Måndagen den 24 april 2017: Dags att tillåta sig att vara lite glad

 



Kära dagbok…

 

Spegel

Jag ser inte min spegelbild.

Det var ledsamt att komma hem till Uppsala igår, jag ska inte säga nåt annat. Det är som att halva jag är kvar i Motala och andra halvan är här i Uppsala. Som om… jag inte ser min spegelbild varken här eller där. Samtidigt är båda ställena hemma – fast ändå inte. I Uppsala finns min kärlek, min nya familj och jobbet jag älskar, men i Motala finns mina rötter. På mammas begravning sa prästen just att en inte rycker upp nåns rötter bara sisådär. Mamma var Motala rätt trogen, hon hade nån kort sejour i Stockholm och så bodde hon, pappa och jag i Tranås i cirka fem år. Jag lämnade Motala i princip så snart jag hade fyllt 18 och blivit myndig. Motala skavde. Jag hade aldrig kunnat leva där. Men… när fan blir gammal blir han religiös, heter det ju, för idag längtar jag dit. De senaste dagarnas vistelse gav prov på allt från god och gammal vänskap till att blod är tjockare än vatten. Det kommer jag inte ifrån. Och kanske kan jag inte dö utan Motala..?

 Gravskötsel Norrköping

Jag har beställt årsskötsel och blommor till graven i Norrköping idag.

Ytterligare påminnelser om döden hade kommit postalt när jag var borta. Graven i Norrköping är sannerligen försummad, men om det är så att jag gör ett nytt besök nere i Östergötland i sommar blir det definitivt även ett besök till Södra kyrkogården i Norrköping, till mina farföräldrars och farmors systrars grav. Idag tog jag tio minuter av min arbetstid och ringde och beställde årsskötsel och lite blommor. Jag tänker att jag vill åka och titta på graven och kanske komplettera med annan utsmyckning som ljung, ljus, liggare etc till hösten. Mamma och jag var dit ett par gånger efter att pappa hade gått bort 2006, men jag tror inte att vi har varit där på kanske… nio eller tio år. Dåligt av oss, men när jag hälsade på hos mamma behövde hon göra lite roligare saker än att åka till en kyrkogård.

Nu har det gått över ett halvår sen mamma gick bort. Jag har själv ställt ner hennes aska i en urna i jorden. Det är dags att tillåta sig att vara lite glad – även om det fortfarande är svårt. Jag börjar med det lilla. Idag tog jag på mig ett av strumpparen jag har fått av Anna, de med orange ränder. Dagens skor blev mina älskade gympadojor med orange detaljer. Dagens t-shirt var blå. Inget svart. Vi börjar så.

Strumpor med orange ränder

Det är dags att jag tillåter mig att vara lite glad igen. Idag började jag med strumpor med orange ränder på.


Nästa steg är att jag ska bjuda på ett litet födelsedagsfika
hemma på den kvällen i veckan när jag fyller år. I morgon ska jag köpa tårta på vägen hem. Några ljus ställer jag inte i den – det blir så jobbigt många. Jag har redan öppnat två presenter, en flaska vin från yngsta bonusdottern och hennes T samt krämerna från vännen Mia, men vännen FEM:s paket ska jag inte öppna förrän födelsedagsmorgonen. Det känns oerhört ledsamt att snudda vid tanken på att mamma inte skickar nåt kort eller ringer, så det försöker jag att inte göra. Nu gäller det att jag tillåter glädjen att komma in i mitt liv igen. Jag är lyckligt lottad som får gäster på min födelsedag, för övrigt. Under många år här i Uppsala kom inte en käft. Efter ett par år slutade jag köpa tårta. Nu är det läge att inhandla tårta.

Mitt presentbord den 24 april 2017

Mitt presentbord består av hela tre presenter redan: ett paket från vännen FEM, en flaska vin från yngsta bonusdottern och hennes T samt krämer från vännen Mia. En kan ju tro att jag ska till att fylla jämnt.

 

Kommunikationsplaner

Kommunikationsplanerande stod på agendan idag.

Det var skönt att vara tillbaka på jobbet igen, men tyvärr måste jag beklaga mig över inte bara knäet, som fortsätter att göra ont, utan också över höger armbåge och axel. Gissningsvis är kroppsdelarna bara överansträngda (doktor Zetas diagnos). Dessvärre är det både irriterande och aningen handikappande. Jag hade mängder av mejl att gå igenom, besvara, åtgärda etc, så armbågen och axeln fick inte vila. I stället för att gå till folk tog jag hissen alt. skajpade. Jag har påbörjat ett nytt nyhetsbrev, jag har jobbat med två texter, jag har skrivit en dagordning och påbörjat arbetet med ytterligare en kommunikationsplan för ett projekt. Det får jag ändå vara nöjd med. Nöjd är jag också att snabba M fixade min dator medan jag var borta. Det visade sig inte bara vara fel på batteriet, även moderkortet behövde bytas. Det har jag varit med om tidigare och då slutade det i katastrof. Nu slutade allt lyckligt. Det kändes väldigt bra att kunna tacka M personligen idag när vi råkade mötas i ett dörrhål.

Vädret är förskräckligt. Det regnar och blåser, ungefär som den dan mamma gravsattes. Då passar det alldeles utmärkt att glädja sig själv – och onsdagens gäster som slipper möta en dammråttearmé – med att göra lite rent här hemma.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördag och söndag den 22 – 23 april 2017: Livet går vidare med födelsedagsfirande och gravkrav

 



Kära dagbok…

 

Rotfrukter

Här vare rotfrukter!

Tänk att jag var på födelsedagskalas i Motala igår! Inte bara våffelfest i Vadstena igår alltså, utan även firande av hela tre födelsedagar. Fast det höll på att börja med en förskräckelse eftersom vännen Mia skickade knapphändiga instruktioner per sms om att jag kunde skala rotfrukter om jag hade tråkigt. Hum… ja… om jag får tycka så tycker jag ju att skala rotfrukter låter skittråkigt, men självklart ville jag hjälpa till med förberedelserna inför kalaset. Jag hittade i alla fall en låda i kapten Bäckdahls Mias skafferi som innehöll råvarorna. Men vilka rotfrukter skulle jag skala och hur många? Tja vi skulle bli fem till middagen… Hur beräknar man rotfrukter till en kycklingrätt då??? Mia, som inte bara är socionom utan även utbildad kokerska, satte myror i skallen på en stackars kommunikatör, men jag gjorde i alla fall nånting.

Skalade morötter palsternackor och gul lök

Jag skalade några morötter, några palsternackor (som jag kallade för selleri) och en och annan gul lök.

 

En måltid utan vin är som en dag utan solsken

”En måltid utan vin är som en dag utan solsken” stod det på underläggen jag hade med mig till Mia. Det tog vi fasta på. Vin – och solsken – är viktigt.

Det låg potatis i lådan, men så mycket hade jag i skallen att jag inte skalade den, för Mia hade sagt att rätten skulle serveras med couscous. Uteslutningsmetoden… Morötter är rotfrukter och palsternackan såg rotfruktig ut, fast jag trodde att den hette selleri. Sen brukar jag gilla gul lök när jag själv gör kyckling i ugn, så… Nja, jag skalade väl lite till, sen städade jag upp efter mig i köket. Och öppnade och ställde en vinflaska på luftning. Sånt kan jag. Vi tog verkligen fasta på visdomsorden på glasunderläggen jag hade med mig till Mia från Uppsala, för övrigt. Vin och solsken är viktiga ting!

Dammsuga kan jag också, så jag slet fram monstret ur Mias städskåp och inledde en promenad. Katten rymde. Och Mia stod utanför och ringde på dörren i en halvtimme utan att jag hörde. Nej då, skojar bara, jag hörde. Efter en stund. När Mia kom in tog hon över och styrde upp. Och stökade till. Maj gadd, efter fem minuter såg det ut som en virvelvind hade farit fram i köket: skåpsluckor stod öppna, lådor på glänt, presentpappersbitar låg på köksbordet, sopskyffeln stod mitt på golvet, en tom papperspåse stod där också, diskbänken och hoarna var belamrade av skulor och… maten stod i ugnen och doftade fullkomligt ljuvligt…

Stökigt i Mias kök

En virvelvind drog fram och stökade till i köket på nolltid…


Vi var fem personer som skulle födelsedagsfira 
och jag är så glad att jag fick fira med Mia, Ivar, Saga och Alma. Mias mamma Saga är så klar i knoppen och rolig att prata med, Alma är lika rolig rent generellt som sin mamma och Ivar är en sån go kille. Värdinnan själv… ja, hon är en av mina äldsta och bästa vänner, men har påstått för sina barn att hon var en ängel som ung. Den villfarelsen tog jag emellertid ur barna och la fram nya fakta i vissa mål. Det var en sån trevlig kväll, med många skratt, god mat och värme. Sen firades inte bara kvällens födelsedagskille (23 år) utan även hans mamma och jag, som fyller på vinglasen hela tiden år nästa vecka. Fast vi fyller lite mer. Men alla fick vi presenter. TACK raringar för att jag fick hänga med er!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Tussan på morgonen

Tussan var rätt morgonsur och tyckte att jag skulle åka hem idag.

Konstigt nog var vi rätt pigga i morse. Jag har nu kamperat med Mia och Alma sen i onsdags och vet att de är bra på att sova. Men inte idag på söndagsmorgonen när ingen av dem skulle upp och iväg tidigt. Visst är det lite typiskt?! Tussan var emellertid rätt morgonsur idag och jag kände att det var dags för mig att samla ihop mina väskor och återvända till Uppsala. Det var med väldigt blandade känslor jag for – Motala är min hemstad, men Uppsala är det också. Samtidigt insåg jag att jag har fler nära vänner i Motala och Vadstena efter de här dagarna än jag har i Uppsala efter 35 år. Fast det är i Uppsala min nya familj bor. Avsked är sorgliga och jag var ledsen när jag kom hem. Det kändes till exempel konstigt att inte ringa till mamma och säga att jag har kommit hem helskinnad. Och det lär kännas riktigt jävla ledsamt att hon inte ringer på min födelsedag…

Nån lust eller nåt behov att stanna på vägen hade jag egentligen inte, men halvvägs insåg jag att jag nog behövde stoppa i mig nånting. Jag stannade till vid sedvanligt rastställe på väg norr ut och köpte lite choklad som jag mumsade i bilen medan jag besvarade tre sms. Nog var jag värd lite choklad, för trots allt gott jag har stoppat i mig de här dagarna har jag inte ätit nåt godis mer än tre små bitar lösgodis igår kväll.

Sportlunch och Plopp bilnycklar

Sportig lunch i bilen.

 

 Gravbrev Norrköping

Ytterligare en grav att ta ställning till skötsel av…

Hemma var allt sig likt utom min spis som var prickig och mina köksbänkar som var flottiga och smuliga. Det hade kommit post om ytterligare en grav, den i Norrköping, och saker att ta ställning till när det gäller skötseln av den. Lite jobbigt kändes det allt att gå från en grav till en annan…  När jag ändå var i farten med tråkigheter gjorde jag mina räkningar. Tack och lov gick det rätt fort. Jag hann precis i tid till Äldreboendet där jag hämtade Fästmön, för henne har jag minsann saknat. Vi åkte och handlade på ICA Heidan och jag köpte bröd, fil, mjölk, nåt grönt och en chokladbit till. Ja, choklad hjälper lite när en är ledsen.

Nu behöver jag äta nåt. Frågan är om det blir kycklinglasagne från Dafgårds eller smörgåsar. Det lutar nog åt det senare, varm mat är godast i sällskap. Jag har i alla fall påbörjat mitt presentbord. När jag kommer hem från jobbet i morgon ska jag städa lite här hemma, för på onsdag kväll får jag gäster. Jo, jag har ändå några nära vänner och familjen här i Uppsala också… I morgon ska jag dessutom till mitt älskade jobb. Jag känner mig fortfarande så otroligt lyckligt lottad som har det här jobbet. Nåt jag däremot inte gillar är att värken i muskler och leder inte vill släppa. För tillfället är höger knä värst. Undras om det inte är Wine o’clock, kanske? Eller nej. Jag får riva fram lite salva i medicinlådan.

Mitt presentbord

Mitt presentbord med paket från vännen FEM och krämerna från vännen Mia.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Trams, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Våffelfest i Vadstena

Ett inlägg om en lunchfest.


 

Våffla

Mums!

Idag vid lunchtid var jag bjuden på våffelfest hos Envy samt Mona och Gunnar som hon bor hos. Jag hade aldrig tidigare träffat Envy, men Mona och Gunnar var mina föräldrars bästa vänner. Det kanske inte var så smart att gå på våffelfest innan vi ska ha födelsedagskalas. Samtidigt ville jag inte missa tillfället att träffa den lilla familjen i Vadstena.

Jag intog en lätt frukost bestående av kaffe och fil hemma hos vännen Mia. Sen for jag för att köpa en blomma till värdparet. Jag hittade en underbart vacker orkidé hos Viblomman – och värden blev så glad för den. Jag hade inte en aning om att han var orkidénörd…

Innan jag åkte tog jag svängen förbi mamma och pappa för att prata några ord med dem och berätta att jag skulle träffa Mona och Gunnar. Jag rättade till påskliljorna och tog några bilder och saknade, saknade, saknade…

Graven

Jag rättade till påskliljorna medan jag pratade med mamma och pappa.


Det blev några trevliga timmar
tillsammans med Envy, Mona och Gunnar. Lite utskälld blev jag när jag kom, men sen blev vi bästa vänner, Envy och jag. Detta blir ytterligare ett kärt minne att ta med mig hem. Tack till er alla tre!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 21 april 2017: Återhämtande återträffar

 



Kära dagbok…

 

 Mulet väder men glitter i sjön

Mulet ,men solen kämpade.

Fredagen startade mulet, men ljuset var ändå bättre än på torsdagen. Jag hade ingen tid att passa förrän klockan 13 även om jag innan dess skulle göra ett par ärenden. Därför inledde jag med att ta en promenad längs med sjön för att fota lite. Det blev sisådär, mest för att det satt nån och matade fiskmåsar vid Vätterpromenaden. En ville ju inte precis få en blaffa i huvudet…

Solen kämpade och kämpade och några av dess strålar trängde igenom molnen och fick vattnet att glittra. Det är så vackert här! Och den där bron… Det är nåt speciellt med den, det går inte att komma ifrån. Det känns bra att gå längs sjän ändå, men jag saknar mammas sällskap. Vi brukade gå respektive rolla när jag kom på besök. Det var så enkelt, så nära.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hade som sagt ett par ärenden att utföra på förmiddagen också. 
Ett var att införskaffa vin till lördagens middag. I kväll ska vi ju ha kalas för oss tre födelsedagsbarn, men mest för den yngste, förstås. Vännen Mia ska laga nån spännande kycklingrätt, så vinet ska vara till. Jag köpte ett par flaskor italienska, inte så tunga viner. Vidare försökte jag få tag i ett par billiga läsglasögon, men se 150 spänn betalar jag ICKE för såna, varken hos Fina Optikern eller på ett av stans apotek. Hutlöst pris för bågar utan kvalitet! Jag fick helt enkelt ta bilen till stormarknaden utanför stan. På ÖoB hittade jag ett par brillor med fodral för endast 30 pix. Och då unnade jag mig också nåt jag behövde från Lindex.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Klockan 13 strålade jag sen samman med mammakusinen M
en av mammas yngsta kusiner och tillika en gammal lekkamrat till mig. Som barn bodde vi ganska nära varandra och en period lekte vi ofta och mycket. Vi hade därför många år att rekapitulera och det var såna fantastiska timmar. Ett och annat fick vi veta som vi inte kände till innan och som gör luckor i skeenden mer begripliga. Nu ska vi verkligen hålla kontakten och M har lovat att jag får låna deras gästrum, numera kallat Tomrummet, om jag kommer på besök. Det är fantastiskt gott att så många har erbjudit mig sovplats här! Jag tror ärligt talat inte att det dröjer länge innan jag åker hit igen. Och mammakusinen M är definitivt nån jag ska hålla kontakten med, för liksom jag är hon den enda kvar av sin ursprungsfamilj. Hon förstår precis som jag den där kusliga ensamheten.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När jag kom ut hade solen brutit igenom. 
Jag stod i ett gathörn och telefonerade med mammas väninna M som jag ska hälsa på idag i Vadstena. Där ska jag även träffa maken G. Det här paret var mina föräldras bästa vänner under en period. Nu ska jag även få göra deras nya hunds bekantskap. Och till det få våfflor! Det blir en bra grund för kvällens kalas…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag telefonerade lite med Fästmön 
när jag kom hem till Mias lägenhet. Sen kom Mia själv hem från jobbet. Vi fräschade till oss och stegade iväg för after work (för Mias del) och middag (för oss båda) på Ströget vid torget i Motala. Där var det ganska fullt, men vi lyckades få ett bord. Bra mat var det till bra priser. Jag åt kycklingburgare med chilipommesfrites och det var inte en egentlig burgare utan en filé med en massa gott på. Vinlistan var inte så lång, men jag valde ett ripassovin. Strax efter 18-tiden anslöt vännen FEM. Vi tillbringade några timmar där med att prata och äta och dricka gott och så bestämde vi preliminärt datum för deras Uppsalabesök, som blir strax innan Anna och jag åker till London.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kvällen avslutades i Mias soffor, 
men när vi båda somnade framför TV-deckaren insåg vi att det var tack och god natt. Mia har farit iväg på sitt uppdrag idag, dottern kom hem sent och sover, katten har spytt och nu ska jag göra mig presentabel inför dagens visiter!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Omhuldad

 



Kära dagbok…

 

Jag i mitt nya pass

En kriminell?

Med tanke på att jag ytterligare en gång lägger ut en bild på mig själv kan en ju få för sig att jag tycker att jag är snygg. Det tycker jag inte. Däremot vill jag visa den nakna sanningen – sån här är jag – utan smink, filter och botox. Bilden här intill är från mitt nya pass, det jag hämtade ut i onsdags innan jag åkte till Motala. Jag ser inte klok ut. Jag ser inte snäll ut. Jag ser… kriminell ut. Ungefär. Men nu är passet fixat så att Fästmön och jag kan åka till London framöver. Jag hoppas bara att jag blir insläppt såsom jag ser ut. Men polisen som tog bilden kan med all säkerhet intyga att den visar mitt rätta ansikte.

 Utsikt från Mias köksfönster ner på Bispmotalagatan

Från Mias kök ser jag Bispmotalagatan.

När jag sitter och skriver det här inlägget sitter jag i vännen Mias kök i en lägenhet i centrala Motala dit hon flyttade i februari. Jag är glad att min lilla present matchade köket rätt perfekt i färg! En gång, i ett annat liv, ett liv när även jag bodde i Motala, hade jag en klasskamrat som bodde i det här huset. Vi tappade snart kontaktaten, för vi gick bara i samma klass i två månader innan jag fick hoppa över andra klass på Lyckornaskolan till tredje klass på Norra skolan. Ja, det är 100 år sen verkligen och tillhör ett annat liv.

Mías nya hem är ljust och fint. Åt baksidan ser hon sjön. Tyvärr har Motala inte visat sig alltför mycket från sin soliga sida, så jag har inte kunnat promenera och fota så mycket som jag hade velat. Men jag är ju kvar ett tag till.

Det har varit några ledsamma dagar, men jag har hanterat sorgen ganska bra, mycket tack vare att jag har blivit och blir så omhuldad. Anna har jag telefonerat med ett par gånger, vännen Mia skämmer bort mig med god mat och omtänksamhet och vännen FEM tog ut en semesterdag igår för att kunna följa med mig på urnnedsättningen. FEM är min allra äldsta vän och vi lärde känna varandra när jag kom till hennes klass i trean. Vi var åtta år. Vännen Mia lärde jag känna ett år senare, i fjärde klass. Nästa vecka blir jag 55. Jag undrar hur många som har såna gamla, goda vänner kvar i sin umgängeskrets..? Det har varit och är guld värt att kunna få vara med de här vännerna och att vännen Mia upplåter sitt hem, helt villkorslöst, till mig.

Här är några bilder på vännerna och en del av det vi har ätit:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag har läst lite grann 
och bytt från en bok som handlade om ofrivillig drunkning till en psykologisk thriller som handlar om en trolig medveten dränkning. Ja, inte särskilt passande läsning med tanke på skälet till min vistelse i Motala den här gången, men spänningsromaner är lättlästa och får mig att lättare koppla bort verkligheten en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ceremonin igår var värdig och det var det allra viktigaste för mig. Att själv få sätta ner mammas kvarlevor i jorden var oerhört starkt och känslosamt.
Nu har jag graven att gå till när jag kan. I övrigt måste jag gå vidare, acceptera det som är och som jag inte kan förändra. Det finns ingen kvar i min ursprungsfamilj, bara jag. Ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är en märklig känsla och det är jag som känner den, inte du. Jag låter sorgen ta sin tid den här gången. Men verkligheten finns där ute och jag måste vara där.

Fönster

Vekligheten finns där ute.


I eftermiddag ska jag träffa en av mammas yngsta kusiner, mammakusinen M
Hon var tillsammans med sin syster på mammas begravning, men i mars i år gick systern också bort. Mammakusinen M har nu inte heller kvar nån från sin ursprungsfamilj – mamma, pappa (min morfars bror), två systrar och en bror är alla döda. Hon är två år äldre än jag, bara, och vi lekte som barn, ofta Trollkarlen från Oz (!). Märkligt nog var Ovan regnbågen från den filmen den enda profana musiken på mammas begravning.

Taklampa

Verkligheten är ljus, trots allt och livet går vidare.

 

Elefant med unge

Delaktig i en familj.

Verkligheten är också att vi planerar att ha födelsedagskalas här hos Mia på lördag. Livet går ju vidare. Egentligen är det hennes sons födelsedag, men både Mia och jag fyller år nästa vecka, dagarna efter varandra. Jag har ordnat ett par rätt torftiga och trista presenter, som ändå förhoppningsvis kommer till nån nytta, och lite senare idag ska jag ut och köpa lite vin till lördagsmiddagen. Mia har lovat göra tårta och middag och förutom hennes barn kommer även barnens mormor. Och så jag. Omhuldad får jag vara delaktig en stund i den här familjen. TACK!

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Film, Mat, Musik, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Simma med de drunknade

Ett inlägg om en bok.


 

Lars Myttings bok Simma med de drunknadeNog trodde jag att jag hade läst alla bokreaböcker jag köpte i år, men så hittade jag en sista: Lars Myttings Simma med de drunknade. Det är en bok jag blev nyfiken på efter att ha läst om den på nätet. Sen är det här med drunkning lite av en tung sak för mig, eftersom min pappa drunknade. Och drunknade gjorde även huvudpersonen Edvards föräldrar, på sätt och vis.

Edvard växer upp i Norge hos sin farfar. I september 1971 drunknar hans föräldrar på ett mystiskt sätt i Frankrike. Edvard, då tre år, är med och försvinner först. Först efter fyra dagar hittas han och var han har varit vet ingen. När nu farfar dör många år senare vill Edvard ta reda på vad som egentligen hände. Hans föräldrar trampade på en mina från första världskrigen och hamnade i vattnet. I den träkista som dyker upp efter farfaderns död vänds Edvards tillvaro som potatisbonde upp och ner. Han reser först till Shetlandsöarna och så småningom även till Frankrike för att ta reda på vad som egentligen hände honom och hans familj.

Det här är en fruktansvärt sorglig historia, men den är så oerhört känsligt välskriven att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Bitvis känns berättelsen nästan otrolig. Den smärta författaren skildrar, den förlust och det sökande av minnen som Edvard upplever är sådana att jag som läsare nästan kan ta på dem. Karaktärerna skildras med stor finess, liksom miljöerna. Välskrivet, vackert och smärtsamt.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

”Jord skall du åter varda…”

Ett inlägg om döden och livet.


 

Selfie

Bara jag är kvar ovan jord.

Nu är det bara jag kvar ovan jord i min ursprungsfamilj. Mitt på dan idag satte jag ner den vita urnan med kors på locket med mammas aska i jorden. Nu vilar även den materia som är kvar av henne tillsammans med pappa, mormor och morfar.

Det var en enkel, men värdig ceremoni på kyrkogården i Motala. Vännen FEM var med mig. En vaktmästare från griftegårdsförvaltningen anlände med urnan och hon läste en sån fin text. Jag läste diktraderna som stod i mammas dödsannons. Och sen sänkte jag ner urnan i ett hål i marken. Nu vet jag exakt var pappa finns och var mamma finns – det lilla som är kvar av deras kroppar. Deras själar är nån annanstans, tillsammans, vill jag tro. Deras minne lever för alltid i mitt. Till dess att det är min tur att sättas ner i jorden och förenas med den.

Vila i frid, mina kära, älskade, saknade! Snart kommer jag också, men det är inte dags riktigt än.

Graven

Nu är mammas aska i samma jord som mormors, morfars och pappas.

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 14 kommentarer

Mamma, jag är hemma nu

Ett inlägg till mamma.


 

Varamon vid Sjövik

Här gick vi för nästan ett år sen, mamma.

Mamma, jag är hemma nu, jag är här. Men det är inte du. Du är… nån annanstans, tillsammans med pappa. I morgon vid lunchtid ska jag se till att ni även får vila bredvid varandra kroppsligt. Det blir det sista.

Resan ner gick bra, mamma. Det var ganska många långtradare och de spränger fortfarande vid Askersund för att bredda vägen, men jag hamnade inte i några köer eller olyckor den här gången. Ett stopp blev det på vägen på vanliga stället. Vid 14-tiden plingade jag på dörren hos vännen Mia. Ja, Mia jobbar, förstås, så det var dottern som släppte in mig. Jag slängde in mina väskor och sen for jag ut till Varamon bara för att få vara en stund, få andas sjöluft, bli genomblåst. Jag gick där vi promenerade för ett år sen. Idag gick jag ensam.

Det blev en kall, men solig dag. Hemma var det minusgrader och på vägen ner var det understundom mulet. I Motala är himlen blå med lätta moln. Jag körde förbi din sista bostad, tänkte jag skulle titta in till G. Men salongen verkade stängd. Jag promenerade lite i Varamon innan jag åkte in till stan igen och ställde bilen på en tvärgata ner mot sjön.

Texten: "Kör försiktigt, någon tycker om dig!" på kvittot

Kolla vad det står på kvittot där jag fikade, mamma!

 

Varamon sett från Sjövik

Himlen är alldeles blå, mamma, med bara lätta, vita moln.

Äntligen fick jag tag i Anna på mobilen. Det känns så konstigt att vara här, mamma, utan både dig och Anna. Ännu har jag inte gråtit. Ett tag tänkte jag åka upp till graven, men jag vet inte om jag hade pallat att se ditt namn på gravstenen. Jag har gått och gått och gått. Fotat lite.

Jag skulle köpa brevpapper på Akademibokhandeln, men fann att den hade stängt och håller på att flytta till en annan av stans gallerior. Oscar får vänta på brev från mig, mamma. Undrar om du skulle gilla att jag hade ett fadderbarn. Ett handikappat fadderbarn som älskar matematik och religionskunskap, skrev han… Du skulle ha varit faddermormor. Skulle du ha gillat det?

 

Gråten ligger på lur, men jag vet att den inte gör nån nytta, den gör mig bara svag. Det är märkligt att vara hemma – och ändå inte.

Några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Onsdag morgon den 19 april 2017: Resfeber?

 



Kära dagbok…

 

Skuggor på sovrumsdörren

Jag vaknade med huvudvärk, igenklistrade ögonlock och nysningar, men ingen snö.

Nej, nån resfeber har jag inte, men jag vaknade med huvudvärk, igenklistrade ögonlock och nysningar. Utanför fönstret såg jag ingen snö, även om termometern visade minusgrader. Huvudvärken är botad med en mugg becksvart kaffe. De igenklistrade ögonlocken ska jag öppna i duschen strax. Bara nysningarna kvar och dem råder jag inte bot på.

Jag räknar med att ge mig av runt nio-tiden och då tar jag svängen förbi polisen för att hämta mitt pass innan jag ger mig ut på vägen ner mot Motala. Lilla väskan på hjul är fullpackad, kompletterad med en ryggsäck samt min dator i sin väska. Det är först på söndag jag vänder hemåt igen och eftersom vädret är som det är är det bättre att ta med sig för mycket kläder än för lite.

 

Solnedgång vid vattnet i Motala

Jag hpppas Motala bjuder på detta.

Min vän Lucille ser till min lägenhet. Det passade henne väldigt bra just nu eftersom de har hantverkare hemma som renoverar. Eftersom vi bor precis intill varandra har jag sagt att hon och familjen får vara hos mig så mycket de vill tills jag kommer hem. Inte kul att leva i kaos.

Inuti mig är det lite kaos också. Mest är jag orolig för om jag ska överväldigas av känslor när jag kör in i Motala senare idag. Det kanske är sista gången på väldigt länge. Jag hoppas stan bjuder på några fantastiska solnedgångar innan jag lämnar den. Det jag vet säkert är att jag ska träffa flera goda vänner och släktingar. Jag är inte ensam i Motala, trots allt. Och när jag kommer tillbaka till Uppsala finns Anna här, den mest älskade. Jag är inte ensam i Uppsala heller.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Krämpor, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Annandag påsk kväll och tisdagen den 18 april 2017: Motalabiff och matpiff medan vintern rasar

 



Kära dagbok…

 

Kaffe

Det ska bli fika och prat med mammakusinen M senare i veckan.

Annandagens eftermiddag och kväll ägnade jag åt att se till att saken blir biff, så att säga, i Motala. Jag telefonerade med vännen Mia, som ska ha mig som gäst i ett antal dagar. Det känns tryggt att komma dit och även om Mia jobbar som vanligt och lite till hinner vi umgås. Mammakusinen M fick ett sms med förslag på tid och plats för fika och prat och svarade ganska omgående att det passar finfint. Det ska bli så roligt att träffa dem, även om vi har mycket sorgligt att prata om och trots att huvudorsaken till min resa är att se till att lilla mamma kommer i jorden. Kanske inser jag fakta först när jag dels kan läsa mammas namn på gravstenen, dels ser hennes urna, den med kors på locket (det absurda valet mellan flamma och kors…), sänkas ner.

∼ ♦ ∼

På annandagskvällen grävde jag fram en Findusrätt ur frysen. Jag tyckte att jag var riktigt fyndig när jag piffade till denna…

 Tikka Masala från Findus

Tikka Masala från Findus, färggrann, men i stort behov av att piffas till.


Först piffade jag med min bok på gång
och ett glas rött

Findusrätt med bok och ett glas rött

Piffning steg ett: bok och vin.


Sen piffade jag lite till,
med chutney från The Cherry Tree

Findusrätt med bok rödvin och chutney från The Cherry Tree

Spicy tomato and caramelised onion chutney blev pricken över i.

 

Vinter igen

Det blev vinter igen och jag avskyr det!

Det snöade av och till under gårdagen, men till kvällen tittade solen fram. Vinet till maten alt. en grad feber gjorde mig varm och trött, fast Maigret kollade jag på. Tills jag somnade, i sängen. Det går inte att hålla sig vaken där och se på TV, hur bra TV-programmen än är. Maigret påminde för övrigt mycket om de relativt nya Maria Lang-filmerna tycker jag – båda utspelas i alla fall på 1950-talet.

I morse vaknade jag upp till… vinter. Det var alldeles vitt utomhus, så det måtte ha snöat en hel del i natt. Jag lovar att jag körde försiktigt på mina sommardäck till jobbet. Helskinnad kom jag fram, men hur det blir med långresan i morgon… Som tur är har jag ingen tid att passa just i morgon – urnnedsättningen är först på torsdag mitt på dan och innan dess ska jag bara köpa nån blomma samt hämta vännen FEM – inte köra några längre sträckor.

Komihåglapp med bockar

Tänk om alla ens kom ihåg-lappar såg ut så här…

Det var skönt att komma till jobbet idag efter en vilsam helg. Jag känner att jag verkligen har kopplat av under påsken, sovit igen alla förlorade nattimmar, framför allt. Utvilad jobbade jag på bra och exekverade ett par möten, minnesanteckningar, lay out- och språkfix av mitt nyhetsbrev med mera. Tänk om alla kom ihåg-lappar såg ut som den här intill…

Nästa arbetsvecka börjar lugnt och det känns bra efter att jag nu blir borta tre dar igen. Sen fyller jag år mitt i veckan och mot slutet hopar sig såväl möten som utbildningar och jobb. Efter det är det dags för nästa ledighet. Det är sista april på söndagen och den 1 maj, röd och ledig dag för mig, på måndagen. När ska en hinna jobba???

Eftersom jag var ett sånt under av effektivitet på förmiddagen, men dessvärre inte är det i köket (om det inte handlar om att äta…), lunchade jag på Rullan med Fenan Lena. Vi har bara en halvtimmes lunchrast, men idag blev det 45 minuter – det tog tio – 15 minuter att köa. För min del var det OK och jag hoppas att Fenan Lenas närmaste kollegor inte blev arga på henne. Jag måste säga att namnet Fenan Lena känns… inte helt bra på denna kollega, men en fena på att hitta spännande litteratur är hon, därav namnet! Spännande mat var det dessvärre inte. Jag valde kolja med spenat och omelett – och det smakade ingenting. Därför blir det ingen matbild utan i stället en bild på det vackra huset jag jobbar i, ett hus som min avdelning ska lämna i sommar för att flytta till ett nybyggt och mer funktionellt hus.

IT-avdelningens hus på Polacksbacken

Här jobbar jag idag.


På hemmafronten ska jag ägna kvällen åt att stryka och packa. 
Jag fick brev från mitt fadderbarn Oscar idag – det var inte skrivet av honom själv utan av en hjälparbetare. I kuvertet låg ett foto på Oscar och delar av hans familj. Jag är glad över att jag kan hjälpa Oscar lite extra eftersom han behöver mer sjukvård än friska barn. Annars verkar han vara en pigg liten kille på nio år, inte elva, som förut sagts från Barnfonden. När jag står vid strykbrädan ska jag fundera över vad jag ska skriva om i mitt svarsbrev till Oscar. Det kom också en sista hälsning från Telia vad gäller mitt uppsagda, fasta telefonabonnemang. Jag ska få en utbetalning på 451 kronor så småningom.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Senare blir det 
en titt på Leffes nya program på TV4. Tidig sänggång har jag bestämt mig för, en långkörning är ändå alltid en långkörning. Och innan jag åker söderut ska jag stanna till vid hotell Gripen för att hämta mitt nya pass. Igår rafsade jag fram lite gamla pennie-slantar som jag kanske får nytta av – för nu närmar sig vår London-resa…

 Pence, kopparslantar, och gammalt pass

London-resan närmar sig och jag håller på att förbereda mig…

 

∼ ♦ ∼


Dagens fundering gäller ett mejl
som trillade in i mejlboxen idag från Arbetsförmedlingen. De aviserar att de ska radera mitt konto hos dem om jag inte loggar in. Jag är så glad och tacksam att jag slipper logga in.

Mejl från Arbetsförmedlingen

Jag ska bli raderad och känner tacksamhet för att jag slipper logga in.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Film, Jobb, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer