En röd liten fågel i juletid

Ett inlägg om en bok.



Fannie Flaggs bok En röd liten fågel i juletidFannie Flagg, som egentligen heter Patricia Neal, är väl mest känd för sin bok Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café från 1987 (på svenska 1992), en bok som filmades 1991. Men 2004 kom hennes bok A redbird at Christmas (på svenska året därpå). I min ägo hamnade En röd liten fågel i juletid via ett hemligt bokpaket jag vann hos Johannas deckarhörna. I morse läste jag ut den lilla söta boken i genren feelgood. Och sannerligen var det en feelgoodroman, för jag mådde riktigt gott av den inuti och jag fick en liten, liten känsla för att det här med mirakel kanske ändå… Tusen tack för boken, Johanna!

 

Boken inleds emellertid med nån som inte mår så bra, vilket i och för sig är ganska typiskt för en feelgoodroman. Det är november och snöstorm i Chicago när den ensamme Oswald Campbell, en gång ett barnhemsbarn, besöker sin läkare. Där får han domen att han ska dö snart om han inte flyttar till ett ställe med varmare klimat. Doktorn tipsar om Lost River i Alabama. Trots att det verkar som om staden knappt finns hamnar Oswald där. Han känner sig genast hemma i den lilla byhålan och tas emot med öppna famnar av stans alla singeldamer. Han får nya vänner i bland andra affärsinnehavaren Roy och fiskaren Claude. Men i bokens centrum flaxar den vingbrutna röda kardinalfågeln Jack, en fågel som blir den lika vingbrutna flickan Patsys bästa vän.

Många av karaktärerna har olyckliga kärlekshistorier bakom sig. Den nyktre alkoholisten Oswald har till exempel en skilsmässa i sitt bagage. Relationen med ex-frun är visserligen god, men hon har en ny familj. Oswald är alldeles ensam – tills han kommer till Lost River. Där finns andra ensamma själar – och en helt ny gemenskap.

Fannie Flagg lyckas teckna inte bara fina personporträtt, vissa riktiga karaktärer! Hon har dessutom en förmåga att skapa stämningar som dallrar av känslor, till exempel förväntan inför jul, längtan efter en kär vän, olycklig kärlek. Alla brustna hjärtan lagas emellertid inte i boken, men den lämnar mig med en varm känsla som jag gärna håller kvar.

Toffelomdömet blir det högsta. Ge bort den här boken till nån som behöver återfå tron på mirakel!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Mer om författaren:

Fannie Flagg är inte bara författare, 
hon är även skådespelare. Vidare har hon skrivit manus för såväl film och hon är också en TV-personlighet, både som programledare och som deltagare i tävlingsprogram, och komiker. Att hon har skrivit böcker och manus är extra spännande eftersom hon är dyslektiker.
Under 1970-talets senare hälft var hon tillsammans med den lesbiska litteraturens frontfigur Rita Mae Brown. Rita Mae Brown, som sedan blev tillsammans med tennisstjärnan Martina Navratilova, nåt hon (Rita Mae Brown) skrev boken Sudden death (på svenska Utspel) om…

 

 


Livet är kort.

Annonser
Publicerat i Böcker, Film, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Ett rött vin: Di Fatto Monferrato Rosso 2013

Ett inlägg om ett vin.


 

Di Fatto Monferratto rosso 2013

Jordigt och rökigt, men fint till pippi.

Det händer att en överraskar sig själv ibland, även när det gäller viner. I kväll grävde jag i vinskåpet efter nån god italienare och fiskade fram en flaska Di Fatto Monferrato Rosso 2013. Vinet köpte jag i augusti förra året för 150 kronor. Vad jag förstår tillhörde det ett litet specialsortiment som Systembolaget hade köpt in. Jag hade turen att få med mig en flaska hem. Möjligen var det den lilla solfjädern på etiketten som påminde mig om  Motala, Barndomsland med gatunät som en solfjäder. (På teckenspråk kan en också teckna Motala ungefär som en solfjäder!)

Jag surfade runt lite på nätet för att kolla vad andra skriver om vinet. Hos Vivino får vinet ett omdöme nånstans mellan medel och högt. Omdömena om smaken och doften varierar. Nån kallar det Björnklister, nån tycker att det doftar fruktigt och blommigt. Hos Noblegreen kan en läsa denna beskrivning om vinet:

”[…] A rich and complex Piedmontese red made with Cabernet Sauvignon, Barbera and Dolcetto. Good concentration of dark fruit with some pleasant smoky, earthy notes and spices. A very well made smooth red that develops nicely in the glass. Good finish. […]

Det här vinet drack jag till grillad kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Vinet både smakade och doftade jordigt, tycker jag, och det var verkligen rökigt i smaken. Det hade en ganska kort, men fyllig eftersmak. Till pippin passade det alldeles utmärkt, även om andra säkert skulle rekommendera det till lamm.

Senare på kvällen provade jag vinet till salta grönmögelostar och choklad med frukt och mandel (nej, inte samtidigt). Det funkade hur bra som helst, men allra bäst var chokladen och vinet tillsammans.

Toffelomdömet blir högt för det här vinet. Att det inte får högsta beror på att det känns lite… trist. Och jag kan inte riktigt förklara varför.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lördagen den 20 januari 2018: Fredagsfilt(er) och lördagsgodis

 



Kära dagbok…

GT chips och bok

Gin o’clock igår kväll.

Lördag eftermiddag och jag har just fått ett mejl där det står att våra namn, Fästmöns och mitt, nu är uppsatta vid porttelefonen utanför huset där vi ska bo. Maj gadd, det börjar bli verkligt nu… Vi flyttar snart… ihop… Sambo har jag inte varit på drygt 15 år, så lite pirrigt är det. Men vi har faktiskt varit tillsammans i över tio år. Varför skulle samboskapet inte funka? Möjligen för att det blir problem att kompromissa. Samtidigt beror det ju på vilka ämnen som är viktiga för vem. För mig är böckerna viktigast i vårt nya hem och får jag bara ställa iordning vårt bokrum är jag nöjd. Sen får Anna bestämma resten. Nästan, i alla fall. (Bara det inte är turkost.)

Igår kväll fixade jag mest lite smått här hemma. Bland gårdagens fynd dök en fin virkad filt upp. Kan du tänka dig, det är ett hemslöjdsarbete gjort av Toffelhänder i tonåren. Ja det är sant, det vet vännen FEM, för även hon virkade en filt stor som ett överkast till en dubbelsäng. På tal om säng var jag trots allt rätt trött efter arbetsveckan och det var ganska OK att den som vill köpa min säng inte hörde av sig och ville komma och titta på kvällen. Det blev GT*, salt ‘n vinegar-chips, min bok på gång och bästefåtöljen.

Virkad filt

Hemslöjdsarbete av Toffelhänder.

∼ ♦ ∼


Kaffe och boken En röd liten fågel på sängenKlockan sju vaknade jag i morse. Jamen hur kul är det när en är ledig?!
Inte nåt. Men eftersom reglerna säger att det ska vara tyst i huset mellan klockan 23 och 7 var det fritt fram att starta tvättmaskinen. Min tvättmaskin är allt annat än tyst, fast jag hörde den inte alls när jag stängde in mig i sovrummet med en mugg nyperkolerat kaffe och min bok. Som du märker tar jag alla chanser att läsa. Det är ett sätt för mig att vila och hämta krafter. Krafter lär behövas…

Boken har gått från dying of illness till feelgood – och feel sad. Det är en rätt rörande historia hon skriver, Fannie Flagg. Författaren, som tillhör familjen L, faktiskt, vilket kanske mest är känt i familjekretsen, så att säga. Joråsaatte, hon har minsann varit tillsammans med en av den lesbiska litteraturens riktigt tunga elefanter, nåt jag kanske berättar mer om när jag skriver om boken efter läsningen. To be continued… Men mer intressant tycker jag att det är att Fannie Flagg själv har skrivit böcker. Hon är nämligen dyslektiker. Bra gjort!

∼ ♦ ∼

Frukost med ostmackor, kaffe och bok

Frukostrast – inklusive en stunds läsning, förstås.

Men nu skulle jag ju inte bara tvätta och läsa idag, jag skulle frosta av frysen. Ärligt talat minns jag inte när jag gjorde det sist… Inte gjorde jag det 2016 när mamma hade gått bort och definitivt inte förra året… Slarvigt av mig, jag vet, men jag har ju inte så mycket grejor i frysen. Det visade sig att allt jag har i frysen faktiskt ryms i en av dess sex lådor… Och då var mycket i lådan frysklampar. Det gick på ett par, tre timmar att frosta av. Jag diskade också lådorna. Jag fick äntligen nytta av UppsalaTidningen, för jag spred ut en massa gamla såna tidningar mellan frysen och diskhon. Bara två kastruller med vatten kokade jag och ställde där det var som värst. Isen lossnade snabbt och frysen fick stå avstängd en lång stund och torka ordentligt. Jag tog frukostrast och så ringde sängintressenten. Eventuellt får jag besök i morgon, det beror på om h*n får ordning på sin trilskande bil. Bilar är väldigt bra – när de fungerar och går som de ska. När de inte gör det är de inte bra.


Min bil fungerar tack och lov, 
min mobil likaså, så jag ringde Anna och frågade om hon skulle med och handla. Jag behöver faktiskt äta middag idag och i morgon. Och så ville jag ha nåt gott också, det är ju faktiskt lördag. Middagsmaten räcker till i morgon och det gör säkert lördagsgodiset också. Jag ska nog gå och kolla det, förresten, godiset…

∼ ♦ ∼

*GT = Gin och Tonic


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, HBTQ, Mat, Media, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fredagen den 19 januari 2018: Feelgood-fredag med sol

 



Kära dagbok…

Antikkunnig i Orsa

Antikkunnig i Orsa igår. Det diplomet är jag nöjd med.

Det är fredag. Hur snabbt den här arbetsveckan har passerat är inte klokt. Jag har fått mycket gjort på jobbet, mindre gjort hemma, men jag känner ändå att jag har koll på flyttläget. I helgen blir det frysavfrostning och en jädra massa tvätt. Jag blir trött bara jag tänker på det, för naturligtvis har jag slängt snuskburken som brukar låta frysvattnet rinna ut i. När det gäller tvätten blir det massor att stryka och sen kanske faktiskt packa ner. Jag tänker nämligen frakta mina kläder på egen hand till nya hemmet.

Igår kväll väntade jag med spänning på att få ett samtal från h*n som ville titta på och prova min säng. Gissa vad som hände? Ingenting. Det kom inte ens ett meddelande. Vad var det jag sa, liksom?! (Men i stället ringde h*n idag, när jag var så där lagom upptagen på jobbet. Eventuellt kommer h*n med son eller dotter och tittar på sängen under helgen.) Jag ägnade kvällen igår åt en hel del TV. Bland annat var jag med i Orsa mentalt och amatörvärderade fina grejor på Antikrundan. Den här gången gick det bättre och jag fick diplom som Antikkunnig. TV-kvällen avslutades sen med spänning i form av andra delen av Gåsmamman.

Böckerna Dit solen aldrig når och En röd liten fågel i juletid

Bokbyte från mysdeckare i vårligt Gotland till feelgood i juligt Alabama.

Utöver amatörvärderandet läste jag ut ytterligare en julklappsbok, Marianne Cedervalls senaste bok i Anki Karlsson-serien. Jag har inte så många olästa deckare kvar och eftersom jag vill blanda och bredda mig valde jag en feelgoodroman igen. Det är nog bra för mig att läsa lite lättsammare litteratur emellanåt. Vissa djupa böcker griper tag i mig aningen för hårt. Det är inte alltid jag mår så bra av dem, om en säger så. Nu ska jag läsa En röd liten fågel i juletid, skriven av Fannie Flagg, hon med Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café. Den boken blev också filmatiserad, tyvärr med HBTQ-temat nedtonat. En röd liten fågel i juletid var en av två pocketböcker i det hemliga bokpaketet jag vann strax före jul i en tävling hos Johannas deckarhörna. Det lustiga med den här feelgoodromanen är att den, i och för sig som så många andra i samma genre, börjar med allt annat än feelgood: en man får besked att han snabbt måste bort från det vintriga Chicago till värmen eftersom han håller på att dö i en lungsjukdom…

∼ ♦ ∼

Sladdar och kablar

En av mina roligaste arbetsuppgifter är att göra tekniska saker begripliga i skrift. Fysiska, tekniska härvor lämnar jag däremot till andra experter.

Veckans sista arbetsdag klämde jag in ett viktigt avstämningsmöte mellan morgonmötet och publiceringen av mitt nyhetsbrev. Redan igår, när jag satt i bilen utanför Fästmöns jobb och väntade på att hon skulle sluta arbeta, jobbade jag med en text som ska ut till olika målgrupper. Idag diskuterade vi texten lite mer. Det är viktigt att även krångliga saker som IT-teknik blir begripliga – och det är där jag kommer in. En av bloggarna jag följer är Marve W:s blogg På gång. Lustigt nog läste jag där häromdagen om att bloggskribenten är en osäker IT-tekniker. Själv har jag som undertitel, efter kommunikatör, Teknisk Idiot. Det kan tyckas konstigt att jag då jobbar på en IT-avdelning, dessutom på Uppsala universitet. Men min arbetsgivare anser att det är viktigt att alla, även tekniska idioter, förstår texter som skickas ut från dem. Det är en av de roligaste arbetsuppgifterna i min tjänst, denna att få göra tekniska texter begripliga.

∼ ♦ ∼

Även den här dagen var en bra dag. Till och med vädret var bra. Solen tittade fram vid lunchtid och jag lyckades fånga den på bild genom kontorsfönstren. Jag borde nog ha tagit en halvtimmes friskvård och gått en promenad, men så här på fredagen ville jag jobba klart och sen åka till det som snart är mitt före detta hem. Den soliga bilden lämnar jag här med dig.

Solig januaridag

Solig fredag!

 

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Film, HBTQ, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Dit solen aldrig når

Ett inlägg om en bok.



Marianne Cedervalls bok Dit solen aldrig nårDet tycks som om jag är inne i en riktig läsperiod!
I kväll slukade jag ytterligare en julklappsbok. Den här gången var givaren Fästmön och boken Dit solen aldrig når av Marianne Cedervall. En mysdeckare vars handling utspelar sig under våren passade bra att läsa medan snön föll utanför. Tack!

I den tredje boken i serien om Anki Karlsson befinner vi oss som vanligt på Gotland, Sveriges svar på Midsomer. Ankis kompis den pensionerade polisen Tryggve ska resa på semester och Anki tar hand om hans hund och krukväxter. Av en händelse råkar hon hitta en anteckningsbok hemma hos Tryggve, en bok som handlar om ett gammalt olöst fall. I samband med en långritt hamnar Anki vid ett före detta vilohem för kvinnor. Och så träffar hon en journalist som är gamla hemligheter på spåren, nåt som hon är på väg att avslöja i en artikelserie. Att gamla hemligheter röjs är förstås inte populärt hos alla och så går det som det går: mord.

Det tar ganska lång tid innan boken blir riktigt spännande. Bitvis tycker jag att historien trevar sig fram lite. Till viss del anar jag vem som är vem, men inte vem som är mördaren. Boken är rätt mysig att läsa, men jag skulle nog ha önskat lite mer… spänning. Författarens starka sida är emellertid kanske inte att bygga upp kusliga stämningar. Däremot är personporträtten så realistiska att de bara måste ha verkliga förebilder.

Det samlade Toffelomdömet blir ändå rätt högt. Jag gillar mysiga deckare, allt behöver inte vara blodbad jämt och samt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Torsdagen den 18 januari 2018: Vila i jobbet (när annat är rörigt)

 



Kära dagbok…

Snö och träd januarimorgon fr köksfönstret

Fint plogat, Micke!

Nej, mer snö vill jag inte ha. Det räcker och blir över nu. Till jul och nyår hade det varit trevligt med vitt utomhus i stället för ösregn. Men inte nu. Nu vill jag se gräsmattor, snödroppar och knoppar och sånt. Fast jag veeet. Det är bara januari och en normal vintermånad här.

Om jag kunde skulle jag emigrera tillfälligt när det är snö och kallt här. Det går tyvärr inte, jag ska ju snart emigrera mer permanent in till Uppsala centrum. Jag längtar. Det var länge sen jag trivdes i mitt nuvarande hem, men jag har trivts i det förflutna, innan det blev tomt på humor och fullt av bollar. Nu känns det som om det var länge sen jag passade in i omgivningen. Det ska bli skönt att dra. Skönt var det också att komma hem igår och se att vaktis(?) hade plogat så fint, så fint, till och med utanför garagen. Det tackade jag och min rygg för i tysthet – läser Micke min blogg får han ett TACK! här.

På tal om garage fick jag ett konstigt brev från Riksbyggen igår. Där står att mitt garage och min parkeringsplats är uppsagda, men inte förrän en och en halv månad efter att jag har flyttat. Precis som jag vill åka till New Village och parkera Clark Kent* när jag har en fin plats under huset jag ska bo i. Jag ringde bostadsrättsföreningens uthyrningsansvarig och h*n hade också sett detta idiotiska och lovade att genast skriva till dem så att det blir rätt. Det är ju liksom kö till både garage och parkeringsplatser och ska mina stå tomma i en och en halv månad är det ju bara knäppt.

Jag har också försökt få klarhet i vissa bankärenden, men se att få prata med en och samma person som kan ens ärende där tycks vara en omöjlighet. Nu vet jag att allting ordnar sig i slutänden, men ändå. För en som i princip nästan enbart litar på sig är det tufft att inte ha kontrollen. To be continued…

Snö och cyklar januarimorgon utanför köksfönstret

Det är utomhustemperatur nog att förvara frysvaror på ballen.

I helgen ska jag försöka göra lite nytta hemma och bland annat frosta av frysen. Det är utomhustemperatur för att förvara mina ynka frysvaror på ballen** den stund avfrostningen tar. Vidare behöver jag tvätta. Mycket. Och stryka. Fästmön håller på för fullt hemma hos sig och i kväll var vi iväg och fixade fler kartonger. Det är lite dåligt med stunderna vi får tillsammans just nu, men vi vet ju båda att det blir desto mer i framtiden.

Sent igår kväll hade nån hört av sig om sängen som jag försöker sälja via Blocket. Folk är antagligen dåliga på att ta bort annonser när saker blir sålda, för jag fick som vanligt frågan om sängen är kvar. För mig gäller att de varor jag annonserar ut ligger kvar tills de är sålda. När varan är såld tar jag bort annonsen. Nu är jag rätt luttrad när det gäller köp och sälj på Blocket. Jag räknar kallt med att kasta resårbottnarna i samband med att mitt köksmöblemang försvinner. Själva sängramen monterar jag ner och tar med mig till vinden. Men vi får se. Den som hörde av sig närmare midnatt den gångna natten har nyss svarat att h*n vill komma och titta och prova (!) sängen. (Då har jag ändå skrivit att det är ramen som säljs för 500 pix, men att resårmadrasser medföljer om så önskas. De är inte så vidare värst nya… Bäddmadrasser är inte nämnda alls i annonstexten. Men att prova en sängram… Sängborden vill jag ha 250 spänn för båda, köper nån både säng och sängbord blir paketpriset 7oo kronor. Är detta svårt att förstå?) Datorbordet Krister hamnar i grovsoprummet den sista helgen i januari om ingen slår till på det.

∼ ♦ ∼

I den röra som är försöker jag vila lite i jobbet. Ja, det låter konstigt, men det är rätt skönt att vistas åtta timmar om dan på ett ställe där det finns möbler och jag slipper leta efter saker som jag har råkat packa ner nånstans. Lite många möten är det enda jag vänder mig emot. Vissa möten känns liksom inte riktigt som jobb eftersom det inte syns nåt resultat. På förmiddagen idag hade jag tre möten, det sista inklämt så sent som i morse. Eftermiddagen hade jag vikt för att producera klart mitt nyhetsbrev så att det bara är att skjutsa ut det på bestämt klockslag i morgon förmiddag. Jag hann också städa i några gamla dokumentmappar samt granska en text som ska publiceras lite här och var, för diverse målgrupper. Inte optimalt med en text för olika grupper, men det är ju en dag i morgon när vi kan fortsätta jobba med detta.

Segerstedthuset entré underifrån

Här inne på jobbet kan jag vila lite.


Nu ska jag äta smörgås
och ladda för Antikrundan från Orsa klockan 20 och därefter del två av Gåsmamman en timme senare. Over and out!

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Onsdagen den 17 januari 2018: Idag är jag där jag är

 



Kära dagbok…

Utsikt från kontoret januarimorgon

Vintern är här igen. Ingen trevlig utsikt från kontorsfönstret i morse.

Vintern är här igen. På riktigt. Tyvärr. Jag avskyr verkligen snö, kyla, halka, skottning och allt sånt. Igår kväll var det väldigt blåsigt och det kom nederbörd. Jag tyckte mest att det såg regnblandat ut. I morse visade det sig att jag hade fel: det var snö. Ingen hade skottat eller plogat där jag bor, så jag fick pulsa i snön ut till garaget. I högsta hugg hade jag min Lill-Skotte. Snön var ganska lätt att få bort så att jag kunde öppna garageporten. Jag skottade också några meter utanför för att inte köra fast. Från vändplanen och framåt var det plogat. Gissningsvis är det kommunen som ansvarar för det. Snöandet upphörde så småningom, men det ska bli kallare. Det är skönt att ha en dunjacka då att krypa in i.

 

Antik och Auktion nr 10 2017

Auktion har jag bara varit på i tidskriftsform. 

Igår kväll blev det inte många knop gjorda. När alla måsten var avklarade läste jag, men sen fastnade jag i ett kul antikprogram på SvT1, precis före Veckans brott som jag förstås också glodde på. Auktionssommar får mig dels att glömma vintern utanför, dels roar det mig och jag lär mig saker. Två par tävlar mot varandra genom att försöka göra de bästa fynden på en sommarauktion för max 4 000 kronor vardera. Jag har aldrig varit på nån auktion mer än i tidskriftsform (mångårig prenumerant på Antik & Auktion, eller Antiktidningen, som jag brukar kalla den här), så det sätter jag upp på min bucket list*. Fast jag vet inte om jag skulle våga bjuda. Det är lite läskigt och tänk så besviken en skulle bli om det inte gick bra på nåt sätt. Men, jag vill prova!

Det börjar bli lite väl många bra serier på TV nu som jag vill följa. I kväll kör tredje säsongen av Gåsmamman igång på Kanal 5. Det blir åtta avsnitt framöver. Jag får försöka spela in eller kolla via nätet. Serien har gått att streama i höstas, men det har varit så mycket annat på gång då. Och sen är jag väl lite gammeldags och vill titta på TV.

∼ ♦ ∼

Fru Justitia

Rättvisa ska skipas, vill jag tro.

Tänk att det redan är onsdag! Dagarna flyger förbi och snart står det inte på förrän vi får nycklarna till vårt nya hem och flyttar dit. Jag flyttar först, Anna kommer dagen efter. Det är av praktiska skäl så att två stora flyttbilar inte ska behöva trängas utanför porten. Nu börjar jag känna mig mer positivt spänd och förväntansfull, även om katastroftänket häckar kvar i bakhuvudet som alltid. Det har inte med nån annan att göra, det är en skada jag har förvärvat som har med De Sju Svåra Åren att göra. (Den Lille Fjanten har mycket att stå till svars för. En dag ska rättvisa skipas, vill jag tro.)

Kråka på jobbet

Saker en kan hitta på mitt jobb när en rensar.

Men idag är jag där jag är – både hemma och på jobbet. Och det är faktiskt inte tack vare nån annan än mig själv. Det var så roligt, för på förmiddagen på jobbet träffade jag en bekant från ett annat universitet där jag jobbade ett par år. Personen råkade ut för en omorganisation där, men hade turen att hitta en ny plats på det lite större universitetet (!) i stan, där även jag jobbar numera. Det var ett trevligt och positivt återseende.

Arbetsdagen har innehållit gott och blandat. I höstas påbörjade jag en ”städning” av en arbetsyta på vårt intranät. Sen hopade sig arbetsuppgifterna och jag hann inte driva på andra som skulle granska vissa dokument. Nu är emellertid bollen satt i rullning igen och jag har fått en hel del gjort kring detta. Eftermiddagen var vikt åt ett möte om en ny förordning som träder i kraft i maj. Dessa möten har vi varje onsdagseftermiddag. Det är ganska mycket arbete kring detta, men det är mest andra som gör medan jag ser till att planen följs och leker despot på mötena. Idag var mötet snabbt avklarat, vilket innebar att jag kunde sätta tänderna i ytterligare en uppgift kring intranätet – att skapa sidor med ny information samt delvis göra om strukturen för befintliga.

För det mesta är det extra roligt och stimulerande att vara där jag är. Det var en sån dag idag.

∼ ♦ ∼

*bucket list = att-göra-innan-jag-dör-lista. Bucket syftar på det engelska uttrycket ”kick the bucket”, som betyder ”att dö”.


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Dagbok, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagen den 16 januari 2018: Läsare, latmask, maskinsmörjare, terapeut, informatör, kommunikatör… Vad är jag?

 



Kära dagbok…

Marianne Cedervalls bok Dit solen aldrig når (närbild)

Den här boken skulle kunna handla om Uppsala…

En otroligt grå tisdag blev det i Uppsala. Jag vaknade redan kvart över fyra och i stället för att ligga och vända och vrida på mig i sängen läste jag ut Hans Rosling-biografin. Vilken otrolig kraft den mannen måtte ha haft som in i det sista jobbade med sina memoarer! Det är så jag skäms när jag betraktar mig själv. Jag är lat, jag har lagt på mig i vikt igen och jag tycker inte att jag får mycket gjort hemma. Men det är väl så att just nu är en lugn period. Det blir mer att göra närmare flytten. Den kommande helgen ska jag åtminstone frosta av frysen, helgen därpå tvätta som en galning för att första helgen i februari göra rent tvättmaskinen och bli av med köksmöblemanget. Hmm… när jag läser vad jag har skrivit är det kanske rätt bra att ta det lite lugnt just nu.

Det var faktiskt grått hela dagen idag här. Det var till och med så att beigea Blåsenhus kändes färggrant. Men lunchen var desto mer full av färg – och enbart grönsaker och rotfrukter. Portionen från Feiroz var så riklig att jag inte orkade äta upp potatisarna.

∼ ♦ ∼


Bokbyte blev det som sagt i morse.
Jag hann läsa lite i nästa julklappsbok till både frukost och lunch. Som vanligt följde boken med mig till jobbet, där jag försöker läsa en stund varje dag just på lunchen. Boken jag läser nu är en lättsam deckare. Det gäller att varva det seriösa med det rent underhållande.

Böckerna Hur jag lärde mig förstå världen och Dit solen aldrig når

Det blev bokbyte i morse från memoarer till ren underhållningslitteratur.

∼ ♦ ∼

Tjifen som Loreen

Min chef är inte heller bara Tjifen utan ibland Loreen också.

Arbetet börjar så smått ta fart igen. Dagens tre möten blev fem, vilket är ett bra exempel på det. Men två av mötena var i mångt och mycket arbetsmöten. Vidare får jag vara lite maskinsmörjare och terapeut på jobbet också. Det funkar, även om jag är anställd som kommunikatör. Eller informatör, som det står på anställningsbeviset. Jag väljer att kalla mig enligt modernare terminologi.

Förutom möten har jag minnesantecknat, skrivit en dagordning samt tvingat Tjifen och Högsta Tjifen att tillsammans med mig ägna sig åt rensning och strukturering. De är rätt bra det, bara en får ha dem för sig själv en stund.

∼ ♦ ∼

Jag var och veckohandlade efter jobbet, men i kväll fortsätter jag nog att vara lat. Det blir först ett par mackor och därefter en stunds läsning och lite TV – på tisdagar är det ju Veckans brott.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, Trams, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Hur jag lärde mig förstå världen

Ett inlägg om en bok.


Hans Roslings memoarbok Hur jag lärde mig förstå världenIbland är det oväntade och överraskande bra. Riktigt bra, till och med. Som julklappen jag fick av Annas snälla mamma och hennes L förra året. Tack! Ja, jag fick egentligen två julklappar, men den jag tänker på är Hans Roslings självbiografi, förfärdigad med bistånd av Fanny Härgestam, Hur jag lärde mig förstå världen. I morse vid halv fem-tiden läste jag ut boken.

Den här självbiografin började Uppsalasonen Hans Rosling skriva i delar. När det stod klart att han drabbats av bukspottskörtelcancer och inte hade lång tid kvar att leva (cirka ett år levde han efter beskedet) tog skrivandet fart. Till sin hjälp hade han journalisten Fanny Härgestam. Jag brukar vara rätt kritisk till journalister som ”hjälper till” att skriva kände personers böcker. I det här fallet är jag det inte. Det känns som om Hans Rosling har skrivit allt – och då har den medverkande skribenten/journalisten lyckats.

Boken ger läsaren glimtar från Hans Roslings barndom och familjeliv som vuxen. Men de djupaste skildringarna handlar om hans tid som läkare, forskare och lärare, framför allt i Afrika. Det är spännande och framför allt lärorikt att få ”resa” med Hans Rosling till länder som är så fattiga att den som inte sett det med egna ögon näppeligen kan tro att det är så som det är. Via den här skildringen öppnas mina ögon mer.

Hans Rosling – och kanske Fanny Härgestam – har ett bra flyt i sitt språk. Beskrivningarna av andra kulturer och möten med människor är levande och färgrika och i många fall roliga. Ett ställe där jag skrattar högt för mig själv är när Hans Rosling är i USA och så glad att han gör hoppsasteg på Manhattan. Varför då? Det avslöjar jag självklart inte här. Läs boken så får du veta!

Varför boken var överraskande, förresten? Först och främst för att den inte stod på min inköpslista. Men Annas snälla mamma och hennes L hade uppenbarligen tänkt – och tänkt rätt. Det är nämligen inte lätt att köpa bokklappar till en bokmal som köper ganska mycket litteratur till sig själv. I det här fallet fick jag en bok jag varken hade eller hade läst – och som jag tyckte var väldigt bra.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Söndag kväll den 14 januari och måndagen den 15 januari 2018: Lathet och litterär utbredning

 



Kära dagbok…

Bok och Dumlekolor

Söndagsgodis för en lat.

Det var en riktigt lat söndag igår. Enda nyttan jag gjorde var lite städning, dusch och hårtvätt och skjuts av Fästmö. Sen läste jag mest och latade mig. Men ibland behöver en lata dagar, framför allt när en har jobbiga ting bakom sig och framför sig. (Naturligtvis inte bara jobbiga ting, snarare ting som ställer krav på ork och kraft.) Sen är jag i och för sig rätt trött på att alltid få försvara det faktum att jag ägnar böcker och läsning sån stor del av min fritid. Blir den som ägnar sig åt sport och idrott lika ifrågasatt/ansatt med frågor om hur h*n hinner? [<== retorisk fråga]

Söndagsmiddag från McDonalds

Ett försök att piffa till söndagsmiddagen.

Jag började läsa Hans Roslings självbiografi igår. Nu har jag läst mer än halva boken. Den är väldigt lättläst så tillvida att den är intressant. Jag har fått resa via den också, både till flera länder i Afrika och Kuba. Så mycket av Uppsala skymtar inte i boken, mer än att Sjukstugan i Backen nämns några enstaka gånger liksom universitetet. Men det som fängslar mig mest är kanske det faktum att författaren började skriva boken för ungefär två år sen, när han fick veta att han skulle dö. Ett år senare, det vill säga för snart exakt ett år sen, gick Hans Rosling bort. Det är så sorgligt…

 

Nån söndagsmiddag orkade jag inte laga, så det fick bli McDonald’s som fixade den. Jag hämtade maten när jag hade skjutsat hem Anna från jobbet. För att piffa upp middagen unnade jag mig en Trisslott, men tyvärr gav den ingen utdelning. Linneservetten byttes tillfälligt ut mot pappers dito. Och det var tur. Maten var flottig, stripsen iskalla, kycklingburgaren full av sallad som ”stack iväg” när jag bet i den (en bit hamnade till och med i en toffla) etc.

Efter Bron skuttade jag i säng bara för att ligga och reta upp mig på hur nån kan låta en unge modell två, tre år cirka, få springa omkring och skrika och skratta när klockan är mellan 22 och 22.30. Jag försökte undkomma oljudet med Poirot på sovrums-TV:n. När vi flyttar lär vi inte behöva nån TV i sovrummet för funktionen att stänga ute oljud från folk i huset, för dit vi ska är det lugnt och tyst, enligt förstahandsuppgift.

Poirot på TV

Jag fick ta till Poirot för att stänga ute oljud från litet barn som borde ha sovit.

∼ ♦ ∼

Vintern håller sig kvar i Uppsala, men tack och lov ligger temperaturen bara runt nollan. Det enda negativa det för med sig är att det är halt. (Det verkade inte cyklisterna jag knappt såg i morse bry sig om. Den ena cyklade utan lyse i mörkret och fipplade med sin mobil, den andra cyklade mot rött ljus ut rakt framför min bil.) Tyvärr kommer det snö i morgon och senare i veckan och det ska också bli kallare, enligt väderappen. Redan vid lunchtid började det blåsa nordliga vindar. Jag kom fram oskadd i morse i alla fall och var på jobbet före klockan sju. Idag kunde jag skriva mitt nyhetsbrev så gott som färdigt vad gäller de tio notiserna, ingress och avslutning samt bild. Vidare jobbade jag med att svara på en del frågor i en upphandling, skrev en dagordning samt började skriva på en kommunikationsplan. Och lite till…

Början till skönlitterärt bibliotek på jobbet

Hurra! Litteraturen breder ut sig på jobbet.

Tidigt i morse på jobbet gjorde jag en härlig upptäckt: litteraturen breder ut sig! På IT-avdelningen finns det gott om bokhyllor. Det trista är bara att de flesta hyllplan är helt tomma. Det är inte många storläsare på avdelningen där jag jobbar och om och när folk läser gör de det vanligen via öronen eller via nätet. Jag skulle aldrig, aldrig läsa med öronen om jag inte var tvungen. Att läsa en bok är så mycket mer än en text. Känslan att hålla i en bok, sniffa på boksidorna, gilla – eller ogilla! – formgivningen etc är upplevelser som en ljudbok aldrig kan förmedla. Dessutom vill jag låta min egen fantasi få arbeta, inte en betald inläsare som med all säkerhet dramatiserar efter eget tycke och dito smak, inte mina. Många tycker att det är sååå praktiskt att lyssna på en bok medan de gör annat. Undras om de skulle kunna tänka sig att dammsuga samtidigt som de ser på en fotbollsmatch… [<== retorisk fråga] MEN… jag tycker ändå att det är bra att ljudböcker finns – för dem som inte kan läsa som jag kan, till exempel synskadade och dyslektiker.

∼ ♦ ∼

I kväll har jag och Anna roat oss med att leka rörmokare (nej, ingen bild – du får se ett bildbevis på att jag tvingade i mig morötter till lunch idag i stället; Anna skruvade, jag tog hand om det äckliga) och besöka Tokerian. Som grädde på det moset har jag betalat två räkningar och skrivit några adressändringar. Jag har gjort mitt för idag. Nu ska jag breda ut mig litterärt – i bästefåtöljen!

Morötter ärtor m fl grönsaker

Jag tvingade i mig flera morötter idag till lunch, nästan lika äckligt som det Anna och jag grejsade med i kväll.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer