Lösenordsskyddad: Normalt fölk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Personligt

Tisdag kväll den 17 september och onsdagen den 18 september 2019: Tysta leken och andra roliga saker

 



Kära dagbok…

Murgröna i Djungelrumsfönstret

Sambon har gjort fint i Djungelrumsfönstret.

Det är bara att inse att jag inte direkt gillar Tysta lekenMen jag kan vara rätt bra på den om jag vill. Jag vill däremot inte så ofta. Min mamma var en pratare, min mormor likaså. Att jag bodde ensam i 15 år innan jag blev sambo minskade inte precis pratlustan. Nu är inte alla lika pratglada som jag, men jag pratar ändå, fast mest med dem som trots allt verkar uppskatta mitt prat. Ja det finns såna. Det kan vara krukväxterna och katterna eller en och annan god vän. På tal om krukväxt, se så fin murgrönan från balkongen blev i sambons nya uppsättning i Djungelrummet!

När jag kom hem igår, lite senare än vanligt eftersom jag bland annat behövde införskaffa rekvisita till en övning på jobbet idag, gällde Tysta leken. Krukväxterna sa inte så mycket, gymnasisten stängde sin dörr efter att jag hade varit där och talat om att jag hade kommit hem och katterna ville gärna vara i min närhet, men inte prata. Lucifer snodde min skrivbordsstol, Mini vände mig ryggen och Citrus låg på fällen i vardagsrumssoffan och undrade varför jag försökte konversera henne. Jag gav upp och ägnade mig också åt Tysta leken i form av antiktidningen och en Sportlunch som jag tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av allt medan såväl tvättmaskinen som diskmaskinen arbetade.


I morse var det däremot livat när Cirkus Mini höll show. 
På en av bänkarna i köket hittade hon en bok som hon inte kände igen. Hon pratade och stod i och hoppade och gnussade kinderna mot allt på bänken och mig. För jag tog förstås chansen – här var ju nån som ville prata lite.

∼ ♦ ∼

På jobbet fick jag en hastig glimt av personen som ska vara min chef i knappt två veckor till. Jag hejade bara, pratade inte, eftersom chefen viskpratade med en annan chef. Men sen kom Lizbeth* och jag släppte in henne eftersom jag just när hon kom råkade passera dörren. Äntligen fick jag prata! Fast i ärlighetens namn lyssnade jag mest. Det är lite tufft för Lizbeth just nu på flera sätt. Det senaste är ett husdjur som inte alls mår bra.

Efter diverse jobb – möte och skrivande – blev det så dags för veckans roligaste: jag skulle presentera mitt arbete med kommunikationsövningarna i teamen förra våren för två institutionskommunikatörer. Två timmars show och pratande… Kan du fatta? Det blir nog Tysta leken även för mig i kväll.

Kakburk och pennor

Verktyg vid veckans roligaste.

∼ ♦ ∼

Nån som definitivt är tyst utom när hon ringer är förstås Dômen. Hon stod där som vanligt i morse och sträckte sig upp i himlen.

Domkyrkotornen och kran bakom hus

Hon sträckte sig mot himlen och var rätt tyst i morse, Dômen.

∼ ♦ ∼

*Lizbeth, en kollega i huset och som egentligen heter nånting heeelt annat.


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Lösenordsskyddad: Hur det ska vara

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Personligt

Måndag kväll den 16 september och tisdagen den 17 september 2019: Hänga med i svängarna

 



Kära dagbok…

Lucifer på fällen

Lillkillen på fällen.

Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Igår eftermiddag och kväll svängde det rätt rejält. Till det bättre. Även om ingenting egentligen har skett (ännu) fick jag känna att jag har ett värde. Sen får vi se om det värdet är högt nog.

Efter kräktorkning och instuvning av varor fick jag skriva ihop en text och mejla iväg. Jag hade flyt i orden, men men… Räcker de ända fram, tro? Även min tillförordnade chef fick ett mejl. Jag tror nämligen på att vara öppen och ärlig. Dolda agendor har jag drabbats av tidigare. Ryggsäcken är tung.

Klockan var nånstans mellan 19 och 19.30 innan jag fick sätta mig ner med lillkillen som låg på fällen i soffan. Gymnasisten och jag hade haft en pratstund, men sen ville han hålla på med sitt. Jag slöglodde en stund på TV. Det sitter i väggarna spelade jag däremot in så att sambon och jag kunde titta tillsammans när hon kom hem från jobbet. Innan vi började titta kom Biografmaskinisten för att hämta en låda. Och eftersom det regnade ville jag vara lite snäll och skjutsade hem arbetaren i bil.

Jag hann läsa ut den läskiga seriemördarboken igår kväll också. (Ett litet under av effektiviet?) Nu har jag grabbat tag i boken jag fick på Pride av en stor organisation. Hur som helst, Maria Hamberg har jag läst en bok tidigare av, en bok som berörde mig mycket. Därför valde jag just denna, trots att den har elva år på nacken.

Böckerna Ole dole och Greklandssommaren

Bokbyte från seriemördardeckare till nåt grekiskt..?

∼ ♦ ∼

Fyra grader den 17 sep 2019

Kylig morgon…

I morse blev jag väckt två gånger av lillkillen. Det vill säga Lucifer, fyra människoår men 32 år omräknat från kattår till människoår. Vid femtiden hällde jag upp mat åt hela familjen Katt. Lilla Prinsessan a k a Citrus vägrade äta Whiskas på påse, så det fick bli en fjärde skål med Latz på påse. Sen jag och la mig. En timme senare var det dags för gnäll igen. Jag gav upp och klev ur sängen. Mat fanns i skålarna, jag hade öppnat balkongdörren på glänt tidigare. Nä, jag tror att Lucen var sällskapssjuk helt enkelt.

Redan igår kväll började det bli kallt. Balkongdörren fick vara stängd i natt, men vi sov fortfarande med öppet fönster. När jag klev upp visade det sig att sambon hade haft rätt: det var knappt fyra grader, bara. Jag packade på mig tröja och höstjacka, men varmare än 13 grader blev det inte idag. På kontoret var det förstås iskallt.

Tre möten på raken hade jag på förmiddagen. Det tredje och sista var mest en genomgång, eftersom jag inget får röra eller göra. Vi hann inte färdigt, men det vi hann ska avrapporteras på torsdagens möte. Folk ställer frågor till mig, jag har inga svar, men får föra frågorna vidare till samordnaren. Kanske är enklare att jag gör det än att leta eller fråga själv. Vad vet jag. (Inte mycket.) Utöver det har jag jobbat med mitt nyhetsbrev samt förberett mig inför morgondagens presentation av kommunikationsövningarna jag gjorde förra året i teamen.

På hemvägen idag gick jag några ärenden. Sambon jobbar till klockan 21, så vi spelar in den avslutande delen av ruggiga Kapten Klänning-dokumentären på TV4.

∼ ♦ ∼

Dômen står där hon står, i alla fall i morse. (Jag gick ju en annan väg hem idag, hängderuntemä?!) Och jag har fått mejl från en präst idag. Det tackar jag för.

Domkyrkotornet tis 17 sep 2019

Hon stod där i morse.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, HBTQ, Jobb, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ole dole

Ett inlägg om en ny författarbekantskaps första bok i en serie.



M J Arlidge bok Ole doleIbland lönar det sig att gå på secondhandaffärer 
och botanisera bland böcker. Sambon fyndade för ett tag sen M.J. Arlidges första bok i serien om Helen Grace , Ole dole. Efter att ha hört och sett Anna läsa boken blev jag så nyfiken och bad att få låna den. Det har jag inte ångrat.

Boken börjar med att ett ungt par vaknar upp i en tom bassäng. Det är mörkt och kallt och de får inte mat eller vatten. Det enda som finns i bassängen är en pistol och en mobiltelefon. När mobilen ringer får de veta att pistolen har en kula och den av dem som vill överleva ska skjuta ihjäl den andra. Då får skytten även sin frihet tillbaka… Flera liknande saker sker och Helen Grace är den polis som får i uppdrag att lösa fallen. Helen Grace, som själv tycks bära på många hemligheter.

Det här är inte bara första delen i en serie utan även författarens debutroman. M.J. Arlidge har dessutom jobbat med TV-produktioner, till exempel Eastenders och Tyst vittne. I Helen Grace-serien finns nu sex böcker utgivna på svenska. Och jag fattar inte att jag har lyckats missa den här serien!

Kapitlen är ganska korta, vilket gör att det känns som om handlingen springer framåt. Det är inte bara ett bra litterärt grepp i deckare, det är också väldigt praktiskt eftersom en ofta hinner läsa lite då och då och även korta stunder.

Ole dole är en bok som jag ogärna lägger ifrån mig. Jag slukar den och vill läsa närhelst tillfälle ges. Det är en riktigt ruggig bok om en seriemördare som inte tycks ha några som helst känslor. Inte heller ser en som läsare några mönster och motiv eller kopplingar mellan offren. Först. Sen kommer det. Och det blir boken inte sämre av. Nu ska vi jaga de övriga fem böckerna i serien.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lösenordsskyddad: Underdog, overdog?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Personligt

Söndagen den 15 september och måndagen den 16 september 2019: Söndagsmiddag och måndagsmingel

 



Kära dagbok…

Solgul tomat

Solgul men inte så god smak.

Det sägs att bollen är rund – och det är den. Runda och dessutom gula är vissa av mina tomater. Några av dem fick jag glufsa till söndagsfrukosten. Vackra att se på, men kanske inte lika ”vacker” smak.

Trött och håglös även på söndagen, den solgula tomaten till trots. Jag satt och skrev en god stund och sambon traskade iväg ensam för att kompletteringshandla. Sen behövde även jag handla och tog en nypa luft. Vädret var märkligt, ömsom sol, ömsom regn och väldigt blåsigt.

Sambon ägnade en stor del av eftermiddagen åt att laga söndagsmiddag. Det blev en sån där härlig söndagsmiddag som påminde om dem jag var med i som barn tillsammans med föräldrarna och min morfar. Morfar var änkling i 20 år och nästan varje söndag som mamma var hemma och inte på sjukhus kom han hem till oss och åt middag. Igår var det ingen morfar med, men väl grabbarna. Jag fick en go känsla i magen blandad med sorg och saknad. Inget är som det en gång var. Men det kan bli nya konstellationer. Och så länge jag får vara med på ett hörn trots att jag är den jag är får jag vara tacksam. Maten var för övrigt übergod och jag åt alldeles för mycket.

Det var en trevlig eftermiddag och kväll och så roligt med fina pratstunder med Biografmaskinisten. Fast somliga blev ju helt slut efteråt…

∼ ♦ ∼

Röd pil och mina fötter

Förhoppningsvis går det framåt och uppåt, men det vet jag ju inte i förväg.

Den här måndagen startade i sedvanlig stil hemma. Kattkrafs på sovrumsdörren vid 5-tiden på morgonen gjorde att jag klev upp och i sömnen, nästan, serverade påsmat till familjen Katt. En timme senare var det definitivt min tur att kliva upp igen och avsluta den sönderhackade sömnen för att göra mig redo för en ny arbetsdag och en ny vecka. Den här måndagen på arbetet inleddes med ett personalmöte med efterföljande mingel (kaffe och bulle och prat) med de nya tillträdande enhetscheferna. En del i personalen var väldigt frispråkiga, men majoriteten satt förstås tyst på själva mötet. Efteråt tog jag chansen att prata med den som kanske blir min chef. Jag ställde en del frågor av generell art och fick svar som jag blev ganska nöjd med. Men eftersom jag inte vet var jag hamnar känner jag mig mest fundersam. Till viss del känner jag oro, till viss del förväntan för nu ska nya steg tas på mitt arbete. Förhoppningsvis framåt och uppåt. På torsdag ska placeringarna av personal vara klara, sen ska de MBL-förhandlas en vecka senare. Vi medarbetare får nån sorts besked av våra nuvarande chefer förhoppningsvis också nu på torsdag. På torsdag kväll ska sambon och jag på vinprovning. Åter igen är jag osäker på om det är gravöl eller champagnebubblor som gäller. Jag försöker hålla mig så neutral jag bara kan, men det är svårt. Precis som de flesta andra har jag åsikter och tankar. För det här är större än vad jag och ”alla andra” har trott.

Under de här premisserna är det svårt att orka göra sitt bästa på jobbet, men jag försöker. Jag jobbar på med mitt nyhetsbrev, jag går på de möten jag ska och jag ser till att boka in stimulerande arbetsmöten också. Den här veckan blir det två stycken av den senare arten där jag bland annat ska prata om kommunikationsövningarna jag hade med alla teamen på avdelningen förra året.

∼ ♦ ∼

Jag vet i alla fall att hon står kvar, Dômen. Trygghetspunkt i tillvaron. Och jag fick ett synnerligen intressant telefonsamtal på seneftermiddagen, ett samtal som gjorde mig mycket förväntansfull och spänd.

Domkyrkan måndag morgon 16 sep 2019

Trygghetspunkt.

∼ ♦ ∼

I kväll fick vi våra beställda varor hemkörda av ICA Maxi StenhagenDet tackar ryggarna för (även om vi förstås får betala). Jag hann knappt hem från jobbet så plingade det på dörren. En kattkräka fick torkas i en hast och därefter blev det ett fascinerande besök i soprummet. Sambon jobbar och nu när varorna är inplockade och jag har fått ett par mackor i mig ska jag läääsa. Boken är så spännande just nu! Igår kväll nätshoppade jag litteratur, men en del ska bli en överraskning så inget avslöjas här ännu.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar