Midsommardagen 2018: Allt var gott och underbart och dessutom grillpremiär på Main Street

 



Kära dagbok…

Strumpor med piller

Gårdagens huvudvärkstabletter satt kvar på strumporna.

Igår på midsommardagen mådde jag oförskämt bra. Nej, jag spottade inte i glaset på midsommarafton, men jag kände när det var nog. Vi skulle ju ta oss hem till fots, bara det… Sen ville jag inte slösa bort en dag med baksmälla. Jag kan faktiskt inte minnas när jag var bakis sist. Med stigande ålder och ökande vikt tål jag förstås mer alkohol. Men jag har också blivit betydligt bättre på att känna när det är dags att stoppa. Det var extra skönt att vakna och bara må bra på midsommardagen. Kan tänka mig att det var många som behövde ta huvudvärkstabletter och annat. Själv hade jag bara tabletter på mina lustiga strumpor. Jag köpte tre par roliga strumpor för ett tag sen. Nåt sköj ska en få ha när en annars är så tjockis-svart och trist i klädstilen.

Niklas Natt och Dags bok 1793 och kaffe på sängen

En bra bok och kaffe på sängen är bästa sättet att börja en ledig dag.

Midsommardagens morgon inleddes på sedvanligt sett. Jag läste rätt mycket och sörplade på bra med kaffe. Det är bästa starten för mig på en ledig dag. Just för tillfället är jag inne i en riktig bokslukarperiod. Faktum är att jag inte gör mycket annat än jobbar och läser. Äter och sover, förstås, men… Böckerna är mina hemmavänner och mina resekamrater, mina drömmar och mina flyktställen. Jag lärde mig läsa tidigt i livet och det är nåt av det bästa jag har gjort. Nåt annat bra jag har gjort är att sluta röka, men det ska jag inte älta så mycket om här. Jag minns inte ens om det är 14 eller 15 år sen jag slutade röka i höst efter att ha blossat i nästan 30 år. Hurra för mig!

 

Eftermiddagskaffe med bulle och kex

Go-fika på midsommardagens eftermiddag.

Efter frukost hasade vi iväg till Korgtassen för att handla tillbehör till middagen, kattmat och lördagsgodis. Vi såg en koltrast som sjöng. Nåt gott till kaffet slank också ner i påsen, men gräddfilen höll jag på att glömma två gånger tack vare (?!) en man i solbrillor som stod bakom mig i kassakön och skrek kärleksord i sin mobiltelefon. Vad är det med folk som skriker ut sina mest privata och personliga saker i mobilen i en ICA-affär? Ja, vad är skillnaden mot att skriva dagboksinlägg på en blogg, kanske nån undrar. Då kan jag tala om att blogga för mig har flera funktioner, inte bara att skrika kärleksord på internet. Jag tränar mitt skrivande, jag får ur mig sånt som gör ont och sånt som är roligt, jag kan ventilera utan att det kostar mig nåt, jag når dem som bryr sig, jag roar mina fiender (måste ju underhålla dem också) och jag glömmer inte bort vad jag har gjort om dagarna. Skälet till att karln’ med solbrillor skrek intimiteter i sin mobil kan ha varit att hans lurar var glapp. Igår tog vi till exempel en rejäl go-fika på eftermiddagen innan vi gav oss ut på nästa äventyr: att hämta nåt som Fästmön hade glömt på jobbet samt att skörda från vårt land. Vi tog rädisor, sallad, dill och gräslök. Mums!


Hemkomna till Main Street påbörjade vi middagen. 
Vi grundade med var sin GT på balkongen. På Korgtassen hade vi hittat en annan sorts tonic än Schweppes som vi ville prova, Ekobryggeriets Nordic tonic. Vi hade köpt hem två sorters tonic och igår provade vi fläder. Det var gott!

GT på Gordon's gin och Ekobryggeriets Nordic tonic fläder

Vi drack GT på Gordon’s gin, men provade Ekobryggeriets Nordic tonic med flädersmak i stället för Schweppes.


Lucifer spanade på fåglar och chilin växer så det knakar, 
men till sist blev vi utkörda från balkongen där grillmästarinnan ville härja fritt. (De orden vi hörde när grillen skulle monteras…) Jag gick in i köket och gjorde sallad och borstade färskpotatis lätt. Midsommardagen blev alltså grillpremiär. Och nej, vi grillade naturligtvis inte med kolgrill utan med elgrill. Inget os, ingen rök. Anna och E åt karré, jag åt kyckling. Underbart gott!

 

Deckarspelet

Jag vann sex raka matcher, eller nåt…

Kvällen tillbringade vi mest på balkongen där jag tvingade Anna att spela Deckarspelet. Spelet köpte vi hösten 2013 på vägen hem efter att ha besök vännen Gunilla i Dalarna. Jag vann väl sex raka matcher innan vi kröp in. Deckarspelet är lite lärorikt, men mest knäppt, framför allt deckargåtorna. Rekommenderas för vuxna som vill ha en stunds lättsam underhållning.

Vi hängde ett tag i vardagsrummet, men det var bara tråkiga program på TV, så jag läste. Ögonlocken blev tyngre och tyngre och till sist blev det tandborstning och god natt. Då hade Lucifer legat ganska länge i soffan och sovit med öppna ögon… Asså den kattkillen, han är för söt…

Lucifer med framtassarna

Söt kattkille som sover med öppna ögon.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser
Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

1793

Ett inlägg om en bok.


Niklas Natt och Dags bok 1793Nån resa blir det inte för min del på semestern, men som kompensation för det köpte jag ett paket med böcker. Nu har jag redan börjat tulla på min ”semester”. I morse reste jag färdigt i tiden när jag slog ihop pärmarna till pocketutgåvan av Niklas Natt och Dags prisbelönta och hyllade bok 1793. När en av nätbokhandlarna hade pocketrea – köp för fyra för 55 kronor och få en bok gratis – slog jag till. När böcker höjs till skyarna blir jag skeptisk. Jag läser aldrig recensioner eller blogginlägg om böcker jag ska läsa i förväg, men bilder och rubriker rörande den här boken gick inte att undvika.

Boken är en historisk deckare och utspelar sig det år dess titel anger, 1793. Gustav III är död och det är allmänt rörigt i Sverige. På hösten hittas ett lik i Fatburen på Söder. Liket är lemlästat – manspersonen saknar armar och ben – och lite till, ska det visa sig. Cecil Winge har hjälpt polisen tidigare. Nu är han dödssjuk, men känner att han inte kan låta bli att ta sig an fallet. Mickel Cardell, som fann den döde, blir honom behjälplig. Strax rullas en märklig historia upp, sedd ur olika inblandade personers synvinklar. Missförstånd tycks vara ledordet. Som en pikant liten krydda finns även en knivsudd (!) HBTQ-tema.

Den som gillar historia och deckare har gjort ett riktigt fynd om den fått tag i den här boken. Jag gillar de historiska skildringarna och får ganska ofta associationer till Per Anders Fogelströms böcker när det gäller Stockholmsskildringarna. Deckarberättelsen är intressant för den visar hur hjärnan ändå är bästa redskapet fram till lösningen av en mordgåta.

Om jag ska ha nån invändning är det att boken är lite för lång, cirka 450 sidor. Eftersom berättarperspektivet ändras ett antal gånger har jag lite svårt att komma ihåg och hålla koll på vem som är vem och vem som gjorde vad. Men det är en otroligt välskriven bok och jag hittar faktiskt inget annat alls att anmärka på. Den är spännande, jag gillar det historiska temat, karaktärer och miljöer är trovärdigt skildrade (jag känner stanken…) och författaren är en duktig skribent.

Toffelomdömbet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Midsommarafton 2018: En afton på Slottet

 



Kära dagbok…

Citrus

Citrus levde rövare utanför sovrumsdörren, men nån längre stund går det ju inte att vara arg på nån som är Så Jävla Gullig.

Midsommarafton 2018 höll på att bli en riktig miss-sommarafton. Dels var vissa missar inblandade i att undertecknad inte fick en eftertraktad och behövlig sovmorgon. Men det klart. När en är Så Jävla Gullig… inte kan väl Tofflan vara arg nån lång stund på en då trots att en verkligen levde rövare i smatten utanför sovrummet före klockan sju..? Nej då var det faktiskt värre med vädret inledningsvis. Jag vaknade upp till åtta grader och ösregn. Och kröp ner i sängen igen med min bok på gång och kaffe.

Som tur var steg temperaturen under dan och regnet avtog. Det föll några enstaka droppar under eftermiddagen, men inget alls på kvällen. Och med en tung ryggsäck, regn och blåst var det extra skönt att vännen Jerry levererade sin son per bil och dessutom var så snäll att han skjutsade oss båda till Slottet. Det underlättade logistiken mycket. TACK!


På Slottet var herrskapet redo med mousserande vin. 
Flaskan var lite svåröppnad, men med gemensamma krafter lyckades värdparet få korken att flyga till väders. Själv är jag skotträdd och satt och hukade i ett hörn med händerna för örona. E fick alkoholfritt bubbel, förstås. Femtonåringar ska inte dricka alkohol, tycker jag.


Medan Fästmön jobbade klart
gick E, Annas snälla mamma och hennes L och jag för att beskåda traditionsenligt midsommarfirande. Det var stångresning, folkdans, musik och stoj. En stund kollade vi på ringdansen, men så tyckte vi att det var skönare att gå hem och fika och värma oss.


Brasan tändes och lagom till jordgubbstårtan kom Anna.
Vi tinade upp ordentligt och därefter vidtog frågesport. E var lekledare och vi övriga fyra bildade två lag. Jag var i samma lag som Anna och det gick bra utan att vi slog ihjäl varandra. Vi vann, för övrigt.


Efter spelet inspekterades grödorna. 
Ja nog växer det i vårt land, men potatisen, inte på några snörräta rader, var inte klar nu till midsommar. Det var inte heller smultronen. Men rädisor plockade jag till midsommarmiddagen och dem gillade till och med E. Han åt dem som en ska, dessutom, med salt. Fast innan vi kunde äta igen blev det bouleturnering. Inga bilder därifrån eftersom jag förlorade båda turneringarna. Jag gick på toa i stället och tröstade mig vid anblicken av de vackra blommorna som nån placerat i en gammal dricksflaska där.


Vädret klarnade upp än mer och solen tittade fram en stund. 
Det var emellertid alldeles för kallt för utomhusmiddag, så Annas snälla mamma och jag dukade på den inbyggda verandan. Så fint och mysigt att sitta där också! Midsommarmaten sattes fram och som vanligt var det alldes för mycket gott som serverades. Sillen var bäst, tyckte jag, liksom snapsvisesångarna.


Vi fick slutligen ner lite jordgubbar och glass 
innan vi lämnade Slottet för att traska hemåt. Det var riktigt skönt att promenera efter allt jag hade ätit och druckit, men för Anna som har ont i en fot var det besvärligt.


Vägen hem var skön att gå, tyckte jag. 
Anna visade var hon hade bott och jag såg en massa fina hus, en klocka på en husgavel, skitsnigga orange jätteparasoller och en och annan lustiger figur. Sen var det väldigt skönt att sjunka ner i soffan respektive bästefåtöljen hemma och ta en mugg kaffe innan vi släpade oss i säng vid halv tolv-tiden. Tack alla inblandade i denna fina midsommarafton!

∼ ♦ ∼

Och nej. Jag plockade inte några blommor och la under huvudkudden. Jag sover redan med den jag älskar och vill dela resten av mitt liv med.


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: Alltid din dotter

En recension av en nyutkommen bok.



Den 10 april kom ett mejl från en kommunikatör
vid Norstedts förlag med en förfrågan om jag ville recensera en bok som var på väg ut. Boken skulle finnas i handeln den 8 juni och första recensionsdag den 22 juni, det vill säga midsommarafton. Jag tyckte att Caroline Säfstrands fjärde roman lät intressant och tackade ja varpå jag strax fick svar att boken skulle skickas så snart den kom från tryck. Men så gick dagarna och boken kom inte. Den 4 juni skrev jag till kommunikatören vid Norstedts förlag och frågade vad som hade hänt dels eftersom tiden gick, dels eftersom jag hade noterat att andra hade fått boken för recension. Nåt svar fick jag aldrig, men i tisdags, den 12 juni, hittade boken Alltid din dotter äntligen ner i min brevlåda. Tack till Norstedts förlag, ägare av Massolit förlag där boken är utgiven! Jag ska verkligen försöka att inte låta dröjsmålet påverka min recension negativt.


Caroline Säfstrands bok Alltid din dotterHändelserna i boken cirkulerar kring Jill BergstrandJill, som bor i det gula huset med sin tonårsdotter Nellie. Dörren till huset är alltid öppen och Jill kan aldrig säga nej till nån eller nåt – hon gör alltid saker för andra. Tillvaron går sin gilla gång – till dess att en släktforskare dyker upp. Det visar sig finnas saker bakåt i tiden som varken Jill eller hennes mamma Miriam känner till. Och allt är inte trevligt. Förhållandet mellan Jill och Miriam är tillräckligt spänt som det är. Detta gör det hela inte bättre. Samtidigt slutar tillvaron att gå sin gilla gång på andra sätt också, trots att Jill försöker sticka huvudet i sanden. Jill finner sig vara i den åldern att hon inte längre är attraktiv i somligas ögon. Vardagen… krackelerar. Och frågan är om det går att göra den hel igen.

Cirka 300 sidor att läsa, tycka till om och skriva ner. Hur skulle jag hinna till den 22 juni med tanke på att jag också jobbar heltid? Det visade sig inte alls bli några problem. De första cirka 20 sidorna läste jag en fredag, men det var morgonen därpå jag fann mig ha slukat över en tredjedel av boken – före frukost. Det här är en alldeles underbar bok om en vanlig människa – med fel och brister och goda sidor – i centrum.

Jill är nästan självutplånande god mot andra såsom hon ställer upp och tar hand om katter, tonårsdottern, en man från Syrien, pensionärstanterna som vill ha kaffe, kollegorna som vill ha bakat, vännen som vill låna bilen med flera. Men när sanningen om det förfluta växer fram går hon sakta men säkert sönder – precis som Miriam. Plötsligt är dörren till det gula huset inte längre öppen.

Den första tredjedelen bygger författaren upp historien och tecknar dess karaktärer på ett synnerligen trovärdigt och realistiskt sätt. Läsaren görs nyfiken på det som har hänt bakåt i tiden och vill förstås få klarhet i varför mor-och-dotter-relationen är som den är. Centralfiguren Jill är otroligt skickligt tecknad. Som läsare skapar jag mig bilder av den här kvinnan, en kvinna som både är väldigt stark och väldigt svag. Förlagets kommunikatör skrev i sitt mejl att författaren hade använt feelgoodgenren för att rama in en mörkare historia. Det stämmer verkligen. Det här blir aldrig jolmigt larvigt – trots att boken innehåller kärlek.

Lite långt från verkligheten är emellertid det som berör samhällets ekonomiska stöd. Sånt stöd betalas nämligen näppeligen ut till nån som äger såväl hus som bil. Annars är skildringen av myndighetsbesöket på pricken, liksom att allt numera ska ske elektroniskt. Men det som är mest verklighetstroget i boken, förutom de mänskliga människorna som handlingen kretsar kring, är de svängar livet kan ta med människor. Mycket kan vi styra, dock inte allt, post it-lappar till trots.

Jag gillar den här boken och har blivit väldigt sugen på att läsa fler av Caroline Säfstrands böcker. Det enda jag inte gillar är att jag inte kan tipsa mamma om boken. Min mamma gick bort alldeles för tidigt hösten 2016.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sommarsolståndet 2018: Nån gång får vi säkert nåt skäl att fira

 



Kära dagbok…

Baglietti och Freixenet Prosecco

Nån gång får vi säkert nåt skäl att fira.

Nån gång får vi säkert nåt skäl till att fira. Så tänkte vi igår, min sambo och jag när vi studsade in till Systembolaget för att köpa en gå-bort-flaska. Därför slank även en Baglietti Prosecco no. 10 ner i påsen. Den tomma flaskan av annat märke står kvar hemma på en bänk i köket, vacker och kristallig. Den vill nog somliga köra ner i min hals så att det inte kommer några fler dumma ord upp genom den och ut ur käften. Många känslor finns inuti och gör att jag inte blir så snäll. Eller rättare sagt: jag blir elak. Olikheter kan ibland vara berikande. Understundom är emellertid olikheter frustrerande. Frustration, rädsla, irritation över ändrade förutsättningar – sånt behöver jag få ur mig. Men det kommer ut på fel sätt. Jag är fan helt fantastisk på att kommunicera på fel sätt i trängda, personliga lägen. När jag sen inser att jag har gått för långt blir jag skamsen och kryper som en strykrädd hund längs med väggarna. Och tar konsekvenserna. Fast det sagda är sagt och det går inte att ändra på.

∼ ♦ ∼

Kommunikationsplan på storskärm

Ett utkast till kommunikationsplan för ett enormt projekt på en enorm skärm.

I ett enormt projekt på jobbet får jag emellertid inte kommunicera fel. Gör jag fel är det ut som gäller. Det läskiga i det hela gör mig – tro det eller ej! – mera skärpt och vass. Att ana faran triggar mig, för jag vill hitta lösningar. Samtidigt inser jag att det är ett stort förtroende jag har fått. Förvaltar jag det – och kanske till och med utvecklar det – på rätt sätt kan det komma mig och familjen till gagn. Så köpet av flaskan ovan på bild kanske trots allt inte var nåt felköp.

Jobbet innebar inledningsvis att jag skrev ett utkast till en kommunikationsplan tillsammans med Högsta Tjifen. Efter ett möte på måndag blir jag troligen ansvarig redaktör och avsändare för det som ska kommuniceras. Det är spännande, jag är förväntansfull – och inte så lite skraj… Det känns i vart fall som en möjlighet att få visa framfötterna, att få visa vad jag går för.

∼ ♦ ∼

Midsommarstången rest

Förra årets stång.

Midsommarvädret har anlänt. I morse hann jag precis till jobbets entré när de första, tunga regndropparna föll. Framåt förmiddagen regnade det fullt ut. Även idag frös jag på kontoret så att näsan rann (nej, ingen bild). Det ska bli skönt med tre dagars ledighet nu, men väldigt tråkigt om midsommarafton regnar bort. Anna, E och jag ska tillbringa den i Slottet med omnejd. Förra året var vi på midsommarfirande i området och det var så där härligt klassiskt med blommor, sol, folkdans och ringdans. I Slottsträdgården bjöds vi på bubblande dryck, jordgubbstårta, sill och grillat. Och när vi inte åt lekte vi utomhus och tävlade i boule och pilkastning. Jag kanske ska preppa och ta med mig med några inomhusspel i år…

∼ ♦ ∼

Om det är nån som läser här, så önskar jag dig en glad midsommar. Låt det inte bli nån miss-sommar.


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Ett rött vin: Lännabruk Kristina 2016

Ett inlägg om ett rött vin med både grekisk och lokal anknytning.


 

När jag beställer ett visst vin till middagen på restaurang är det vanligen italienskt. Igår på Akropolis var det inget undantag. Inte förrän en flaska franskt rött vin ställdes på bordet. Nej, den fick de bära ut igen. Nåt italienskt rött vin till bra pris fanns inte att uppbringa och vi blev i stället erbjudna vinet Lännabruk Kristina 2016. Detta vin har anknytning både till Grekland och lokalt (Lännabruk) – och det gjorde mig så nyfiken att jag accepterade bytet (och fick betala 45 kronor mer, typ 340 kronor för en flaska). Vinet går inte att köpa på Systembolaget, vilket ytterligare tilltalade mig.


Huvudmännen för vinet Lännabruk Kristina 2016
är två greker som öppnade restaurang på orten Lännabruk 2011. Kristina är restaurangens eget vin. Det är producerat på druvor från ägarnas vingårdar i Grekland. Druvorna i vinet är tre: Syrah, Merlot och Cabernet Sauvignon. Vinet karakteriseras av en ägarna som

”[…] mycket välbalanserat och milt med en viss strävhet

Fästmön åt kött, jag åt kycklingsouvlaki till vinet. Det var verkligen härligt strävt. En viss jordighet noterade jag. Om vinet hade varit något ljummare vid serveringen skulle det ha varit helt perfekt.

Detta till trots blir Toffelomdömet det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett bubblande vitt vin: Freixenet Prosecco

Ett inlägg om ett bubblande vitt vin.


 

Freixenet Prosecco

Friskt, ungdomligt och prisvärt bubbel.

Sunday = Funday. Eller en gör så gött en kan för att det ska bli sköj. Fästmön och jag åt räkstubbe i söndags. Till den korkade Anna upp en flaska bubbelvatten med alkohol i, Freixenet Prosecco. Flaskan hade inköpts till nyårsafton, men alltså fått ligga på vänt i kylskåp – först hos Fänriken, därefter på Main Street.

Ärligt talat är jag mest för äkta champagne och inte så mycket för mousserande viner. Det handlar troligen om att jag i grund och botten hellre dricker rött än vitt vin. Men ett för mig outforskat gäng mousserande viner är de italienska proseccovinerna. Dessa mousserande viner kommer från nordöstra Italien. Vinerna är gjorda på druvan glera – som tidigare hette prosecco. Det fanns flera skäl till namnbytet. Ett var att druvan och vinet inte skulle blandas ihop, men det främsta skälet var nog för att inte namnet Prosecco skulle användas på viner från andra ställen i världen.

En flaska Freixenet Prosecco kostar just under hundringen (99 kronor). Det bubblande vinet passar till lättare fisk- och skaldjursrätter, men även som aperitif och sällskapsdryck, enligt Systembolagets webbplats. Freixenet Prosecco är extra dry, vilket i det här sammanhanget innebär lite mer åt det halvtorra hållet. Såna viner ska ha en sockerhalt på mellan 12 och 17 gram per liter – det här vinet har 15 grams sockerhalt.

Och så här står det att läsa om vinets smak och doft:

”Fruktig smak med inslag av päron, honungsmelon och citrusskal. […] Fruktig doft med inslag av päron, honungsmelon och vita blommor. 

Ja nog är vinet fruktigt och citrussmakande. Det känns friskt och ungdomligt bubblande. Till räkstubbe passade det alldeles utmärkt, eftersom maten inte var kryddad annat än med sin egen sälta och en dillkvist. Prisvärt och gott att smutta på en varm dag är det också.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar