Söndag kväll den 19 januari och måndagen den 20 januari 2020: Slut på friden och det finns faktiskt inte tid

 



Kära dagbok…

Plötsligt var den sköna helgen slut. Två lediga dar är över. Slut på friden. Jag som en gång älskade mitt jobb pinade mig iväg i morse – efter att ha glömt påsen med kattskit i hallen. Nåja, jag kom i alla fall ihåg att ta medicin, duscha, klä på mig (!), äta yoghurt, dricka två muggar kaffe och väcka Gymnasisten. Söndagsångesten igår var inte så jättesvår trots allt. Jag lagade faktiskt söndagsmiddagen och även om den tog tid att bli färdig (jävla ugn!), blev den godkänd och vi blev mätta.


Resten av kvällen satt vi med var sin dator, Anna och jag, 
och gick igenom foton, säkerhetskopierade och rensade såväl datorer som mobiler. Riktigt tråkgöra, men det gick ändå smidigt och var lite kul eftersom det då och då dök upp en del roliga saker som vi delgav/påminde varandra om.

∼ ♦ ∼

Svart tvål

Skulle behövt tvätta ansiktet med denna idag för att dölja mina känslor.

Måndag morgon… Fy faaan… Det är inte roligt längre. Jag hade lust att tvätta ansiktet i svart tvål för att dölja hur jag känner, men egentligen… Varför då? Vi är rätt många som har ångest inför en jobbvecka – och det är inte bara folk på min arbetsplats, det är nog ganska generellt. Nu försöker jag komma tillrätta med det på lite olika sätt. Ett sätt är förstås att fortsätta leta intressanta lediga tjänster och söka. Jag gör också andra saker. Tvättar mig i ansiktet med svart tvål gör jag inte ännu. Den fina tvålen , som jag fick i julklapp, får ligga kvar i skåpet ett tag till. Det var så lustigt, för på den tiden jag bodde ensam jagade jag alltid svart tvål till toan/duschrummet. Av nån anledning kom min sambo att tänka på det och köpte mig en finfin svart tvål till jul. Tänk så snabbt jag glömmer saker, inte bara bajspåsar i hallen utan också att jag brukade jaga svart tvål…

Idag hade jag tre möten på förmiddagen och vid åtminstone ett av dem konstaterades att vi delvis har dubbeljobbat för att chefen inte riktigt har koll. Sånt har vi inte tid med. Under resten av dan kollade jag diverse förslag på olika saker. Sånt som andra skriver ihop numera. Sånt som jag skrev ihop tidigare. Det klart att det känns (underförstått: inte så bra). Men jag biter ihop och lägger mer energi på andra som behöver extra stöd just nu.

∼ ♦ ∼

Och under lunchen lades en av mina äldsta vänner här i Uppsala till den sista vilan. Vi lärde känna varandra på 1980-talet, när jag var student. De senaste 20 åren har vi emellertid endast haft ytterst sporadisk kontakt. En tänker att… det finns tid. Men en dag fanns ingen tid kvar. Det var försent. Mina tankar går till vännens maka. Livet är kort. Alltför kort för somliga. Jag kan inte riktigt förstå det än.

Vitrosa ros

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lördag kväll den 18 januari och söndagen den 19 januari 2020: Blå himmel

 



Kära dagbok…

Lördagsmiddagens tillagning drog ut på tiden. Det sipprade ut inte så vackra ord från köket och mästerkockan såg ut som ett åskmoln. Men när maten kom på faten var den ljuvlig. Anna gjorde kycklingspett med jordnötssås och ris. Underbart gott! Sen orkade vi bara äta lite choklad före och lite ost efter Stjärnorna på Slottet och sista delen av Hemligheten. (Hemligheten gav mig vissa associationer till en uppländsk ort vars namn börjar på Knut och slutar på by.) Två avsnitt av The Crown blev det och nu har vi nog bara fem avsnitt kvar av sista säsongen att se. (Fast jag har sett att en fjärde säsong med tio avsnitt är på gång.) Men det var precis vad vi mäktade med, för klockan sprang iväg och ögona gick i kors. Klockan var närmare ett innan vi landade i bädden.

Kycklingspett med jordnötssås och ris

Underbart gott!

∼ ♦ ∼

Lagen om Uppstigning säger visst att en ska stiga upp senast klockan nio om en är ledig. Vi steg inte upp då, men vi vaknade. Starten på denna lediga söndag blev som alla lediga dar – litterär och med kaffe på sängen. Jag läste ut Fridegårds självbiografiska bok och bytte till en liknande. Lättingen borde jag nog ha läst före Det kortaste strået, för den är skriven ett år innan (1965). Men nåja. De hoppar rätt bra i tiden, böckerna. Jag skrattade till i morse när Ester Blenda Nordström i byxor nämndes. Boken om henne fick jag i julklapp 2017 av Annas snälla mamma och hennes L och jag måste säga att det verkar ha varit en spännande människa!


Den här söndagen var solig och himlen underbart blå
Vi behövde ljus och luft och röra på oss. I nästan två timmar och fem kilometer var vi ute och gick.

Bro och blå himmel

Soligt och blå himmel idag.


Vi promenerade i Stationsområdet och Höganäs. 
Kontrasten mellan ny bebyggelse och äldre är slående. De nya husen är annorlunda och spännande, men jag vet inte om jag tycker att de är så snygga. Sneda vägger känns lite… opraktiskt.

Utanför Radisson Blu såg jag inga granar idag, men på smaragderna de gröna glasbitarna låg gigantiska bollar eller garnnystan i rött och vitt. Kanske dags att det kommer några kommunmänniskor och tar bort juldekorationerna snart..? Kommunhusets personal huserar ju tillfälligt på just Stationsgatan.

Bollar i rött och vitt på marken

Dags att plocka bort juldekorationerna nu, kommunen!


Jag fotade, Anna fotade, jag fotade Annas skugga
när hon fotade och Anna fotade mig…

Annas skugga mot en husvägg

Jag fotade Annas skugga när hon fotade.


Vi besökte Uppsala Antik och Vintage
på Hjalmar Brantingsgatan 4, för där är det öppet på söndagar. Anna såg nåt snyggt, jag såg nåt roligt. Vi köpte inget.

Två troll i trä

Två troll en söndag på Uppsala Antik och Vintage.

 

Söndagsfika med sudoku

Söndagsfika med sudoku.

På hemvägen slank vi in på Korgtassen och handlade lite ätbart av olika slag. Det blev en rejäl söndagsfika med tre sorters kakor och var sitt svårt sudoku när vi kom hem.

Igår lagade Anna maten, så jag gissar att det är min tur idag. Jag vill ha till protokollet också att jag fixade frukosten i morse, för ovanlighetens skull. Söndagsmiddagen blir av det enklare slaget, men nåt som vi gillar: korv och pommes frites (kycklingkorv för min del). Den vanliga korven stekes i den nya pannan vi köpte igår, min korv grillar jag nog ihop med pommesen. Matlagning är uthärdligt när en slipper stå så länge vid spisen.

I morrn är det slut på det roliga och sköna. Himlen blir grå och tillvaron dyster: en ny arbetsvecka startar och jag ser inte fram emot den alls. Redan när jag vaknade idag kände jag ångest inför den.

∼ ♦ ∼


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Det kortaste strået

Ett inlägg om en självbiografisk bok.



Jan Fridegårds bok Det kortaste stråetDet var inte så väldigt många böcker från mitt föräldrahem 
som följde med hem till mig. Inför att mamma skulle flytta till lägenheten 2010 gjorde vi den stora rensningen av pappas bibliotek. Det är ganska tungt att tänka på hur många böcker vi skänkte bort… Efter mammas bortgång blev det därför bara ett par papperskassar med böcker som fick flytta till Uppsala. Bland annat de böcker av Jan Fridegård som mamma och pappa hade. Jag har haft en paus i läsningen av dem, men återvände nu till ett par med självbiografisk inriktning.

Nu har jag läst boken Det kortaste strået som kom ut 1966, två år före författarens död. Författarens hustru Gudrun hade dött tidigare 1968. Sammanträffande eller inte, men de tu träffades på 1930-talet på Hurtigs konditori i Stockholm där Gudrun jobbade…

Den här boken på föredömliga 200 sidor ger läsaren glimtar ur författarens liv. Det är en åldrande författare som blickar tillbaka, men ändå känns det som att 71 år är allt för tidig ålder att gå bort. Här finns riktigt träffande personporträtt och författaren är skrämmande ärlig och rättfram i sina beskrivningar och texter. Inte ens kungligheter behandlas med silkesvantar.

Jag tycker att detta inte bara är en självbiografisk bok utan en bok som ger en del av Sveriges historia precis lika mycket som författarens skönlitterära verk. Men personen Janne Fridegård, inte författaren, får jag också förstås en bild av. Boken går snabbt att läsa, men lämnar avtryck som jag vet stannar kvar i mig.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fredag kväll den 17 januari och lördagen den 18 januari 2020: Helggott

 



Kära dagbok…

Så underbart det var att få komma hem efter en arbetsvecka och upptäcka att hemmet är städat, det är renbäddat och mat till kvällen är inköpt! Jag hade sett framför mig att behöva städa en massa i helgen. Nu blir det inget sånt, fast lite hushållsarbete måste en göra, förstås.

Igår kväll blev det emellertid bara mys. Anna dukade fram havskräftor och räkor med chiliaioli och vitlöksbröd. Vi delade på en laxrulle och en laxcheesecake. Gymnasisten fick varmrökt lax, potatis och hollandaisesås. Till skaldjuren drack vi ett surt vin, men efter maten avnjöt vi kaffe och var sitt glas söt Frangelico som jag fick i julklapp av Anna. Och lite senare började vi titta på The Crown igen. Vi har nu betat av hela säsong två och tre avsnitt av tio av den tredje och sista säsongen. Nånstans mitt i dukade vi fram kex, ostar, oliver och ett zinfandelvin. Klockan hade faktiskt passerat midnatt innan vi kom i säng, i våra nya lakan. Mycket ovanligt en fredag…

∼ ♦ ∼

Idag var vi skittrötta, men lediga, båda två. Det var inte så mycket inplanerat i helgen mer än att jag skulle åka och slänga skräp på återvinningen samt stryka köksgardiner. Kattmaten var på väg att ta slut, så sån behövde införskaffas liksom mat till oss människor. Men först började vi dan med läsning och kaffe på sängen. Jag har ungefär en fjärdedel kvar av min bok på gång. Det blir kanske bokbyte i morrn.

Boken Det kortaste strået och kaffe på sängen

Lördagsstart.

Efter duschar och frukost tuffade vi iväg i Clark Kent*. Vi skulle inte storhandla, verkligen inte köpa bil, men…

Insidan på en Volvo

Vi satt väldigt bra i den här Volvon.


Efter all handling som inte var storhandling (!)
behövde vi fylla på med energi i form av sötsaker. Medan kaffet puttrade dammsög jag sovrummet, det enda rum Anna inte hade hunnit med att suga igår. Sen fick jag ta lite extra i hallen eftersom nån i familjen Katt var lite för nyfiken på skräpsäcken som skulle till återvinningscentralen… Strykningen gick bra, fast jag tyckte att det var lite motigt idag. Jag hade ont i en fot igår och i vänster sida vid hjärttrakten, men idag var båda krämporna mindre kännbara. Att dammsuga gjorde bara lite ont, att stryka gjorde inte ont alls. Därför strök jag förstås inte bara gardinerna utan några handdukar och tischor till mig själv. En skjorta glömde jag stryka, så den fick jag ta i efterhand.


Nu har Anna påbörjat lördagsmiddagen. 
Hon ska göra kycklingspett med jordnötssås och det gillar vi mycket. Till kvällen blir det Stjärnorna på Slottet och sista delen av Hemligheten. Jag är väldigt nöjd med den här helgen som har inneburit så mycket gott på flera sätt än ett.

Lucifer på soffan

Epikurékissen nummer ett, Lucifer.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ett vitt vin: King’s Bay Sauvignon Blanc 2019

Ett inlägg om ett vitt, nya zeeländskt vin.


 

Kings Bay Sauvignon Blanc

Surt, nästan bittert.

Att vi köper och dricker vitt vin är inte så vanligt. Att vi köper viner från andra länder än Italien och Frankrike är också ovanligt. För ett tag sen följde i alla fall en flaska King’s Bay Sauvignon Blanc 2019 med hem. Flaskan har legat på kylning i ett par veckor, men igår blev det läge att skruva upp korken eftersom vi skulle äta havskräftor och räkor.

Ända från Nya Zeeland kommer det här vinet. Systembolaget rekommenderar det som aperitif eller till fisk och skaldjur. Vi gjorde alltså rätt som drack det till skaldjur.

För priset av 109 kronor får en ett ekologiskt vin med en alkoholhalt på 12,5 procent samt en sockerhalt under tre gram. Vinets enda druva är sauvignon blanc. Det är en vanlig vitvinsdruva som ger ganska aromatiska viner.

Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:

”Ungdomlig, något aromatisk smak med inslag av päron, kiwi, färska örter och citrus. […] Ungdomlig, något aromatisk doft med inslag av päron, kiwi, färska örter och citrus.

Jag tyckte att vinet var i suraste laget för att passa perfekt till räkor med chiliaioli och vitlöksbröd till. I efterhand kan jag tänka att det nog hade funkat bättre att dricka till enbart räkor. Nu blev vinet så surt i munnen att det nästan smakade bittert.

Toffelomdömet blir ändå medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Torsdag kväll den 16 januari och fredagen den 17 januari 2020: Löje, nöje och bara lite nytta

 



Kära dagbok…

Som du vet, kära dagbok, läser jag rätt mycket. Just nu är det en bok från mina föräldrars bibliotek som är på gång. Ja, jag plöjer Jan Fridegårds böcker och har den jag läser nu samt en kvar att läsa. Den jag läser nu är en sorts självbiografi – eller snarare, boken ger glimtar från författarens liv. Igår läste jag en text som han skrivit som bland annat handlar om ett brev. Ett brev som inte finns kvar, men som kanske finns… i vårt universitetsbibliotek. Fast han är inte uttryckte sig inte så… respektfullt om Carolina Rediviva och jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv. Jag glömmer aldrig mitt eget första möte med Carolina och ångesten jag fick då. Ångest? undrar du, kära dagbok, Tofflan fick ångest av ett bibliotek??? Nja, jag fick ångest av att jag insåg att jag aldrig i livet skulle hinna eller kunna läsa alla de härliga böcker som fanns där…

Citat om Carolina i Det kortaste strået

Inte så respektfullt, men rätt kul.

∼ ♦ ∼

Igår kväll fick jag ont i hjärttrakten, men jag är nästan säker på att det inte är pumpen som besvärar mig utan en sträckning. Lik förbaskat gör det ont när jag rör mig och bär något, framför allt. Som grädde på moset började högerfoten göra ont i morse på väg till jobbet också. Det är väl Gammeln och inget annat. Om lite mer än tre månader blir jag 58 bast… Nåja, eftersom jag hade ont gjorde jag ingen nytta alls hemma igår mer än körde igång en diskmaskin och tog reda på onsdagskvällens tvätt. Hemmet behövde både dammas och dammsugas och flera golv behövde torkas, men igår var det omöjligt. Så underbart var det att komma hem i kväll och upptäcka att min sambo hade både dammsugit och torkat golv. Ingen tid av helgen behöver därmed offras på det. I gengäld har jag lovat att stryka köksgardiner. Jag ska också åka och slänga katternas gamla klöspelare då och kartongen till den nya.

Antikkunnig i Söderköping 16 jan 2020

Två stjärnor och omdömet antikkunnig, minsann.

Att amatörvärdera antikviteter från Söderköping via Duo-appen och Antikrundan gick emellertid hur bra som helst igår från fåtöljen. Jag kammade till och med hem två stjärnor på diplomet. Det gjorde visst de flesta andra som jag vet också amatörvärderar, så det var väl en lätt omgång. Men det var massor av fina saker! Bland annat en urvacker graal som värderades till många tusenlappar.

Det är mest nöje att amatörvärdera, men lite nytta för det med sig också eftersom en faktiskt lär sig en hel del.

∼ ♦ ∼

Äntligen blev det fredag! Jag var trött i morse och smärtan har inte gett med sig. Halva vägen haltade jag till jobbet dessutom. Idag fick jag emellertid jobba med sånt som jag är riktigt bra på och det gjorde arbetsdagen mer än uthärdlig, faktiskt. Jag granskade ett antal texter. När jag håller på med sånt djupdyker jag ner i dem och det som sker runt omkring angår mig liksom inte. Tänk om alla arbetsdagar var såna…

Till lunch hade jag även idag gäster. Det vill säga gästerna betalade för sin egen lunch och min… Dessutom fick jag en spännande bok. Tusen tack till Uppsala-Ewa med make B!

∼ ♦ ∼

Till fredagskvällen fick jag lämna önskemål på det ätbara. Sen var Anna och Gymnasisten iväg och handlade. Så skönt att slippa när jag både har svårt att gå och att bära. Och inte nog med att min kära har städat och köpt hem godsaker. Hon har bäddat rent med ett av våra nya påslakanset också, det blårutiga från Newport.

Blårutigt i sängen

Blårutigt och nytt i sängen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Onsdag kväll den 15 januari och torsdagen den 16 januari 2020: Dödsdagar och möten

 



Kära dagbok…

Det var så märkligt, för just igår läste jag några rader i Skendöda. Det var ord som jag har tänkt jag vet inte hur många gånger. Som så ofta när jag tänker handlar det om döden. Många gånger har jag funderat över dödsdagar, det här att ett år passerar och man vet inte vilken dag, vilket datum, som blir ens dödsdag. Det här är så svarta tankar att jag inte har pratat med nån om dem, inte ens med dig, kära dagbok. Och så bara stod orden där framför mig, i en roman, igår kväll. Är det nåt vi vet att vi alla ska göra – förutom att leva med oss själva resten av livet – så är det att vi ska dö. Dödsdagar, årsdagar, är ofta tunga dagar för mig som inte har nån familj kvar i livet. När ett år passerar tänker jag på den dag jag själv ska dö. Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar lite grann vilket datum jag ska dö. Ska jag dö när det är vinter eller på våren, när jag fyller år? Eller ska jag dö när sommaren är som varmast som pappa eller när hösten är som vackrast, som mamma? Men i nästa sekund tänker jag att… nej, jag vill inte veta när jag ska dö. Hur skulle jag då leva fram till dess? Hur ännu mer jävla outhärdlig skulle jag vara då? Så länge jag inte vet vilken dag exakt jag ska dö är alla dagar som vanliga dagar. Nej, jag försöker lämna de här tankarna även om de sätter igång saker inuti mig.

Citat dödsdag ur Skendöda

Tankar om den egna dödsdagen i en bok…

∼ ♦ ∼

Jag hann läsa ut boken ovan igår kväll, mellan tvätt, vattning av krukväxter, disk och annat. Nu har jag greppat en Fridegårdbok igen, en av de få böcker jag sparade från mitt föräldrahem. Det visade sig att Det kortaste strået inte är nån egentlig roman utan en sorts självbiografisk bok med tillbakablickar och glimtar ur författarens liv. Jan Fridegård gick bort två år efter att den här boken kom ut, endast 71 år ung. Ett lite annorlunda sätt att skriva självbiografiskt och inte alls tokigt har han åstadkommit i den här boken. Det blev ett väldigt spännande bokbyte alltså, från en nutida spänningsroman till en självbiografisk roman från 1960-talet.

Böckerna Skendöda och Det kortaste strået

Bokbyte från nutida spänningsroman till sextiotalistisk självbiografisk roman.

 

Citrus på nya klätterpelaren

Busan a k a Citrus i toppen på nya klätterpelaren.

Katterna var väldigt ivriga och på när jag kom hem. Citrus var på väg ut i trapphuset. Jag grejade lite i köket innan de fick mat. Lucifer nöjde sig med det och gick sen för att vila efter att ha skenat lite fram och tillbaka. Citrus körde nån sorts poledance med familjen Katts nya klätterpelare. (Jag fick låna den tillfälligt för fotografering av böckerna ovan.) Ibland gör hon verkligen skäl för ett av sina andra namn, nämligen Busan. Övriga katter i familjen har också varit där och provat pelaren, men det varkar vara Citrus som sitter på toppen.

Mini tycker mest om att ta det lugnt på kvällarna. Hon sitter gärna hos Anna eller mig och trycker sig mot oss. Vill gärna att en pratar med henne och kliar henne. Otroligt kärvänlig är hon och för ovanlighetens skull kan hon komma till ro – en stund i alla fall. Hon satt med mig när jag tittade på När livet vänder. Vilket program det är! En halvtimme i veckan ger mig – och vem som helst – perspektiv på livet. Då är futtiga diskussioner som vems felet är att två träter och sånt en riktig piss i havet. (Hoppas att du som jag tänker på läser det här, för en gångs skull!)

∼ ♦ ∼

Lunch med NK

Arbetsdagens ljuspunkt – lunch med NK. Och nej. Jag åt inte alla pannkakor, NK fick två.

När Anna kom hem från jobbet igår kväll var jag på väg i säng. I morse blev jag väckt vid femtiden av en hungrig trio. Efter servering av frukost till De Utsvultnas Djuriska Skara gick jag och la mig igen – och somnade om så gott. Kvart över sex tillrade larmet och det var en tung Toffla som masade sig upp och in i duschen.

Morgonen var grå och trist. Förmiddagen innebar två möten, det ena kändes väl lite överkursigt. Men nåja, det blev ganska bra trots allt. Jag hade lunchträff med NK* och det var arbetsdagens ljuspunkt som gjorde att jag överlevde den. Några andra raster hann jag inte ta idag – förmiddagens rast blev inställd på grund av ovan nämnda möte, eftermiddagens rast blev ett avstämningsmöte.

∼ ♦ ∼

I kväll har jag tagit rätt på gårdagens tvätt samt burit upp den sista jullådan på vinden. Anna jobbar, Gymnasisten har ätit och är på sitt rum och jag längtar tills klockan blir 20 och Antikrundan startar. I kväll ska jag till Söderköping och amatörvärdera via Duo-appen. Sen far jag och Clark Kent** till Äldreboendet och hämtar hem min kära. Av nån anledning känns det olustigt och ont i hjärttrakten. En hjärtinfarkt skulle vara märkligt att få just nu med tanke på det här inläggets inledning.

Jag vill gärna leva till i morrn för då är det fredag och jag får ett trevligt lunchbesök då också, denna gång med en litterär touch. Sen ska jag jobba med texter resten av dan. Senast 16.30 loggar jag ur, går hem och tar helg. Längtar… Mycket!!!

∼ ♦ ∼

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats
**Clark Kent = Min lille bilman


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer