg och läste till klockan elva, ungefär. Sen ringde jag fru Blå, bara så där. Och tänk, jag fick tag i henne, i Visby! Efter frukost skurade jag våtutrymmena och sen ägnade jag eftermiddagen fram till klockan 15 åt att läsa. Och jag kunde sitta på ballen**! Jag är så glad och tacksam för varje minut jag kan tillbringa där, även om jag tycker att det är rätt ironiskt att jag ska behöva känna så.

Anna hade bett om hjälp med handling och det var inga problem – jag behövde själv handla. Även om mitt förhållande till mat är stört ska inte mina gäster lida för det. Faktum är att jag handlade hela ena köksbänken full (har aldrig hänt förr i världshistorien), bland annat av rotfrukter… Fast mest annat ätbart. Jag har en liten kulinarisk surpris på gång till Mia i morgon. (Hon blir säkert besviken, men mätt.) På Tokerian, där vi handlade, träffade vi Jerry – tre gånger, för min del. Det var roligt att pratas vid, för hur det än är – shopping är inte min grej lika lite som matlagning. På en kvart hade jag fyllt min varuvagn. Då var Anna fortfarande bland affärens första hyllor…

Matvaror på köksbänken

Hela ena köksbänken full av matvaror. Det har nog aldrig hänt förr i världshistorien.


Det blev en skön eftermiddag och kväll, 
även om den gick i skammen över glömskans färger. Vädret gick från mulet till behagligt varmt.  Jag läste på ballen, jag åt min middag, jag skrapade en Trisslott i neon (det hände inget) och jag bytte bok – Lynley-boken var jättebra, på rikt, Agneta!!! – och började läsa en thriller av en för mig obekant författare.


Vännen Mia
fick ett avstämningssamtal, Anna fick ett skamset samtal och sen njöt jag av den friska luften och den ljusblåa himlen ända till klockan 21. Det var så skönt att jag helt glömde bort… vilken dag det var och åt ostringar och drack ett glas Amarone… Men jag vet i vart fall att Mia kommer hit i morgon! Tror jag..?

∼ ♦ ∼

*kröppa = östgötska, betyder kroppen
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Krämpor, Mat, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

När ingen ser

Ett inlägg om en bok.



Elizabeth Georges bok När ingen serJag börjar närma mig slutet 
av de böcker jag fick i två proppfulla papperskassar den där marsdagen 2015 av vännen Agneta. Tack! Eftersom många av böckerna har varit/är tegelstenar (500+ sidor), har läsandet dragit ut på tiden. I kväll läste jag emllertid ut Elizabeth Georges deckare När ingen ser på strax över 600 sidor.

Den här gången är en seriemördare lös i London. Mördaren ger sig enbart på pojkar och det finns klara kopplingar till pedofili, förstås. Samtidigt som kommissarie Lynley jobbar tillsammans med Barbara Havers på fallet ser han fram emot att bli far för första gången. Men på jobbet blir det kaos när Lynleys närmaste chef är sjuk och chefen över honom släpps lös.

Jag bävade lite inför läsningen av den här boken eftersom jag har tyckt att amerikanska Elizabeth George är lite för pratig i sina böcker ibland. Ganska snart märkte jag att jag fick upp lästempot och att det mesta av pratigheten var borta. Det här är nog en av de bästa Lynley-deckarna, för den är både spännande och sorglig. Jag läste ut den på ett par, tre dagar – fast då läste jag naturligtvis inte hela tiden. Det var inte förrän cirka 30 sidor återstod som mördarens identitet avslöjades och det var inte jag som avslöjade den!

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Halvvägs slut på evigheten 2017: Ett rent he…m med explosivt innehåll – och twist på annat håll

 



Kära dagbok…

Citat ur dikten Jag dansade en sommar av Erik Axel Karlfeldt

Jag dansar inte, men den här dikten tycker jag är fin trots att den påminner om hur snabbt tiden går…

Tänk att semestern, evigheten, är halvvägs slut! Dagarna går fort, trots att jag inte gör så mycket. Jag läser, äter, glor på film och gör korta utflykter till verkligheten. Vänder på dygnet. Mitt förhållande till mat är fortfarande ganska ”twisted”. Igår var jag så nöjd för att jag lagade mat (läs: kokade potatis och ett ägg till sillburken). Idag hade jag ingen lust alls att varken äta eller laga mat. Jag köpte i alla fall en ciabatta och fyllde den med mimosasallad och kycklingpålägg till middag. Fantasin är enorm, som synes. Aptiten var liksom bortblåst idag. Jag åt jordgubbar med müsli och yoghurt i morse och sen glufsade jag i mig ett par, tre Twist-karameller hos Fästmön. Konstigt nog finns alltid aptit för godis… Men nog borde jag ha varit lite hungrig i kväll? Märkligt…


Igår kväll regnade det underbart. 
Jag slog ner röven i bästefåtöljen och glodde på TV. Njöt av tystnaden runt omkring, njöt av regnet, njöt av att bli uppskrämd av en läskig skräckfilm… (Varför är alltid källare så obehagliga i filmer???)

Skräckfilm på TV

Jag njöt av att bli uppskrämd av en film. Men varför är källare alltid så obehagliga?


Jag sov dåligt i natt. 
När somliga ramlade hem klockan 3.45 och smällde i bildörrar och ytterdörrar hade jag slumrat till. Självklart blev jag väckt. När jag sen vaknade för den nya dagen var klockan runt nio. Det blev kaffe och en stunds läsning på sängen innan jag tog mig i kragen: idag var det städdag här. Jag skäms att erkänna det, men det var faktiskt tre (3) veckor sen jag städade här. Dammet låg tjockt över hemmet. Jag försökte ändå vara hänsynsfull nog att vänta med dammsugningen till klockan tolv. Min dammsugare har nämligen börjat låta tvåstämmigt, en följd av mitt ostädade städskåp. Ja alltså skåpet var för stökigt och dammsugaren har väl fått både en och två kyssar av dörren som jag har tryckt igen. Hårt.


Jag är för övrigt inte det enda explosiva här i hemmet. 
Först trodde jag inte mina ögon, men sen fotade jag. Mammas vita orkidé, den som jag köpte och skickade till julen 2012 när jag inte kunde ta emot mamma här eftersom jag var nyopererad, har flera knoppar!

Orkidéknoppar

Flera knoppar på väg att explodera på mammas vita orkidé.


Min städning avslutade jag 
med att gå fullastad till soprummet. Sen tog jag en efterlängtad dusch. Anna behövde inte få några matkassar hemskjutsade, men jag tiggde till mig fika (och Twist) när hon hade slutat jobba. I ett svagt ögonblick lovade hon att jag och vännen Mia får nyttja hennes balle* om det är omöjligt att nyttja min. (Jag kanske ska höra mig för om hyreslättnad på grund av yttre störningar?) Nu verkar vädret inte bli så där jättevarmt framöver, fast ändå. Det är ju alltid skönt att kunna sitta utomhus, även om det är under tak. I eftermiddag satt Anna och jag och katterna i alla fall på Fänrikballen**. Anna och Lucifer frös, den senare så han skakade. Kanske har Anna nån bebiskofta att sätta på sin lillkille? (Sen upptäckte han fåglar och då glömde han bort att frysa.) Citrus låg utfläkt i sin vanliga pose än här, än där och Mini sprang omkring och fräste och bråkade med sina barn. Det är en elak mamma, det!


Själv tänkte jag nästan åka tillbaka till ICA Heidan och bråka. 
Men vaffan… tre spänn… Samtidigt är det verkligen inte första gången de tar betalt för saker jag inte har köpt. Idag var det en papperskasse – jag som packade mina tre varor i min medhavda ryggsäck, den fjärde, en trisslott, la jag i plånboken. Dåligt! Nu ska jag kontrollera kvittona varje gång jag handlar där innan jag åker därifrån.

Kvitto från ICA Heidan

Vilken jävla bärkasse papper? Jag köpte fan ingen!

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag se sista delen av Kvinna inför rätta och läsa. I morgon fortsätter min städning i våtutrymmena. Och så ska jag åka och handla mat som jag faktiskt ska laga till min gäst som kommer senare i veckan. Fast jag ska inte handla på ICA Heidan!


*nyttja hennes balle = använda hennes balkong

**Fänrikballen = Annas balkong


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Film, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

The Babadook (2014)

Ett inlägg om en film.



The BabadookFörst Morden i Midsomer,
sen galenroliga Friday Night Dinner (jag skrattade högt i min ensamhet) och så avslutningsvis en skräckfilm på SvT1. Nog 17 kände jag igen vissa saker i The Babadook (2014) och undrar om jag inte har sett den tidigare. Men kanske var det så att jag… blundade av rädsla förra gången jag skulle se filmen.  Detta är nämligen en riktig mardröm.

Filmen handlar om sexårige Samuel som bor med sin mamma. Pappan dog i en olycka samma dag Samuel föddes. Detta påverkar givetvis familjen. Mamman plågas av makens död, nåt som bland annat har gjort att pojken inte har fått fira sin födelsedag på sin riktiga dag. Pojken plågas också av otäcka mardrömmar om monster. Mamman försöker läsa snälla sagor för honom, men så en dag råkar de välja boken om The Babadook. Då spårar allting ur…

Den här filmen är riktigt läskig. En kan tycka att en borde vara härdad och att storyn är ganska banal. Bitvis blir det lite segt och utdraget. Men filmen är skickligt gjord och bygger till stor del på interaktionen mellan två karaktärer – en liten pojke och hans mamma. Först verkar det som om pojken är den konstiga, senare i filmen är det mamman som blir som besatt. Skådespeleriet är lysande. Särskilt imponerad är jag av den lille pojken.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Morden i Midsomer: Red in tooth and claw

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sista tisdagen för den här gången visade SvT Morden i Midsomer, med undertiteln Red in tooth and claw (<== klicka på länken om du vill se filmen på SvT Play!) Jag missar aldrig dessa filmer, även om de kanske inte tillhör den högsta filmtoppen. Men precis som sill och potatis tillhör de den svenska sommaren.

Morden i Midsomer 2017

John Barnaby hans assistent den här säsongen, Jamie Winter.


Det fjärde och sista avsnittet den här säsongen 
utspelade sig på och kring en smådjursutställning. Men det är inte bara gulliga kaniner på utställningen. En mördare smyger omkring där också. När ett manslik hittas och nån samtidigt har öppnat alla kaninburar faller det på John Barnabys och Jamie Winters lott att lösa fallet. Som vanligt blir detta inte det enda mordet och också som vanligt finns många skelett i garderoben.

Nja, jag vet inte, jag… Det känns som om det blir allt mer krystat i Morden i Midsomer. Huvudberättelsen är tunn och skämten faller platta. Och slutscenen, med bobbyhattarna och fotograferingen… Nej, pinsamt! Mitt råd är att manusförfattaren kommer med nåt nytt på riktigt, nåt med substans.

Toffelomdömet blir lågt. Jag är besviken.

Rosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredrik-dagen 2017: Årsdagar och nån att se fram emot

 



Kära dagbok…

Moln blåa och mörka

Juli är en tung månad.

Idag har jag inte mått så bra. Jag har känt mig ledsen och snudd på haft ångest. För att inte vippa omkull har jag tagit till ett av verktygen jag nyss har lärt mig och det funkade. Ja, det var ju inte så att jag blev sprallig, men jag bröt inte ihop.

Juli är en tung månad, med många årsdagar som nog orsakar dagens ledsenhet. Dels var det ju mammas födelsedag förra veckan, dels är det elva år sen pappa gick bort på måndag. (På pappas födelsedag i oktober satt jag hos Fonus förra året och planerade mammas begravning…) Samma dag som pappa gick bort, den 24 juli 2006, fick jag besök här av vännen Mia. Nu kommer hon även i år, men redan på fredag. Det är gott att ha sällskap under den svåra dagen nästa vecka. För då, för elva år sen, fick Mia packa in alla saker, som hon burit upp i mitt hem, i sin bil igen inklusive mig och kör mig ner till Östergötland. Där fick jag skjuts den sista biten ner till Småland, där mamma och pappa var på semester, av deras vänner M och G. När jag kom fram var pappa död. Han hade varit död i flera timmar och jag har fortfarande inte förlåtit sjukhuset i Jönköping som aldrig ringde tillbaka till mig efter att jag hade ringt och frågat om min pappa. Jag fick köra tillbaka pappas bil med hans resväska och mammas samt mamma till Motala dagen därpå. Det var ofattbart det som hade hänt. Min stora, starka, friska pappa hade drunknat.

Spegel med bokhyllor

Jag ser årsdagar i nån sorts spegel, men även delar av mitt bibliotek.

Årsdagar… Jag ser dem i nån sorts spegel och jag gissar att syftet är att jag ska acceptera hur det är. Idag kan jag sträcka mig så långt som att jag kan acceptera att jag inte kan förändra nåt, men jag är lika fullt ledsen. Och samtigt väldigt glad att vännen Mia kommer hit, för med henne behöver jag inte förställa mig. Hon ska få kampera i mitt gästrum och även få sprida ut sig i mitt bibliotek/arbetsrum om hon vill och behöver. Mammakusinen M, som på kort tid förlorat tre av sina syskon (ingen av dem särskilt gammal), berättade för mig när vi träffades i april att hennes gästrum har bytt namn till

”Tomrummet.

I mitt gästrum brukade mamma bo när hon var på besök. Jag har därför inrett det med lite mammaprylar, för se jag tänker inte glömma min mamma!

∼ ♦ ∼

I morse vaknade jag oväntat tidigt. Jag fixade kaffe och låg som vanligt i sängen och läste ett par timmar. Ärligt talat ska jag säga att jag bävade lite för att ta itu med boken jag läser just nu (förlåt, vännen Agneta!). Elizabeth George kan nämligen vara rätt pratig i sina böcker och den här boken är på många hundra sidor. Jag började på kapitel fyra i morse och på eftermiddagen när jag slog ihop boken var jag på kapitel 14, det vill säga cirka 50 sidor till halvvägs. Det var faktiskt så – kors i taket! – att jag kunde sitta på ballen* ett par timmar i eftermiddags och läsa och äta glass i lugn och ro. Här var alldeles tyst och lugnt. Tyvärr kommer inte solen runt till ballen förrän vid 16-tiden. Då gick jag in, för det var mest mulet och väldigt blåsigt. Jag frös, helt enkelt, och värmde mig med lite strykning som jag behövde få undan från gästrummet.


Mitt på dan var jag iväg på en liten loppistur. 
Det var så att jag skulle åka och lämna två kassar och en liten möbel till återvinning. Nu hade dessa stått lite för länge i min hall och jag hade börjat rafsa i kassarna, plocka upp grejor och stuva tillbaka in i mitt hem. Inte bra! Jag for iväg med två halvtomma kassar och ingen liten möbel. Eftersom det var länge sen jag var på Återbruket åkte jag dit först. Där var det ganska urplockat och det är ingen större ordning på deras böcker. Därför lämnade jag bara min kassar och tittade en liten stund. Sen körde jag över gamla E4:an till Erikshjälpen, för där var det ju stängt häromdagen när Fästmön och jag var ute på tur. Jag inledde med ett toalettbesök och avslutade med att betala för två böcker… Egentligen har jag köpstopp för böcker som inte står på min inköpslista, men…


Nu ska jag laga maträtten jag brukade få 
sista tiden den första kvällen när jag hade rest ner för att hälsa på mamma och pappa, det vill säga sill och potatis. Det blir en knapp** till så jag får upp värmen. Annars är blåsten och det lite ruggiga vädret (hoppas det blir regn!) perfekt för kvällens säsongsavslutning av Morden i Midsomer. Känner jag mig väldigt pigg efter maten och före Morden går jag en tur med dammvippan. Städa inför besöket jag får ska jag annars göra i morgon och handla lite mer än dagens veckohandling gör jag på torsdag. (En får liksom inte jobba ihjäl sig när en har semester.) Å, nu har jag nåt nej NÅN att se fram emot!!!

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**en knapp = en snaps


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Film, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Måndagen den 17 juli 2017: Lite sött, lite surt, lite perpektiv och lite ingenting

 



Kära dagbok…

Körsbär

Livet kan, precis som körsbär, vara både surt och sött. Bäst är en lagom dos av båda smakerna, tycker jag.

Livet är lite sött och lite surt, det kan vi konstatera. Huvudsaken är att den ena smaken inte överväger. Balans i tillvaron. Jag har nu gått in på min tredje semestervecka. Det är inte alltid lätt att göra ingenting, trots att jag borde vara van vid det. Men under De Sju Svåra Åren hade jag sånt fokus på jobbsökeri att stunderna av ingenting var så outhärdliga att jag har trängt bort dem. Nu får jag lära om. Försöka gilla att göra ingenting. Det är inte lätt, kan jag meddela. Det förenklas ju inte heller av att sitta instängd i en lägenhet, men vart ska jag ta vägen?

Nu ser det emellertid ljusare ut framöver, för på fredag får jag finbesök från Östergyllen. Det ska bli så roligt att få ha vännen Mia här i några dagar. Jag hoppas bara att hon står ut med tillvaron i Uppsala och New Village. Själv får jag allt svårare. Jag känner att jag måste fatta ett beslut snart, jag måste acceptera att jag inte kan förändra vissa saker, men att det finns saker jag faktiskt kan göra nåt åt. Min pappa sa alltid att jag skulle vara glad och tacksam över de basala sakerna i livet, som jobb och tak över huvudet. Pappa växte upp under ett krig, så för honom var dessa tu det viktigaste: ett arbete och ett hem. Jag vet också av egen erfarenhet hur förskräckligt det är när den grundläggande tryggheten i att ha ett jobb bara tas ifrån en utan nåt riktigt skäl. Men när jag läste brevet som kom idag från mitt fadderbarn Oscar – glädjande nog hade mitt brev kommit fram! – insåg jag att det är skillnad på att ha det svårt och att ha det svårt. Oscars mamma är ensam med många barn. Pappan dog innan Oscar hann födas. Och när Oscar föddes var han handikappad. Det Oscar och hans familj önskar mest just nu är regn. Regn så att det de har sått växer. När jag läste det fick jag lite annat perspektiv. Jag ser det som en ära att få vara med och hjälpa Oscar och hans familj ekonomiskt. Dessvärre kan jag inte åstadkomma regn.

Teckningar från Oscar

Oscar hade ritat till mig i brevet.

∼ ♦ ∼

Dagarna går fortare än jag trodde medan jag gör ingenting. Jag är vaken till sent, jag äter skräp och sover länge. Det är en lyx att få ta med sig en kopp nyperkolerat kaffe till sängen och ligga där och läsa fram till mitt på dagen. Idag läste jag ut boken om compassion och bytte till en både tyngre och lättare bok. Lite sött och lite surt. Eller… lite hjärngympa först, lite spänning sen.

 

Lucifer lejonklippt

Vår lejonkung Lucifer.

Mitt på dagen, efter uppstigningen och tillfräschning, åkte jag och hämtade Fästmön som behövde handla. Jag ska veckohandla i morgon. Min roll idag var mest att irritera Anna genom att packa fel i hennes matkassar så de gick sönder. Sen åkte vi hem till Anna där jag tiggde till mig kaffe och glass. En annan baktanke var att jag skulle sno åt mig lite av vår potatis som jag plockade i lördags. Det glömde emellertid Senila Damen. Därför fick hon åka en ytterligare sväng lite senare till Fänriken. Annas snälla mamma tittade in och fikade med oss också. Vi var nog båda två lite nyfikna på Lucifer Lejonkung och hans nya utseende. Jag har fått/läst en del halvspydiga kommentarer om Lucifers klippning. Det måtte vara kommentarer gjorda av okunnighet. Eftersom katten har så tjock päls blev det stora tovor trots att vi alla borstar katterna. Alternativet till så kallad lejonklippning hade varit att Lucifer fått en massa hål i pälsen där veterinären klippt bort tover. Eftersom det dessutom är sommar och katten inte odelat gillar värmen fattade vi beslut på plats om lejonklippning. Både veterinären och vi tyckte/tycker att Lucifer blev jättefin. Sen får andra tycka vad de vill. Katten mår bra, fast precis som vissa människor får han utstå en del taskigheter av sin syster men mest från sin elaka mamma. Mini klipper till honom då och då och Citrus är inte så snäll hon heller. Det är alltså inte bara människor som är elaka.

∼ ♦ ∼

 

Kycklingkorv och makaroner

Paradrätt som jag bara bjuder mig själv på.

Med alla fönster och dörrar stängda (tack och lov var det inte 40 grader varmt idag!) lagade jag mat – min sedvanliga paradrätt kycklingkorv och snabbmakaroner. Men dagens grönsaker var inte enbart ketchup utan babyplommontomater (köpta) och sallad (egenodlad). I morgon ska jag bjuda mig på sill och potatis när jag har varit och lämnat grejor till återvinning samt handlat. Onsdag och torsdag ska jag städa och fundera över vännen Mias vistelse och de lagoma aktiviteter vi kan göra då. Nån av dagarna tänkte jag bjuda på en gammal paradrätt som jag tror och hoppas att jag minns hur jag lagar till och som jag vet att Mia pratar om än idag. Då och då. När hon har druckit vin.

 

Himlen har mörknat och faktum är att lampan blinkade till nyss. Kan det vara oväder på gång gör det mig ingenting. Jag bara önskar att jag kunde skicka lite regn till Oscar i Uganda. Men jag är ingen trollkarl trots att många anser mig vara en riktig trollpacka…

Mörka moln

Oväder på gång, hoppas jag.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Jobb, Mat, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Compassioneffekten: att utveckla självtillit och inre trygghet

Ett inlägg om en bok.



Christina Anderssons bok Compassioneffekten: att utveckla självtillit och inre trygghetJag inhandlade en liten sommarpresent till mig själv i fredags.
Så snart jag kunde kastade jag mig över den, Christina Anderssons bok Compassioneffekten: att utveckla självtillit och inre trygghet. Min psykolog rekommenderade mig i våras att läsa den. Ibland tar det tid att våga ta itu med lite svårare saker. Nu när sorgen har lagt sig något är det läge att fortsätta läkningen med att utveckla mig själv – och framför allt bli snällare mot mig själv. Kanske mot andra också, jag som är så elak.

(Jag skrev den här inledningen och var oerhört irriterad på omgivningen samtidigt som jag kände mig otroligt dömande. Vi människor måste lära oss att leva tillsammans även om vi inte har valt att leva med varandra. Det är väldigt svårt. Förhoppningsvis får jag extra nytta av den här boken.)

Idag pressar vi oss ofta hårt, vi känner oss otillräckliga, rädda att inte duga eller misslyckas. Men med hjälp av compassion, framför allt self-compassion, kan vi möta svårigheter i livet genom bland annat förståelse i stället för självkritik. Compassion kan översättas med medkänsla, self-compassion blir därmed självmedkänsla. Det låter konstigt på svenska och nu när jag har läst boken känner jag att det är ett lite vidare begrepp.

Fysisk träning är viktigt för att vi människor ska må bra, även om somliga av oss (= jag) tycker att sån träning är urtråkig. Modern forskning på hjärnan visar att även hjärngympa är viktigt för välmåendet. Det köper jag mer! Den här boken blir, med sina övningar och frågor till texterna, ett fint hjälpmedel för mig i min kamp mot målet att må bättre. Jag får utmärkta verktyg att ta till och jag vågar ställa frågorna i boken till mig själv.

Boken är nu fullklottrad av mina blyertsmarkeringar och det ger en vink om att Toffelomdömet blir högt. Den enda jag kan ha synpunkter på är författarens överdrivna användning av det lilla utfyllnadsordet ”så” samt viss meningsbyggnad och ordföljd. Har manus möjligen lästs in och först därefter skrivits ner? Nu är emellertid inte det skrivna ordet det viktigaste i den här boken utan innehållet. Därför ger jag trots allt högsta omdöme. Det här är en bok jag tänker rekommendera alla jag noterar slår på sig själva.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Wallander: Sorgfågeln (2013)

Ett inlägg om en film.



Wallander SorgfågelnDe senaste Wallanderfilmerna på TV4 
har jag börjat titta på under sommarsöndagarna. Det var ett tag sen jag slutade glo på filmerna som jag tyckte spårade ur. Men de här sista jag har sett har varit annorlunda, inte så stereotypiska. I kväll såg jag Wallander: Sorgfågeln (2013).

En krögare i Ystad kidnappas och ingen förstår riktigt varför – det kommer nämligen inga krav på lösensumma. Fallet hamnar hos Kurt Wallander, men han är nu så skruttig att det blir allt svårare för honom att fungera som polis. Detta blir därför Wallanders sista fall innan han tvingas gå i pension. Till sin hjälp kommer, utöver dottern Linda och de vanliga kollegorna, ytterligare en kvinnlig polis. De jobbar bra tillsammans. Dessvärre verkar det som om nån inom polisen är inblandad både i kidnappningen och i korruption. Ett HBTQ-tema finns också i filmen och det är ganska viktigt för handlingen.

Jag tycker att Krister Henriksson har spelat den demenssjuke Wallander alldeles utmärkt de tre senaste filmerna. Det går nästan att ta på våndan, sorgen, rädslan – och oförmågan att avsluta lidandet på grund av… livskraft. Filmerna har nästan lika stort fokus på demens som på de olika kriminalfallen.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, HBTQ, Krämpor, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagen den 16 juli 2017: Sommarmåstena blir färre eller Inne i den blå cirkeln

 



Kära dagbok…

 Kaffe och boken Compassioneffekten

Jag läser och läser och läser… Förhoppningsvis fastnar nåt.

Jag läser och läser och läser och försöker ta till mig och lära mig det här med compassion – i rätt ordning. Det vill säga, först självmedkänsla och därefter medkänsla med andra. Fast den som känner mig vet att jag kanske inte alltid visar medkänsla, men ofta omtanke med andra. Detta sker parallellt medan jag slår på mig för att bli av med skammen och skulden och allt det där som gör att jag dömer andra – och mig själv ännu hårdare. Compassioneffekten är en mycket läsvärd och lärorik bok som jag definitivt rekommenderar andra att läsa. Som vanligt kommer ett separat inlägg när jag har läst ut den!

 

Lista över sommarmåsten

Ytterligare ett måste är förbockat!

Just nu befinner jag mig i den blå cirkeln (läs boken ovan så fattar du!). Jag var nog lite i den röda igår, men med blå influenser kan jag nu med gott samvete gå in i den gröna cirkeln och känna mig både trygg och nöjd. Förra gången jag kunde sätta en bock på min lista över sommarmåsten efterfrågade jag applåder. Av nån. Jag fick inga. Den här gången behöver jag inte nån annans uppmärksamhet efter utfört arbete – jag är bara så nöjd med att jag har städat och rensat mitt lägenhetsförråd, att det går att gå in i det och att jag nu kan hitta saker i det. Hurra för mig! 

Nu återstår två saker på listan. Putsa fönster vet jag att jag ska göra, men Norrköpingsgraven kan nog förbli obesökt i sommar. Jag vet inte.

Jag hade frågat äldste bonussonen tidigare om han kunde komma och hjälpa mig att slänga saker när det var dags. Men i ärlighetens namn trodde jag inte att det skulle gå så fort att rensa och städa förrådet som det faktiskt gjorde. Därför hade jag inte kontaktat honom idag innan jag började. Förrådet var verkligen fullsmockat av saker och det gick inte att gå in i det… Det var helt omöjligt att få nån överblick och att hitta saker… nej, det gick bara inte.

(Klicka på bilderna för att se dem i större format och kunna läsa bildtexterna, kommenterar bilderna och se dem som bildspel.)


Eftersom Lucille & co inte är hemma 
kunde jag utnyttja trappavsatsen. Där ställde jag sånt som jag skulle bära till nåt av soprummen. Jag fick självklart ta in en massa saker i lägenheten och gå igenom. Sortera, sortera… Prylar i och ovanpå garderoberna i sovrummet åkte fram, för jag hade en förhoppning om att dessa skulle få plats i förrådet efter rensningen. Allt skulle inte kastas eller behållas. Två stora påsar samt en smärre möbel ska fraktas till Myrorna nästa vecka. Jag gjorde ett och annat fynd under rensningen. Bland annat hittade jag ett hyllplan till mina bokhyllor (alltid användbart!) samt den enorma filten jag virkade under tonåren. Vännen FEM och jag virkade var sin sån där filt av restgarner. Vi var helt galna i att virka!


Rensningen och sorteringen gick väldigt snabbt och smidigt. 
Därför ringde jag äldste bonussonen på eftermiddagen för lite assistans. Jag åkte och hämtade honom och så placerades han vid köksbordet för att destruera gamla datorer. Gamla dammiga datorer… Det visade sig vara knepigare än jag först hade trott, nämligen, så det var skönt att lämna över till Johan som faktiskt har jobbat med att plocka ner elektronik!

 

Välstädat förråd

Välstädat och prydligt i förrådet!

Medan Johan skruvade och slet sprang jag en tre, fyra vändor till soprummet med skräp. Sista vändan tog vi tillsammans och sen skjutsade jag hem grabben till tvätten han hade på gång.

Nu har jag softat med en mugg kaffe efter att jag har ställt in det sista i förrådet. Det är dags att hoppa in i duschen och byta kläder till nånting utan fläckar och damm. Och sen börjar det dra sig mot middag. Idag blir det nån form av slaskmat från nåt av snabbmatställena i Gränby köpstad. Indiskt, mexikanskt, asiatiskt, italienskt eller amerikanskt… Nej, nåt svenskt matställe finns ju inte. Vad hände med Sibylla, liksom..? Jag kanske kan öppna ett i mitt rensade och välstädade förråd..?

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer