Torsdagen den 24 september och fredagen den 25 september 2020: Ny snygging, men sjuklig sprattelgumma samt wienerbröd och vin

 



Kära dagbok…

Genom bilruta i ett baksäte

Hösten i naturen sedd från ett baksäte.

Det blev en omtumlande torsdag – men… på ett bra sätt, ska tilläggas! Plötsligt blev det bestämt att ta en liten resa inåt landet. Prick klockan nio lämnade jag Uppsala i baksätet på Uppsala-Ewas och hennes make B:s bil. Vi färdades genom ett Sverige som börjar bli höst. Naturen antar helt andra färger. Det är som om jag inte helt och fullt har sett att hösten är här. Nu vet jag. 

Resan gick bra och vi kom fram till målet i rätt tid. Jag bar på en bävan i bröstet och även en sorg. Att vara lite nervös för nåt nytt och även att sörja nåt som har varit måste jag få tillåta mig – så länge det inte biter sig fast. Det har det inte gjort även om jag fortfarande är en aning ängslig för det nya. Men det handlar nog mera om att ha respekt för fina grejor. Jag är verkligen ingen slit-och-släng-människa.

Efter en kort introduktion klev jag in i min nya bil, satte mig, justerade sätet och tog en första åktur ensam. Jisses så många nya knappar och lampor och symboler… Sex växlar var nytt för mig också, men riktigt bra, kände jag på hemresan. En frisk och stark motor under huven med betydligt mer klös i än jag har varit van vid.

Medan Stefan Säljare fixade med papper etc tog jag ett sista farväl av Clark Kent*. Jag fattar om många tycker att jag är löjlig som personifierar min bil, men det har med separationsångest att göra. Clark var också på sätt och vis en länk till min pappa. Jag köpte bilen ungefär två månader innan pappa gick bort. Han hann få göra två åkturer i Clark. Nu klipptes ytterligare ett band till det förflutna för min del. Och märkligt nog klipptes ytterligare ett sånt band på kvällen när mitt gamla ölstop, som jag tog med mig från föräldrahemmet, visade sig ha en stor spricka i botten. Bara att kasta det också.

Det tog en god stund att plocka ur det som skulle sparas ur Clark Kent och lägga in i nya bilen. Sen satt jag en sista gång bakom ratten och tackade för att han hade varit min bäste och trognaste vän under 14 år. Nu ska han kanske få sova i evighet, men i bilhimlen lär han inte hamna helt och fult. På demonteringen tar man väl hand om gamla bilorgan som donterats. Eller kanske är det så att Clark Kent lagas upp och rullar igen på gatorna i Köping om ett tag. Jag vet inte, ärligt talat, men vi har sagt hej då för sista gången.

Jag fick lite mer introduktion till bilen och hjälp att koppla ihop mobilen med bilen. För efter provkörningen hade jag bestämt mig för att köpa denna Kia Cee’d 1.6 GDI av årsmodell 2014, som bara gått 4 500. Jag är nu dess andra ägare, för bilen har bara haft en tidigare. Betalad och klar intog jag och mina vänner festlunch på McDonalds innan jag satte mig ensam i min nya bil och åkte hem.

∼ ♦ ∼

Hemma är det lite av sjukstuga, för Fästmön upptäckte ett sår på Citrus. Igår kom veterinären hem för att titta på det och behandla det under sövning. Anna var hemma medan jag var på resa. Sen skulle hon själv till doktorn. Vilken dag det var igår!.. Nu gäller att vi tvättar såret, smörjer det med penicillinsalva och ger Citrus penicillin oralt två gånger om dan. Två sprutor smärtstillande fick Anna till katten, men det har inte gått så bra att ge Citrus nån spruta. Hon är misstänksam. Idag tycker jag ändå att Citrus är ganska pigg. Hon äter bra, hon har lekt och busat och hon purrar. Igår kväll fick vi i henne medicinen bra via maten, i morse var det värre. Sen verkar hon vara lika spruträdd som jag… Det mesta av penicillinet via morgonmaten övervakade jag att hon fick i sig.  Anna lyckades smörja med salvan medan jag höll sprattelgumman i famnen så att blodvite uppstod på min vänsterarm. Smällar en får ta när ens gullnosar är sjuka.

Citrus på filten

Lilla sprattelgumman.

∼ ♦ ∼

På kvällen igår tog Anna och jag en åktur. Nya bilen slukar betydligt mer bensin än Clark Kent och tanken var nästan tom. Därför blev det ett besök på macken först innan vi susade iväg ut till Ulva kvarn så att bilen fick posera framför mobilkamerorna.

Nya bilen framifrån i Ulva

Nya bilen. Anna skymtar inne i bilen.


Vår kväll igår avslutades med att jag plöjde instruktionsboken
– nä, inte riktigt… Jag kikade i den och kollade upp sånt som verkade intressant. Sen blev det nåt kriminalprogram på TV och även litterära brott samt till det var sin ostassiett och var sitt glas rött.

Vad gäller litteraturen generellt har jag fått en fråga från Bonniers om jag vill läsa en ny bok och det vill jag gärna. Författaren Ann Rosman är en favorit som jag har läst allt av!

Ostassiett med vin och boken När du vänder dig om

En ostassiett med ett glas rött till samt lite brott avsltuade torsdagskvällen.

∼ ♦ ∼

Idag har jag jobbat igen, hemifrån. En stor del av dagen har gått åt till att dirigera om före detta arbetsuppgifter eftersom det uppenbarligen inte är kommunicerat ut vad jag ska göra och inte göra. Det hela är mycket frustrerande för såväl mig som de som tidigare har kunnat få min hjälp. Men om det nu är så att andra människor är utsedda i mina tidigare roller så får de också göra det de ska.

Det blev en ganska solig dag idag. Tyvärr har jag suttit nitad vid datorn och skrivbordet. Jag har även försökt vaka lite över vår fyrbenta sjukling samt sett över räkenskaperna. Både Anna och Gymnasisten har varit lediga idag. För min arbetsmoral och arbetsro var det bra att de försvann ut på ärenden redan under på förmiddagen. Efter min arbetsdags slut gick Anna och jag till Kvarnen för att inhandla mat och dryck. Eller wienerbröd och vin. (Fast wienerbrödet fick jag av statsbesökarna till eftermiddagskaffet.)

∼ ♦ ∼

Helgen närmar sig och planen har varit att städa i Slottsenvirongerna under morgondagen. Nu har kommande regn och ryggbesvär för vissa inblandade satt stopp för planerna. Det kan i stället bli en tur upp på stan under lördagen och att ta en tur med min nya sambo, som är så ny att den ännu inte har fått nåt namn. Kanske Snyggingen kan vara nåt???

Nya bilen från sidan i Ulva

Nya bilen poserar på parkeringen på Ulva kvarn.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman som snart inte är längre


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdag kväll den 22 september och onsdagen den 23 september 2020: Nytt ljus

 



Kära dagbok…

Lykta

En lykta med fladdrande ljus och min fantasi ställde till det.

Det var en sån kväll igår att jag fastnade i sorgen och det svarta. Det var inte meningen och inget särskilt hade hänt mer än att jag var ett uns besviken på att inte få besked om ett datum. Det beskedet kom först idag. Såna småsaker bör en vuxen kunna hantera. Men medan Fästmön fixade kantarellmackor fastnade min blick på huset mitt emot. En lykta med fladdrande ljus drog till sig min uppmärksamhet. Plötsligt var jag inne i lägenheten mitt emot. Jag såg att ljust huvud och massa konst på väggarna. Då brast nånting inuti, för det jag såg var min pappa gå där bland sina älskade tavlor. (Tavlorna varav de flesta nu står i tre stora tavelkartonger på vinden, tråkigt nog.) För den som har allt och alla kvar är det svårt att förklara hur det känns att ha inget och ingen kvar.

Idag såg jag emellertid det hela i ett nytt ljus. För det första var det inte en äldre man i lägenheten, utan en halvgammal kvinna i rosa tröja som hasade ut på sin balkong för att röka. Tänk så fantasin kan ställa till det! Det var inte min pappa, han är död och borta för alltid. Det var bara en tant, en tant vem som helst.

∼ ♦ ∼

Fönster med galler

Ett fängelse..?

Nu har vi passerat höstdagjämningen. Jag känner inget särskilt för det. Dagarna blir allt kortare och mörkret kommer tidigare. Men jag välkomnar det. Då syns inte alla mina skavanker lika tydligt. Den här pandemin vi befinner oss i får åtminstone mig att tänka att det inte är så tokigt att vara van vid ensamhet. Sen kan även jag drabbas av stunder, rentav dagar, när jag känner att det sitter galler för alla fönster och hemmet är ett fängelse. Vi hade pratat om att ta en helg i Stockholm i november. Just nu känns det inte aktuellt. I Stockholm ökar antalet smittade igen. För ett år sen pratade Anna och jag om att resa till London 2020. Det är förstås uteslutet. Jag skulle definitivt inte resa utomlands just nu, det är bara korkat att ens tänka på. Att utsätta sig själv och andra för smittorisken. Nej tack. Jag vill bara umgås med de få personer jag träffar regelbundet, inte med några okända. Men… drömma kan en ju. För nån gång, om 100 år, blir väl saker och ting bättre..?

∼ ♦ ∼

Vardagsfrukost med boken När du vänder dig om

Vardagsrealism.

Idag vaknade jag till en grå, men rätt varm onsdag. Det var ett jämrans liv utanför i natt med såväl stökiga människor (jag avskyr verkligen höga tjejskratt på småtimmarna) som nån form av maskiner. Jag vaknade förstås och i natt klev jag upp och stängde fönstret för första gången på jag vet inte när. Hellre kvävas och svettas än bli galen på oljud.

Tio över sex klev jag upp och gav katterna mat och tömde deras pottor. Sen blev dusch och så sedvanlig vardagsfrukost med bok. Jag började läsa den tredje och senast utkomna delen i Pernilla Ericsons serie om Erlagruppen igår. Det är väldigt spännande böcker och jag har läst de två tidigare delarna snabbt. Realistiska skildringar av våld och övergrepp, kanske inte direkt är min vardag, men allt fiktivt som är otäckare än den är bra.

Min vardag, denna onsdag, har jag ägnat mig jobbmässigt mest åt att skriva saker. Inte nåt sköj eller stimulerande alls. Jag har också tvättat två maskiner smutstvätt. När Gymnasisten kom hem fick han springa ner till Butiken på hörnet och köpa oss lite fika. Han sprang, jag betalade, förstås.

Kanelbulle och kaffe

Eftermiddagsfika hemhämtat av Gymnasisten.

∼ ♦ ∼

Mina assistenter, däremot, har jobbat lite grann utanför ramarna – eller filtgränserna, i vart fall.

Lucifer utanför filten

Assistent Lucifer jobbade utanför ramarna – eller filtgränserna – idag.


Assistent Mini var ganska alert – 
i alla fall på förmiddagen.

Mini i Annas kökssoffa

Ganska alert Mini.

Lillflickan Citrus, som egentligen är storasyster i tvillingparet, har tagit dagen ganska… laid back.

Citrus på fällen i stolen i hallen

Laid back lillflicka Citrus.

∼ ♦ ∼

På litteraturfronten intet nytt – ännu. Men jag inväntar två böcker för recension, två böcker som jag är mycket spänd på. Den ena är en uppföljare av en debutroman med HBTQ-tema, den andra är den sista delen i en trilogi. Dessa uppdrag sätter guldkant på min tillvaro just nu. Jag känner mig lite… efterfrågad. Nytt ljus i mörkret.

∼ ♦ ∼

Ett annat nytt ljus ska förhoppningsvis tändas i mitt liv i morgon. Då ska jag vara ledig från jobbet och göra en utflykt tillsammans med E och B. Jag är mycket spänd. Mer om detta kommer, men inte just nu.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Måndag kväll den 21 september samt höstdagjämningen 2020: Vissa har jag älskat, andra har jag sörjt

 



Kära dagbok…

Träd med enstaka röda löv

Höstfärger som dessa -se de röda löven som skymtar – älskar jag.

Det blev en spännande eftermiddag för mig igår. Bästa dagboken min, avslutningen på gårdagens inlägg kunde inte skrivas förrän jag hade landat själv. Och så ville jag prata med några berörda. Den nya familjemedlemmen finns ju inte i Uppsala, men ska hämtas i samband med ett farväl av en gammal familjemedlem. En del av oss dör unga i min familj, kan jag konstatera, och detta inkluderar Clark Kent* som ska få somna in. Det blir helt enkelt för kostsamt annars. Så igår hade jag gärna både firat och druckit gravöl, men inget stod på kylning – Fel! En Staropramen fanns i kylen! – eller serverades förutom kaffe så det får bli vid ett annat tillfälle.

Jaa, jag har ju dubbla känslor kring hösten. Vissa höstar har jag älskat, med dess fantastiska färger och händelser i livet, andra höstar har jag sörjt. Den här hösten blir… både och. Nåt jag definitivt gläds åt är besöket jag får den första helgen i oktober av vännen FEM. Då är det nästan på dagen 50 år sen vi träffades första gången. Tänk, 50 år… Ett halvt sekel…  Det ska vi fira, om än kanske inte riktigt som vi hade tänkt på grund av pandemin.

På måndagskvällen blev det inget firande, men vi tittade på Det sitter i väggarna och jag läste nästan ut en bok och bläddrade igenom senaste QX som jag hade snappat åt mig på vägen hem från ett tidningsställ.

∼ ♦ ∼

Citrus bland skorna på hallmattan

– Mums! Gympaskor!

Natten blev… inte bra. Jag vaknade klockan tre och var vaken till nästan halv fem. Det var många tankar som snurrade, både positiva och negativa. I morse vaknade jag tio över sex, det vill säga fem minuter innan mobillarmet skulle ha gått igång. Jag var seg. Fästmön var ledig och Gymnasisten hade håltimme igen på grund av sjuk lärare. Bara jag och katterna, som Anna hade utfodrat tidigare på morgonen, var uppe alltså. Jag tömde kattpottorna som vanligt, för även om Anna är ledig idag har hon ont i ryggen och har svårt att böja sig.

Citrus var den enda jag såg som var vaken. Jag har gjort iordning ett filtställe till i Bokrummet och där låg hon en liten stund igår. I morse gömde hon sig en stund i badrummet, men framför allt låg hon på dörrmattan i hallen och njöt av dofterna från några gympaskor. Den kissan…

Inte bara seg var jag i morse utan sen blev jag. Jag var inte på jobbet förrän fem i åtta. Och skälet var att jag läste ut en återvändardeckare som jag bara hade 30 sidor kvar av. Nu har jag påbörjat den tredje delen i serien om Erlagruppen. Det är tur att vännen FEM snart kommer hit, för antalet titlar på TBR-hyllan** krymper raskt. Inlägget om boken var färdigskrivet och våghalsigt (sånt spännande liv har jag!..) inställt i förväg för publicering idag på förmiddagen. Jag hann läsa ut den!

Avslutad frukost och böckerna Oskuld och oleander samt När du vänder dig om

Frukosten är avslutad liksom boken till vänster. Nu ska jag läsa om Erlagruppen.

∼ ♦ ∼

Jobbmässigt har dagen flutit på med en del förvirring om vem som gör vad som jävla vanligt. Jag var väldigt tydlig gentemot den som ställde frågan och det togs emot väl. Det underlättade också att jag kunde promenera bort till ett kontor och prata som komplement till mitt mejlsvar. På förmiddagen la jag sista handen vad gäller kommunikationen kring ett projekt som numera är avslutat och har gått i förvaltning. På eftermiddagen pillade jag med diverse smått samt deltog i en kommunikatörsnätverksträff i två timmar via Zoom. Det var så kallt på kontoret att jag blev tvungen att hämta en mugg varm choklad när vi hade fem minuters bensträckare. Däremellan åt jag spätta till lunch, för fisk blir en ju smart av.

∼ ♦ ∼

Ut i skogen kommer vi inte, men Anna hade införskaffat lite gott gult till kvällsmackorna. Det ska bli smarrigt, fast lite längtar jag väl ut i skogen också att få plocka kantareller själv.

Kantareller

Gott gult till kvällsmackorna.

∼ ♦ ∼

För övrigt tyckte jag att det var lite gulligt att Bror Hjorths version av Sathan Nöderblom Nathan Söderblom hade utrustats med en blomma idag. Bara det att han hade tolv (12) barn… Hur hann han med att vara ärkebiskop och även ledamot av Svenska Akademien..? Han verkar ju mest ha legat på… Ja, du fattar… Själv har jag inga barn, jag har aldrig haft syskon eller kusiner och mina föräldrar är döda.

Nathan Söderblom med blomma

Han hade fått en blomma i morse, Nathan Söderblom. 

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min älskade, döende bilman
**TBR-hyllan = To Be Read, det vill säga olästa böcker


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, HBTQ, Jobb, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Oskuld och oleander

Ett inlägg om en återvändardeckare.



Kerstin Bergmans bok Oskuld och oleanderDen här månaden började jag lägga upp mina bokinlägg 
från bloggen hos Omnible, där de kallas recensioner. Jag vet inte om en kan kalla blogginlägg om böcker recensioner, men i alla fall – mina inlägg handlar om böcker jag har läst och vad jag tycker om dem. Den som har skapat ett konto hos Omnible och skriver minst en recension per vecka kan delta i utlottning av en massa bra böcker. Det är oftast ganska nya/nyutgivna böcker, såväl inbundna som pocketböcker. En får välja upp till tre böcker som en helst skulle vilja vinna. Min första vecka vann jag Kerstin Bergmans bok Oskuld och oleander. Tack till Omnible för den fina vinsten – och tack till författaren för denna återvändardeckare!

Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.

Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.

Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.

Toffelomdömet om den här boken blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Resten av söndagen den 20 september och måndagen den 21 september 2020: Ett uns energi

 



Kära dagbok…

Söndagsbrunch med Lucifer i bakgrunden

Söndagsbrunch… och tänk att Lucifer råkade komma in i köket just då…

Nä att vila och ta det lugnt är svårt när en plötsligt får ett uns energi. Sen vet jag ju också att jag blir så himla nöjd när det är rent omkring mig. Jag åt sen söndagsfrukost; det blev som brunch. Slog på stort och kokade mig ett ägg, jag som nästan aldrig använder spisen. Brödet jag köpte i torsdags kväll måste ätas upp, men till frukost eller lunch eller brunch orkar jag bara en skiva. Halva limpan är kvar… Ägget åt jag ur äggkopp och la kalkonsalami på mackan. I skålen med grekisk yoghurt hällde jag upptinade, ljuvliga hallon från Slottsträdgården och ganska smaklösa blåbär från ICA (eller typ Bulgarien). Lite honung och müsli på det samt sista skvätten kaffe i muggen så blir jag nöjd. Nån deciliter Pro Viva svartvinbär efter maten utgör pricken över i:et – och håller visst virus borta. Ta i trä har jag inte fått helvetesviruset corona och jag är väldigt sällan förkyld överhuvudtaget. Sista gången var väl när jag fick pesten på nyårsafton 2018. Innan dess… jag minns faktiskt inte. Herr Lucifer råkade förstås gå förbi när jag just satt mig för att äta. Den katten har otroligt välfungerande öron och nos… Inget virus där, inte.

Brunchen gav mig det där lilla unset energi jag behövde till att både bädda rent och dammsuga. Nu har vi blårutiga satinlakan i sängen och våra golv är tillfälligt dammfria och fria från kattsand och katthår. Men det gror igen snabbt. Det räcker att en katt går på pottan  och hoppar genom hallen efteråt, så kan en tro att en sandstorm har dragit fram där.

När jag släpade fram Helvetesmonstret* var två av tre katter ute på ballen**. Citrus hade skuttat ut i vardagsrummet, så jag passade på att dammsuga Djungelrummet, Bokrummet, hallen, gästtoan, katternas toalett samt köket först. Sen närmade jag mig vardagsrummet. Plötsligt flög katten över mig och monstret, in i Djungelrummet och upp på en stol under Annas köksbord. Där låg hon och tryckte till dess att jag hade stängt av dammsugaren. Jag fattar att dammsugarljudet är jobbigt för katterna, för det är det även för mig. Men jag tänker att katterna borde fatta att det är mammisen som bossar över Helvetesmonstret och inte tvärtom.

 

Citrus och Lucifer leker med flaska med torrisar i

Citrus vet precis hur man gör. Lucifer vet inte precis hur man gör.

Efter renbäddning och dammsugning (jag dammade på lördagen, för övrigt) tog jag en välbehövlig dusch. Utanför hörde jag en liten katt som grät. När jag gläntade på badrumsdörren stod Citrus där och ville in. Hon gillar inte stängda dörrar.

Nu var hon lek- och bussugen igen. Efter duschen fyllde jag på Annas egentillverkade kattleksak med torrisar och sen blev det full fart på Citrus ute i köket. Hon vet precis hur man gör. Sen joinade Bruschan (Lucifer). Han vet inte precis hur man gör, men eftersom det handlar om nåt ätbart insåg han att det var bra att hålla sig framme. Han snodde nog en och annan bit som Citrus hade lyckats få ut, men den lilla kissan tog faktiskt de flesta själv.

Bokläsning och kexchoklad

Eftermiddagsrast.

Jag satte mig vid datorn en stund, inte för att jobba, men för att skriva lite annat. Redan på söndagsmorgonen tänkte jag på att måndag är arbetsdag och att jag ska vara på jobbet.

På eftermiddagen tog jag rast med kaffe, kexchoklad och läsning. Jag gillar verkligen boken jag läser, den är välskriven, mysig och huvudkaraktären är intressant. Det hon gör i boken fick mig att tänka på det jag gjorde i oktober 2016, tyvärr nåt som jag fick hasta igenom medan tårarna rann.

Nåt som fick andra tårar att rinna idag var söndagsmiddagen. Jag bjöd på Durangomat eftersom det var det som önskades. Själv ville jag inte alls ha nåt därifrån, men Fästmön och jag delade på en quattro formaggi-pizza. Fast några fyra sorters ost kunde jag inte upptäcka, bara en liten klick grönmögelost samt några synliga bitar fetaost, bitar som inte smakade nånting. Gymnasisten fick en pfeferoni som var så stark att han grät. Nej fy, nån mer mat därifrån blir det inte för min del. Jag åt lite mer än en kvarts pizza. 

Men hav tröst. Jag svalt inte ihjäl. Lite senare på kvällen dukade vi fram ost, kex och oliver samt till det vinet som vi öppnat i helgen. Jag läste en del även under kvällen, men vi kikade också på en repris av ett Criminal Minds-program som ingen av oss hade sett. Läggdags blev det först närmare 22.30, kors i taket.

∼ ♦ ∼

I morse var det lite varmare ute igen. Ändå blev det både tröja och televerksorange jacka vid promenaden till jobbet när jag också passade på att slänga kattskiten jag skrapat ihop ur pottorna. Gymnasisten blev väckt innan jag gick – eller jag tror att han faktiskt var vaken redan.

Arbetsdagen inleddes med ett möte. Sen blev ett annat möte inte av, kanske för att jag hade missuppfattat. Jag och den jag skulle träffa redde ut fortsatt arbetsgång via mejl och det var mest detta jag jobbade med denna septembermåndag. Jag tog fram en kommunikationsplan på förmiddagen. På eftermiddagen blev det ett spontant pratmöte. Och nånstans mitt på dan åt jag kycklingschnitzel med tillbehör och go-kaffe i mugg med lock. Det fick jag ett uns energi av.

Kycklingschnitzellunch

Dagens lunch. Nu har jag ätit kyckling fyra av sju dagar. Det är OK.

∼ ♦ ∼

Under dagen publicerades två tidsinställda inlägg här på bloggen med recensioner av två böcker jag fått mig tillsända. Två bra böcker, ska tilläggas. Först ut var Rebecka Edgren Aldéns senaste Deadline. På eftermiddagen publicerade jag min recension av Håkan Lindgrens En fallen man.

Böckerna Deadline och En fallen man

Nu finns recensionerna av dessa att läsa här på bloggen! 

∼ ♦ ∼

I kväll ser vi Det sitter i väggarna som även denna gång är från ett hus nära oss, typ i Knivstaområdet.

∼ ♦ ∼

Och ja just det… Innan jag glömmer bort det… Den här bilen har fått en ny ägare idag. Gissa vem!.. Ska dock hämtas vid ett senare tillfälle.

Kia Ceed SW 1.6

Den här bilen har fått en ny ägare.

Ett uns energi, var det…

∼ ♦ ∼

*Helvetesmonstret = familjen Katts namn på dammsugaren
**ballen = vännen FEM:s morsas namn på balkongen


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: En fallen man

Ett recension av en nyutkommen bok.



Håkan Lindgrens bok En fallen manTidigare i månaden fick jag via e-post en förfrågan från Hoi Förlag 
om jag ville recensera två böcker. Jag tackade ja till en av dem eftersom jag kände att den andra boken är av en genre som inte riktigt är min bag. Boken jag tackade ja till var En fallen man av Håkan Lindgren. Och den kommer ut samma dag som det här inlägget publiceras. Tack till Hoi Förlag för att jag fick läsa och tycka till om boken!

Oscar jobbar på ett hotell i Göteborg. En dag faller han från hotellets sjätte våning. Oscar överlever fallet, men hamnar i koma. Det omgivningen inte inser är att Oscar hör allt runt omkring honom trots att han varken kan prata eller röra sig. Han inser att han faktiskt har varit utsatt för ett mordförsök. Dessvärre har polisen lagt ner utredningen. Den enda som vill ta reda på vad som har hänt är Oscars syster Kitty. Eller möjligen också Oscars fru Stella..?

Kapitlen i boken är relativt korta. Såväl tid som berättarperspektiv växlar. Eller egentligen är det inte berättarperspektiv som växlar, utan perspektiv utifrån de olika inblandade personerna. Intressantast tycker jag som läsare är Oscars reflektioner och känslor där han ligger oförmögen att kommunicera med omvärlden. Det är mycket realistiskt skildrat.

Dialogerna tiden före fallet är ibland lite onödigt pratiga. Jag har svårt att se hur alla ord har med nutiden att göra. Jag kan också tycka att det blir lite för många växlingar vad gäller tid och personer/perspektiv. Några färre perspektiv och inblandade personer kanske hade gjort det enklare för mig som läsare att hänga med i svängarna och berättelsen något mer strukturerad. Det känns ibland som om författaren svävar ut lite väl mycket. Nu är emellertid varje kapitel föredömligt märkt med datum och år och även med namn på den person det handlar om. Utom när det gäller Oscar, för han är ju bokens berättarjag.

Jag hittar ett förargligt stavfel. Förutom det är det språkliga helt OK. Det är en van författare som skriver.

När jag recenserar böcker skriver jag ibland om verkens form. Det vill jag göra den här gången också, helt enkelt för att jag tycker att omslaget är så snyggt. Jag gillar så kallat danskt band, men jag gillar även färg och form på omslaget till En fallen man. Det är rent och snyggt och ger rätt känsla, en lite hisnande sådan, inför läsningen.

Toffelomdömet blir högt. 

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: Deadline

Ett inlägg om en rykande färsk septemberbok.



Rebecka Edgren Aldéns bok DeadlineEn dag i augusti, när det mesta i livet kändes tråkigt, 
knölade brevbäraren in ett paket i brevinkastet. Paketet satt fast, så jag blev tvungen att öppna dörren och dra ut paketet från utsidan. Men det var det värt! Avsändarna var Norstedts förlag och Rebecka Edgren Aldén. Författaren hade sänt mig sin tredje spänningsroman, rykande färsk från tryckeriet och vid den tidpunkten ännu inte utgiven. Så snart jag kunde kastade jag mig över själva boken och läsningen, men se detta inlägg publiceras inte förrän den 21 september, det vill säga bokens första recensionsdatum. Notera dock att det inte fanns nåt som helst förbehåll om att boken skulle recenseras. I stället hittade jag en fin och personlig hälsning från författaren inuti boken. Men jag respekterar datum och även om det här bara är en blogg publiceras inget i förväg. Stort TACK till såväl förlag som författare för att jag har fått läsa Deadline!

Bokens huvudperson Anna får ett riktigt toppenjobb på ett livsstilssmagasin. Magasinets chefredaktör Diana är en välkänd influencer, men hon har inte riktigt förmågan att chefa på tidningen. Anna blir därför anställd som andreredaktör och ansvarig utgivare. Jobbet är fullt av utmaningar, inte minst att leda en personalgrupp på en redaktion där tempot är högt. Magasinets förra chefredaktör har blivit svårt hjärnskadad efter en olycka. Detta påverkar också gruppen liksom Dianas manipulativa sätt. Den höga arbetstakten och de många sena kvällarna gör inte heller direkt underverk med Annas relationer till man och barn.

Jag får genast vibbar från Djävulen bär Prada! Men också nåt annat. Anna är en klok person och även om hon inledningsvis dras med en aning i det glammiga i tillvaron känner hon snart av att nåt är väldigt fel. Författaren bygger upp en obehaglig och kuslig stämning. Vem är det som smyger omkring på redaktionen om kvällarna? Vem är det som förföljer vem? Vem har ihop det med vem och vem går på porrklubb? Men framför allt… vem kan Anna lita på?

Karaktärerna tecknas med några få streck – sen står de tydliga framför läsaren att göra sina egna tolkningar av personer och personligheter. Miljöerna beskrivs realistiskt, allt ifrån bubbel och röda mattor till gymmet och Annas hem. Det märks tydligt att författaren vet vad hon skriver om när hon skriver om jobbet på en redaktion.

Det tar emellertid en god stund att komma in i bokens kärna. Nåt är väldigt fel, men exakt vad det är kan varken bokens Anna eller jag som läsare sätta fingret på. Galna och psykopatiska chefer har vi väl alla råkat ut för. Fast är det inte egentligen nåt mer här? Jag tycker att det tar lite för lång tid innan jag får riktigt kläm på det hela. Ett par ställen i boken hittar jag som kanske skulle ha behövt en genomläsare med aningen skarpare blick. Men… boken är fruktansvärt spännande, jag läser den snabbt och jag vill helst inte lägga den ifrån mig för att sova eller jobba.

Boken tar en vändning efter cirka två tredjedelar. Bland annat lyfter den fram vissa synnerligen vidriga brott i ljuset. Det här är helt klart en annorlunda spänningsroman och inte nån vanlig kriminalroman. När väl Mordet sker, då blir det visserligen ännu mer spännande, men det är vändningen i boken som gör den stora skillnaden. Boken får ett helt annat djup mot slutet, nåt jag inte kunde förutse. Och precis så ska en riktigt bra spänningsroman vara.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördag eftermiddag och kväll den 19 september och söndag förmiddag den 20 september 2020: Inget på vinden, men vitlök i hela hemmet

 



Kära dagbok…

Citrus inuti min fotpall

Jag hittade ingen ventilationslucka på vinden, men väl Citrus inuti min fotpall.

På eftermiddagen igår gick Gymnasisten och jag och handlade. Mina sambor skulle äta långkokt kött i ugnen, så jag köpte en färdiggrillad kycklinghalva, bara att micra. Vidare inhandlade jag örter, såser, potatisgratäng med mera. Fast Fästmön glömde visst bort att hon skulle äta potatisgratäng med mig. Det blev lite dubbelt där.

Men innan Anna startade sitt långkok var vi uppe på vinden och rev efter en ventilationslucka som eventuellt kunde finnas där. För min del var det andra gången jag var uppe och letade. Med ett par extra händer gick det lättare att flytta på lådor och grejor och lysa med ficklampan i mobilen. Mobilen, som jag vid ett tillfälle trodde jag hade räckt till Anna… Sån hjärtklappning det blev innan den dök upp på sitsen av en antik stol…

Nån ventilationslucka hittade vi emellertid inte, vilket jag mejlade i ett svar till vår BRF-ordförande. Sen busade jag en stund med Citrus och lekte kurragömma, passande nog. Jag hade inte hittat nåt på vinden, men i min fotpall… hittade jag Citrus.

Grillad kyckling potatisgratäng vin

Lördagsmiddag med ett glas Ernst.

Middagen tog lång tid att laga, som sagt, fast inte min, dårå och det luktar fortfarande vitlök i hela hemmet. Vi åt tillsammans igår som vi gör för det mesta på helgerna. Jag luftade en flaska Ernst och medan köttet eller nåt tillbehör till det puttrade i ugnen tog Anna och jag var sitt halvt glas. Det blev ytterligare ett glas till maten, men de goda ostarna vi hade köpt ligger fortfarande orörda i kylen. Vi orkade helt enkelt inte äta mer… än lite godis, för det fanns ju kvar i påsen från i fredags.

När klockan var halv nio ville vi gå och lägga oss. Kanske var vi uppe max en halvtimme till innan vi kröp ner i bingen med borstade tänder. Jag läste en stund, inte särskilt länge, för ögonlocken var tunga. Det är skittråkigt att vi är så här tröttta, vi orkar ingenting på fritiden, känns det som. En bara gör det nödvändigaste som städar, tvättar, lagar/fixar mat, sköter om katterna och går och handlar.

∼ ♦ ∼

Boken Oskuld och oleander och kaffe på sängen

Idag igen.

Anna började jobba tidigt idag igen – och jag vaknade tidigt idag igen (det är ju söndag och jag är ledig, varför sova när jag är trött hela tiden..?). Medan moccamastern puttrade fram sex koppar kaffe tog jag reda på ren disk i diskstället och ställde in i skåp och lådor, fördelade veckans mediciner samt tömde kattpottorna. Sen försvann jag in i sovrummet där jag låg och läste till klockan nio, ungefär.

Nästa steg var att riva ur sängen för att den skulle få stå och lufta några timmar innan jag bäddar rent. Jag bytte handdukar i badrummet och kunde konstatera att vi nu har två knökfulla blåa IKEA-väskor med lakan och handdukar som ska tvättas i tvättstugan.

Mina assistenter tog fasta på att det är söndag och vilodag, så nån hjälp fick jag inte av dem. Men när jag startar Helvetesmonstret* lite senare brukar det bli fart på dem. De gillar inte dammsugaren.

∼ ♦ ∼

Jag tror jag börjar med frukost innan jag startar Helvetesmonstret och väcker hela huset. Den kalla, soliga morgonen har blivet mera mulen.

∼ ♦ ∼

*Helvetesmonstret = familjen Katts namn på dammsugaren


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fredag kväll den 18 september och lördag förmiddag den 19 september 2020: Mycket litteratur och mycket smärta i mattan

 



Kära dagbok…

Jag åt mackor till lunch igår. Mackor med kalkonsalami som Fästmön hade köpt mest åt mig. Brödet kom från Butiken på hörnet och det köpte jag själv i torsdag på väg hem från jobbet. Anna hade kokat ett ägg åt mig igår också, men se det glömde jag att äta då. Det hamnade i stället på dagens frukostmacka.

Jag åt ordentlig middag på kvällen. Anna och jag gick iväg till Indian kitchen på andra sidan Kungsgatan och köpte middagsmat. Anna bjöd på maten (fast vi lyckades oavsiktligt lura till oss två papadams!) och jag bjöd på fredagsgodis som vi inhandlade under tiden. Jag köpte en rejäl påse lösgodis att ha i ett par dar. Det brukar jag inte göra särskilt ofta, allra minst i pandemitider, men igår var jag bara så sugen att det inte gick att stå emot. Därför blev det först indisk mat, sen godis och läsning i fåtöljen. TV:n var inte på och det var väldigt skönt.

∼ ♦ ∼

I morse vaknade jag 7.15, jag var ju ledig. En hel timmes sovmorgon jämfört med en vardag. Jag hade cirka 20 sidor kvar innan jag slog ihop pärmarna till boken om den fallne mannen som jag fick från Hoi Förlag för recension. Roligt nog har författaren följt en del av min litterära resa genom hans bok via Instagram.


Sen blev det förstås bokbyte. 
Jag menar, 20 sidor läser jag ju ut snabbt. Nu har jag grabbat tag i Oskuld och oleander, en bok jag vann i förra veckans utlottning bland oss recensenter hos Omnible.


Men då frågar sig säkert Vän af Ordning 
varför det inte har publicerats nån recension av En fallen man. Svaret är enkelt: första recensionsdag är inte förrän måndag. Så på måndag den 21 september publiceras här två tidsinställda inlägg. Det första är en recension av boken Deadline. Den publiceras på måndag morgon. Recensionen av En fallen man publiceras på måndag eftermiddag.

Böckerna Deadline och En fallen man

Recensionerna av dessa böcker publiceras på måndag här på bloggen!

∼ ♦ ∼

Jag klev väl upp nån gång runt niotiden och skrev färdigt mina recensioner. Jag tömde kattpottor, tog reda på gårdagens rena och torra tvätt och tömde diskmaskinen på ren disk före frukost och dusch. Jag ringde till Annas snälla mamma, men mamman var utflugen. Kan tänka mig att det soliga vädret lockade.

Under frukosten var jag bevakad av familjen Katt. Citrus hoppade först upp i köksfönstret. Sen klämde sig mamma Mini upp där också, vilket inte helt gillades av Citrus, som synes på den andra bilden…

Sonen och brorsan Lucifer höll sig på behörigt avstånd på golvet. Fast han såg ut som om han tyckte att min stortå såg läcker ut…

Lucifer och min tå

-Mmmm… vilken läcker tå…

∼ ♦ ∼

Jag har fruktansvärt dåligt samvete för jag tror att jag har skadat lilla Citrus – oavsiktligt, förstås! Hon hålls nu under observation. Ett av hennes nya favoritställen tycks vara nedanför Zebrafåtöljen formerly known as Farfarsfåtöljen, på ryamattan min pappa knöt när han var sjuk och väntade på operation samtidigt som han gick igenom en skilsmässa. Det är mycket smärta i den mattan och jag hoppas att den tar den smärta jag troligen har orsakat lilla kissan.

Citrus på pappas ryamatta

Det är mycket smärta i ryamattan som lilla Citrus ligger på.

∼ ♦ ∼

Lördagen ska fortsätta här med handling, läsning, vindsstök (leta efter golvventil, remember) samt middag. Det mesta tar vi när Anna kommer hem från jobbet, för vissa saker behöver en vara två eller flera om.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 18 september 2020: Begränsad, beskuren

 



Kära dagbok…

En fallen man och kortet Njut av de små sakerna i livet

Läsning är nöje för mig.

Fredag och hemmajobb idag. Ibland känns hemmet som ett fängelse, ibland känns det som en trygg borg. Jag vet inte hur jag ska ha det. Det handlar mycket om att jag är begränsad i min rörlighet, beskuren, på grund av frånvaron av bil. Med bilen kan jag bara åka en sväng och titta på nåt som jag inte dagligen ser. Det är lite långt att gå till vissa såna ställen. Eftersom jag jobbar dagtid kontorstid är det kvällar som återstår. Vem vill gå ut ensam då? Helgerna är vikta för handling och städning – och läsning. Det senare är mest nöje, förstås, men lite krav finns också eftersom jag recenserar böcker. I helgen ska jag läsa ut den bok jag har på gång för recension just nu.

Citrus inuti min fotpall

Citrus i badtunnan a k a min fotpall.

Under arbetsdagen passade jag på att tvätta ett par maskiner uppe i lägenheten. Då är tvättkorgen lite lättare i alla fall. Tvätten hänger jag på en eller två torkställningar som brukar stå i Djungelrummet. Bara det att Djungelrummet fungerar som matsal ganska ofta när vi är tre. Då vill en inte precis ha ren tvätt hängande där. Det blir ett pusslande. Antingen får jag tvätta dagar när jag vet att det inte ska ätas i Djungelrummet eller så får jag släpa runt torkställningen/-arna och ställa den/dem på annan plats under måltiden och efteråt.

En som använde insidan av min fotpall igår kväll för egen, personlig tvätt var fröken Citrus. Hon satt inuti pallen och låtsades kanske att den var en badtunna. Eller också gömde hon sig för den elaka mammisen som försökte klippa bort tjorvor ur hennes päls. Idag på morgonen fick jag bort en tova, men det återstår minst en. Och Citrus blev så rädd att hon har hållit sig undan från mig efter detta.

∼ ♦ ∼

Äpplen från Slottsträdgården

Äpplen som Anna plockade ner från äppelträdet i Slottsträdgården.

Igår hade Fästmön ledig dag och den var visst fullspäckad. Bland annat tog hon och Slottsfrun en tur till Slottsträdgården. Det blev en del frukt och grönt skördat. Själv hoppas jag kunna ta mig dit på lördag nästa vecka. Då är det städning på området och vi ska förstås hjälpa till.

Det trillade in ett inte så välkommet mejl igår om att vi måste rota efter en eventuell öppen ventil i golvet uppe på vinden. Jag var uppe en stund igår kväll och rev, slet och lyste med ficklampa, men inser att vi behöver vara två för att fixa att flytta på tunga saker. För nä. Jag hittade ingen ventil. Mejlet var väldigt oklart formulerat. Det gick att tolka det som att det bara kanske finns ventiler i alla vindsförråd – eller också som att det finns ventiler i alla förråd men att de inte behöver finnas synliga, mitt på golvet. Kommunikation är svårt, som sagt… Och jag skulle hellre plocka av mina tomater än plocka runt med våra tunga lådor uppe på vinden.

Tomater från Slottsträdgården

Tomater som Anna skördade igår i Slottsträdgården.

∼ ♦ ∼

Det har varit en solig, men kylig dag. Eller i alla fall var det kyligt i morse när jag klev upp, bara runt fem grader. Utomhus var jag inte, jag gick bara trapporna upp och ner till och från soprummet. Hösten är helt klart här. Det jag hoppas på är klara, soliga dagar med frisk luft och vackra färger. Då är det åtminstone OK att promenera till och från jobbet. Nästa vecka har jag bestämt att jag ska promenera till och från jobbet måndag och tisdag för att jobba. Båda dagarna är fyllda av möten som är svåra att ta via Zoom.

Jag fick en del gjort arbetsmässigt hemma idag. Det kändes som om folk var väldigt på denna fredag, för omväxlings skull. Vi jobbade två pers på distans tillsammans om en kommunikationsplan för ett projekt. Vidare fick jag många olika sorters frågor, bland annat än som gjorde mig både glad och ledsen. Ett gäng undrade nämligen om det finns nån plan för att återuppta nyhetsbrevet jag gjorde. Gänget ”saknade denna trevliga företeelse”. Du förstår kanske varför, kära dagbok, jag blev både glad och ledsen då..?

∼ ♦ ∼

Frågetecken och gubbe tecknat

Hur det går med Clark Kent**? Jaa du, kära dagbok… Som en vän skrev till mig kan en undra om Framtida bil i Köping har nån framtid. De klarar inte ens av telefoner, uppenbarligen, eftersom de inte ringer tillbaka. (De klarar att svara, märkligt nog.) Hur ska de då klara av bilar??? Jag ringde onsdag förmiddag och kontaktpersonen hade ännu inte ringt två dygn senare. Därför ringde jag själv upp idag igen på min förmiddagsrast kl. 9.15. Då hade kontaktpersonen på verkstan ännu inte kommit till jobbet, ”han brukar komma vid nio, halv tio” sa hon som svarade. Om man har såna arbetstider på en bilverkstad förstår jag att det inte blir mycket gjort. Idag blev jag återigen lovad att kontaktpersonen skulle ringa tillbaka – eller i vart fall skulle hon som svarade när jag ringde ringa upp när hon hade tagit reda på saker och ting. Samtalet kom strax före klockan 14. Det verkar som om det troligen är ett större fel som skulle kosta alltför mycket för att laga. En person som kan svara på den frågan har tid först i mitten av nästa vecka att titta på Clark. Jag fick äntligen förklarat för mig vad som antagligen är fel. Om det blir för dyrt att laga är frågan om det finns någon lämplig bil inne som jag kan köpa. Och om Clark ska skrotas kan plötsligt Framtida bil hjälpa till med att kontakterna. To be continued…

∼ ♦ ∼

Mina assistenter idag har varit ganska slöa, men de finns där i alla fall och jag har inte känt mig ensam.

∼ ♦ ∼

Det känns fortfarande som om livet mest är fyllt av vedermödor. När ska det ta slut..? När blir jag fullärd? Hur långt är ett snöre..?

Det är fredag kväll. Vi äter indiskt hemma i afton.

∼ ♦ ∼

*tjorvor = tovor
*Clark Kent = min älskade, sjuke bilman


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Jobb, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar