Torsdagen den 21 september 2017: Lappar och stenålderstavlor på jobbet, vargar och Motalatjejer hemmavid

 



Kära dagbok…

Idag var det en lite lugnare dag på jobbet för min del. Såna dagar behövs också. Och det var ju inte precis så att jag var sysslolös. Det var bara ett enda möte under dagen, vilket är rekord. Detta medförde att jag kunde jobba en del med intranätet, till exempel publicera saker och skicka text och bild för publicering till huvudredaktörerna, på förmiddagen. Dessvärre hade vi ett litet skrivarhaveri här och eftersom jag har varit inblandad som kommunikatör i projektet med att införa ett nytt skrivarsystem behövde jag hantera detta. Dock inte tekniskt – det finns det nämligen experter på avdelningen för.

Min namnskylt på jobbet

Min egentillverkade namnskylt på jobbet.

Under förmiddagen hann jag också att tillverka en snyggare tydligare namnskylt utanför kontoret. Jag har nu jobbat här i snart sju veckor. Ingen har nån namnskylt i vårt nya jobbhus – förutom de som var smarta nog att ta med sig de gamla skyltarna (vilket vi inte skulle göra). Fram tills i morse har jag kört med en post it-lapp, men nu hade bläcket bleknat så pass att jag gjorde en tydligare skylt. Så värst rak är den inte, för nån skärmaskin hittade jag inte. Men denna får duga tills vidare. Den är bättre än en bleknad post it-lapp i alla fall.

Post it-lappar på dörren

Post it-lappar funkar nästan lika bra som stenålderstavlor.

På gamla stället hade vi också små skrivtavlor utanför dörrarna. Där kunde en skriva vilket möte etc en var på, men framför allt, och mest intressant för den som sökte en: vilken tid en kom tillbaka. Nån sån stenålderstavla har vi inte heller i vårt nya jobbhus. Därför har jag skrivit ett antal post it-lappar med olika budskap. De sitter på insidan av min kontorsdörr med tejp, för säkerhets skull. Sen kan jag lätt rycka en färdigskriven lapp och sätta på utsidan. Jag har också en lapp som det står ”Möte pågår” på, eftersom jag då och då har arbetsmöten på kontoret. Enkelt, kanske inte så vackert, men funktionellt!


Eftermiddagen ägnade jag främst åt mitt nyhetsbrev
som ska vara klart för publicering prick klockan tio i morgon, fredag. Jag hann vidare med några bra jobbdiskussioner med olika kollegor, sånt som jag känner att jag knappt har hunnit med de senaste veckorna.

∼ ♦ ∼

Skärmdump från mobiltelefon som visar klockslaget 4.44

Varför vaknar jag klockan 4.44???

Men säg mig varför, nån, vaknar jag klockan 4.44? I morse var det dags igen. Och nej, tidningsbudet kom nån gång runt 3.30, för då vaknade jag av slamret, så det var inte h*n. När jag väl har vaknat vid vargtimmen är det liksom lögn att ens försöka somna om. Skulle det vara så att jag slocknar sover jag som bäst när mobilalarmet tillrar igång kvart över sex. I morse gav jag i stället upp och klev ur sängen en kvart i sex.

I somras läste och recenserade jag en bok av Nele Neuhaus. Recensionen av boken publicerades i natt strax efter midnatt eftersom jag hade tidsinställt den. Det var en riktigt bra uppföljare av Snövit ska dö, en deckare som jag läste och gav högsta omdöme. Kanske var det just Stora stygga vargen som väckte mig i vargtimmen???


Men igår började jag läsa Emelie Schepps fjärde bok
om åklagaren Jana Berzelius, Pappas pojke. Jag började läsa boken ganska sent på kvällen och läste även lite till frukost, min vana trogen. Boken är så spännande att jag nu har läst över 80 sidor av totalt närmare 400. Jag hittade Emelie Schepps böcker av en tillfällighet. Den första köpte jag på loppis och det blev, precis som med Nele Neuhaus, kärlek vid första ögonkastet. Och det är inte för att Emelie Schepp är född i Motala, som även jag är, utan för att hon skriver så bra böcker. Dessutom har hon tagit sig från egenutgivning i princip från sin garageinfart till att sälja utgivningsrättigheterna till sina böcker i över 30 länder… Det är beundransvärt och storartat.


Så nu ska jag läsa en stund
innan det är dags att glo på femte och näst sista avsnittet av Loch Ness på TV4. Tänk att det är fredag i morgon… Då blir det öl och sipps och kanske ett glas rött innan jag slocknar för att vakna upp till veckans första, av två, lediga dag, dessvärre en städ- och tvättdag för mig. Förhoppningsvis blir det emellertid en utflykt av spännande art i helgen också.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Annonser
Publicerat i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension: Stora stygga vargen

Ett inlägg om en bok.



Nele Neuhaus bok Stora stygga vargenMitt i sommaren, i juli,
hittade en bok som då ännu inte var utkommen ner i min postbox. Albert Bonniers förlag hade vänligen sänt mig Nele Neuhaus kriminalroman Stora stygga vargen efter att jag accepterat förfrågan om att recensera den. TACK! Jag recenserar nämligen inte böcker så ofta längre här på bloggen, men jag skriver om alla böcker jag läser. Det är viktigt att skilja på, tycker jag, för att skriva en recension är ett uppdrag och kräver lite mer än att bara skriva ett blogginlägg om nåt en har läst.

Detta får mig också att tänka på att många kallar sig författare, nåt de inte alltid är i mina hårda och kalla ögon. Det är däremot Nele Neuhaus som nu med sin nyutkomna bok på svenska, även den refererande till sagovärlden i sin titel, får mig att totalt glömma omvärlden. I januari i år läste jag hennes debutbok Snövit ska dö. Den fick högsta Toffelomdöme. Då kan det vara svårt för en uppföljare att vara lika bra, men…

Poliserna Oliver von Bodenstein och Pia Kirchhoff får den här gången två otäcka fall att utreda. En het junidag hittas en död ung flicka i floden Main utanför Frankfurt. Hon har emellertid varken druknat eller tagit livet av sig, ska det visa sig, hon är mördad. Det märkliga är bara att ingen tycks sakna henne. Ett par veckor senare inträffar ett vidrigt överfall på en känd programledare från TV. Programledaren har arbetat med ett reportage om en skum organisation. Uppenbarligen har hon kommit alltför nära den fruktansvärda sanningen – någon har velat tysta henne. Och märkligt nog hänger de båda fallen ihop.

Som sist är persongalleriet ganska stort. Ingångarna i boken är flera. I vanliga fall brukar sånt förvirra och irritera mig, men i Stora stygga vargen lyckas författaren galant lotsa in mig i händelserna snabbt. Faktum är att boken är så bra att jag har svårt att släppa den. Den är en riktig bladvändare och alla moment i tillvaron som hindrar mig i läsningen ser jag som störande.

Jag gillar språket och måste därför också prisa översättaren som lyckats att göra tyskan till svenska. Däremot hittar jag ganska snart ett fult och onödigt korrekturfel. Sånt drar i vanliga fall ner Toffelomdömena, men i det här fallet visar jag överseende eftersom boken jag har fått är mer ett provtryck. Vidare tycker jag att omslaget är snyggt, fast jag förstår ärligt talat inte kopplingen mellan omslagets vinterlandskap och boken som ju utspelar sig i juni.

Det här är emellertid en sån spännande bok om ämnen och företeelser som är minst lika hemska i verkligheten. Saker som tyvärr alltid kommer att finnas i vår understundom grymma värld där de mest oskyldiga, barnen, hamnar i klorna på vuxna som de enbart borde uppleva trygghet med.

Nu vill jag genast läsa mer av Nele Neuhaus, så sätt fart, författare, förlag och översättare! Toffelomdömet för Stora stygga vargen blir utan tvekan det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Recension: Mystikern på Karlaplan

Ett inlägg om en bok.



Pertti Spets bok Mystikern på KarlaplanEn dag i början av juli
hittade en blå bok med guldtryck på pärmarna ner i min postbox. Det var Pertti Spets som hade skickat mig sin bok Mystikern på Karlaplan i hopp om att jag skulle tycka om att läsa om andlighet. Underförstått var väl att författaren ville att jag också skulle recensera hans bok. Jag tvekade ganska länge eftersom jag inte tyckte att boken riktigt passade in på min blogg. Men så tänkte jag om. Det är faktiskt just min blogg och jag skrivar om vad jag vill (nästan…) här. Tack Pertti Spets för boken!

Den lilla boken med det vackra omslaget är på cirka 150 sidor. Den inleds med ett ganska långt förord där författaren presenteras av Åke Åredal, han som skrev boken om Mäster Fritz. Därefter skriver Pertti Spets om sina tankar snarare än upplevelser om andlighet och mystik. Somligt tar jag till mig som nyttiga lärdomar, till exempel att

”Vi behöver mera intuition och hjärtats lära […]

men att vi behöver det för att uppnå en andlig och sann verklighet vet jag inte ifall jag håller med om. Jag tror att vi behöver det för att kompensera för mycket i den verklighet vi lever i, med allt från sociala medier till verkliga livet…

När författaren hävdar att det finns olika nivåer i verkligheten blir jag först tveksam, det känns för flummigt. Men bara till dess han gör en konkret beskrivning  av hur vatten kan vara (is, snö, vatten, ånga).

Nånting gammalt jag försöker lära mig är det att vi blir starkare genom svårigheter. Pertti Spets hävdar bestämt att

”Vi utvecklas genom kriser när vi går igenom svårigheter, ser de verkliga orsakerna och försöker lösa problem.

Hmmm… jaa… när vi ser de verkliga orsakerna och ger oss på problemlösning har vi ju faktiskt tagit oss ur krisens förlamande grepp…

Jag nickar också när författaren skriver att man måste lita på sig själv och inte på andras åsikter. Att man måste vara stark och inte påverkas. Negativa känslor som hat, högmod, avundsjuka med mera, hävdar författaren, är känslomässiga och får oss att agera oetiskt. Därför måste vi lära oss att ta kontroll över såna känslor utan att för den skull förneka att vi fakiskt har dem. Det skriver jag också under på.

Nånting nytt jag lärde mig, som dessutom är lite ”kul”, är vad Avichi betyder. I hinduismen är det själens mörka natt, det våglösa eller den som saknar vibrationer.

Kort sagt finns det en hel del guldkorn att ta till sig i den här lilla boken – jag har bara nämnt några. Jag tycker att boken är enkel att läsa trots att den handlar om djupa saker. Ett par korrekturfel irriterar mig dock. Samtidigt… det är mänskligt att fela.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Onsdagen den 20 september 2017: Ljuddämpare, färgstarkt jag och synsk tandläkare – allt på en dag

 



Kära dagbok…

Vart tog den här dagen vägen? Ja, jag har inget svar på den frågan, men… jag har haft roligt hela dagen. På förmiddagen traskade jag och Tjifen iväg till personalinformation i det nyrenoverade universitetshuset. Det var bra och nyttig information i lokaler som var synnerligen fint renoverade. Jag tog en bild av ett konstverk som även fungerar som en ljuddämpare i den stora sal IX. Tyvärr ser det betydligt tristare ut på bilden än vad det är i verkligheten, så jag rekommenderar ett besök IRL om nu nån annan än jag läser det här och är lite intresserad.

Ljuddämpande konstverk i sal IX Universitetshuset

Konst och ljuddämpare i ett. Men betydligt vackrare IRL!

 

Färgglad klädsel

Oj så färgglatt klädd jag var idag…

En stor del av min arbetsdag har jag ägnat åt ett enormt projekt om en förordning som ska gälla i hela EU. Förordningen omfattar inte bara företag utan även myndigheter och till viss del också privatpersoner. Och universitet, som ju är en myndighet i det att det är statlig verksamhet. Det är inget litet projekt alltså. Och jag är med i arbetsgruppen som kommunikatör. Ärligt talat tror jag inte att det finns nån som skulle vilja ha min roll. Själv ser jag det hela som en utmaning. Det är svårt. Väldigt svårt. Men också otroligt spännande. Passar nån som är lite färgstark, som jag (<== självironi).

Jag har också ägnat arbetsdagen åt att fota människor (nej, jag är ingen bra porträttfotograf! Men det kanske var tur att jag klippte av huvudet på mig själv ovan…) och jobba med mitt nyhetsbrev. Sen var det dags att gå hem.

∼ ♦ ∼

Under eftermiddagen uppstod lite av ett dilemma i privatlivet. Jag försökte hitta ett ställe där jag snabbt kunde telefonera med Fästmön – min telefonoperatör har inte nån signalstyrka i Segerstedthuset, tyvärr, men det kommer en basstation i december. Dilemmat får Anna och jag fundera över och ta itu med gemensamt. Tills vi ses och kan prata mer får vi tänka. Och tänka ska jag ägna den här kvällen åt. Vidare ska jag försöka läsa ut den mystiska boken och skriva några rader om den. Ett kort med körsbär på i min postbox hemma gjorde att jag fick konsultera kalendern. Jag kunde konstatera att tiden min tandläkare kallat mig i oktober passade bra, vilket fick mig att undra om hon är synsk…

Kort med körsbär

Är min tandläkare synsk? Tiden hon kallade mig passade perfekt!

∼ ♦ ∼

Den som vill läsa vad jag tycker om en ny deckare kan hålla ögonen på bloggen här i natt, för strax efter midnatt publicerar jag en recension av Nele Neuhaus bok Stora stygga vargen!

Nele Neuhaus bok Stora stygga vargen på gul filt

Efter midnatt dyker den upp här på bloggen, min recension av Stora stygga vargen.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagen den 19 september 2017: Fyra möten och två dialoger

 



Kära dagbok…

Arbetsmöte på kontoret

Möte på kontoret som höjde temperaturen ytterligare. Min kollega skymtar till höger i bild.

Det fortsätter att hända spännande saker i mitt liv – både på jobbet och privat. Vissa ting är rent hisnande att tänka på, andra blir lärorika utmaningar. Jag blev lite svettig i morse – ja, jag hade gissningsvis 25 grader varmt på kontoret igen när jag anlände på morgonen medan andra fryser. Fast mest var det en mental svettning över en dag som plötsligt blev alldeles fullbokad av möten. Jag hade som mest en kvart mellan två möten. Tack och lov visade det sig att det hade blivit lite fel. Det började kännas ganska omänskligt. När ska en jobba med det en får i uppdrag på mötena, liksom? Totalt blev det sen bara tre möten på jobbet idag, varav det längsta var ett operativt möte på närmare två timmar efter lunch. Temperaturen på kontoret höjdes rejält under mötet – men inte för att vi var oense utan eftersom vi jobbade så hårt. Våra verktyg, förutom hjärnorna var: datorer, penna och papper samt mobiltelefon.

Min arbetsdag blev inte helt som jag hade planerat. Vid vattenpumpen hade jag en intressant dialog om kulturskillnader och kyrkovalet. Till min glädje noterade jag att det preliminära resultatet för kyrkovalet i Uppsala stift visar ett lågt förtroende för kränkarens parti, men det ser ut att bli mandat, tyvärr. Och som första namn är då kränkaren med i leken. Det var inte bra.

Efter dagens andra möte hade jag ytterligare en intressant dialog om… mående och temperament. Jag bjussade rätt bra på mig själv och berättade vad jag själv arbetar med, men jag fick också förtroenden tillbaka. Viktigt och gott!

Kyckling med stekt potatis pepparsås och gröna bönor

Lunchlåda från Feiroz med kyckling, stekt potatis, pepparsås och gröna bönor.

Lunchlåda köpte jag på Restaurang Feiroz igår. De hade två goda rätter då på menyn, så igår åt jag fisk och idag blev det kyckling med stekt potatis och pepparsås. Lådorna plus bröd kostade bara 70 spänn styck.

Jag åt ganska snabbt i trevligt sällskap av Pippi. Sen hann jag med en friskvårdspromenad om en halvtimme i Botaniska trädgården. Det finns faktiskt fortfarande ett och annat som blommar där och själv klart tog jag några bilder. Idag var det perfekt att ladda med frisk luft och vackra blommor mellan mötena.

 

Orm i taket

Vi såg en orm i ett tak.

Även efter jobbet hade jag ett möte tillsammans med Fästmön. Det var förstås av en alldeles egen art, eftersom jag anser att all tid med Anna är plus i tillvaron. Dessutom såg vi en orm. I taket. I samband med mötet blev det, förutom tänk och prat, också tankning och veckohandling. Livet står inte stilla.

Nåt brev till Oscar blev inte skrivet igår. Inte heller läste jag. Det är många saker som rör sig i huvudet just nu.

Frukost med boken Mystikern på Karlaplan

En stunds ro i morse med mystik till frukost.

I morse vid frukosten fann jag en stunds ro som jag ägnade åt… mystik. I somras fick jag en väldigt annorlunda bok från en författare som hoppades på att jag skulle skriva om boken. Jag tycker att den kanske inte riktigt passar in här på bloggen, men ibland är det bra att gå utanför sina vanliga ramar. Därför läser jag, begrundar och ska sen försöka formulera nån sorts recension.

Nu ska jag betala en räkning och bläddra igenom TV-tidningen som gäller från torsdag. Det är ett bra sätt att tömma hjärnan på tankar.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Familj, Jobb, Mat, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Orvar-dagen 2017: Kallt, klippt och lite att läsa, lite att skriva

 



Kära dagbok…

Tröja jacka och snusnäsduk

I morse var det skönt med tröja (som har varit min mammas, jacka och snusnäsduk.

Oj, vad det händer saker! Men allt går inte att läsa här på bloggen, av olika skäl. Det som är klart och tydligt och öppet är i alla fall att hösten sannerligen är här. Det är min favoritårstid, så jag är inte orolig för att drabbas av höstdepression eller nåt. Det är emellertid också årstiden när min mamma blev sjuk och hastigt gick bort. Om lite mer än tre veckor är det ett år sen. Det har hänt så mycket sen dess och jag är ofta ledsen för att jag inte kan berätta allt för lilla mamma. För hon fick nog veta det mesta, även det som jag inte har skrivit eller skriver på bloggen.

I morse var jag trött och sen. Jag kom inte iväg till jobbet förrän klockan var 7.15. Kallt var det också, det fick bli både tröja och jacka. Märkligt nog är jackan fortfarande för stor – jag har ju blivit större – så tröjan, som har varit min mammas, fick gott om plats under. På jobbet var det kallt lite här och var. Det är skönt att ha en tröja att ta på sig när en ska iväg i huset. På kontoret hade jag det varmt och gott annars.

Arbetsdagen svischade förbi ganska snabbt. Ett möte blev avbokat och en akutåtgärd i ett annat ärende krävdes. Jag har också jobbat med mitt nyhetsbrev, som hade uppehåll i förra veckan, men som ska komma ut igen på fredag. Vidare hamnade jag i ett spontanmöte och fick återigen bekräftat att det är en liten värld – i positiv bemärkelse.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet hade min frissa M fått ett återbud vilket gjorde att jag fick komma och bli klippt. Underbart! Det är nästan sju veckor sen förra klippningen och sex veckor brukar vara lagom. Uppe på huvudet hade det blivit en stor kalufs och på sidorna började jag få öronlappar. Synnerligen osnyggt. På bilderna nedan kanske det inte syns nån större skillnad på före och efter, men du ska veta att det känns!

∼ ♦ ∼

I kväll ska jag se sista avsnittet av Lita på mig, men innan dess tänkte jag ta en runda bland de bloggar jag följer. Eller följer och följer… Läser alltmer sporadiskt. Och avföljer dem som inte uppdaterar. Jag tycker att det är synd att folk slutar skriva. För min del har alltid skrivandet i sig varit ett viktigt skäl – av flera – till bloggandet. I stället använder många Instagram. Jag är av den åsikten att jag tycker att en bild på Instagram ska säga mer än tusen ord, men andra tycks använda Instagram även för längre texter till sina bilder. Det orkar jag inte läsa på mobilen, det är alldeles för småttigt för mina ögon.

På tal om läsning hittade en bok för recension ner i min postbox idag. Boken hamnar i en liten läskö och den tillhör inte nån av de genrer jag normalt skulle ha valt själv, men icke desto mindre:  Tack Stefan Åberg!

∼ ♦ ∼

Oscar

Mitt fadderbarn Oscar i Uganda finns med mig på jobbet.

På att göra-listan står att skriva ett brev till mitt fadderbarn Oscar i Uganda. (Barnfonden ringde nyss och försökte få mig att ta ytterligare ett fadderbarn eller att betala lite mer. För tillfället är det inte möjligt av olika skäl för min del, men kanske för nån annan..?) Eftersom brevskrivningen ska ske för hand försöker jag skjuta upp det. Jag skriver så fruktansvärt illa. Sen är det väldigt svårt att veta vad en tant på 55 bast i Sverige ska skriva till en liten pojke på snart tio år i Uganda, en pojke som lever ett sånt annorlunda liv jämfört med mitt. Oscar väger som en svensk sjuåring och han har flera handikapp. Det verkar ändå vara en glad och positiv liten kille som är duktig i skolan, som gillar fotboll och som hjälper sin mamma. Skillnaden jämfört med mig är enorm: jag är ofta en ganska negativ tant som älskar sitt jobb, avskyr sport och som inte har nån mamma att hjälpa längre…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Personligt, Sociala medier, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Helgen den 15 – 17 september 2017: En rätt vanlig tants givande och goda helg

 



Kära dagbok…

En väldigt givande och god helg är snart slut. Fredagskvällens ensamhet blev till familjemiddag på söndagskvällen. Jag har nyligen kommit hem och ska sammanfatta mina tankar i några ord, för jag vill skriva ner och visa upp hur lyckligt lottad jag är. Men vi tar det i ordning, som vanligt.

∼ ♦ ∼

Fredag kväll den 15 september

Oj så trött jag var efter arbetsveckan! Jag gick hem tidigare från jobbet efter att ha sett till att nya jobbdatorn funkade och var installerad som den skulle samt att jag fick göra det absolut viktigaste på jobbet. När det knasiga bokpaketet från Bokus var hämtat och öppnat sprättade jag en öl och satte mig vid hemmadatorn för att sammanfatta dagen. Jag tycker att det är så himla skönt att rensa skallen genom att fästa ner mina tankar och ord här på bloggen som dagboksinlägg!

Så småningom flyttade jag över till bästefåtöljen  där jag mumsade ost och kex och druvor och drack både sydafrikanskt och italienskt vin till. Jag var så trött att jag kunde hoppa i säng redan vid 21-tiden, men självklart ville jag inte slösa bort en ledig kväll med att sova. Jag tog ett par bitar choklad och försökte kolla på filmen Gone Girl på TV. Chokladen var god, men mäktig och filmen skruvad, så jag gav upp vid 22-tiden, borstade tanden och gick och la mig.

∼ ♦ ∼

Lördagen den 16 september

Det blev en sedvanlig start på veckans första lediga dag – kaffe och läsning på sängen. Jag vaknade redan strax efter sju, men fick vara nöjd med den sovmorgonen – jag hade ju faktiskt sovit i nästan nio timmar. Efter en stadig frukost ringde jag Fästmön och planerade dagen. Det blev bestämt att åka till Stormarknaden där jag hade ett par ärenden utöver att vi behövde handla mat och dryck.

 

Lådvinet  Castillo de Anna

Jag kände för att dricka upp en hel box Anna efter alla strulputtar.

Första besöket blev hos Kronans apotek. Jag fattar inte varför jag går dit, för de är antingen otrevliga eller struliga där! Igår höll jag på att inte få ut min medicin som var slut trots att jag hade ett gällande e-recept. Det gamla receptet skulle jag nämligen inte kunna hämta ut medicin på förrän i oktober – och två dagar efter att receptet hade gått ut. Men det nya receptet var alldeles nytt. Det kändes jobbigt att behöva vara påstridig, pinsamt. Nån ursäkt fick jag inte heller. Nu är det definitivt slut med det apoteket. Därefter styrdes kosan till optikern som min arbetsgivare har avtal med. Där fick jag ett nytt och helt glasögonfodral i utbyte med mitt nya och trasiga som jag fick i tisdags. Nä, kvalitet är det inte på grejorna. Sen gick vi till Systemet och jag kände för att hälla i mig en hel box vin efter alla strulputtar.

Självklart drack jag inte vin inne på Systemet, men jag försökte botanisera bland de italienska vinerna. Det var lite svårt eftersom en personal, som uppenbarligen tyckte mycket om sig själv, hade en föreläsning för en kund. Eftersom jag hade tackat nej till hjälp vände h*n mig ryggen – och ställde sig för hyllorna jag försökte titta på! Jag trodde jag skulle bli tokig. Till sist hittade jag i alla fall fyra italienare som fick följa med hem. Och det var inte tack vare nån personal.

Fyra italienska viner: Villa Puccini Governo 2016, Villa Righetti Amarone, Domini Veneti Amarone Classico 2015 och Zenato Ripassa Superiore

Fyra italienare fick följa med hem. Notan slutade på 721 kronor.


Vi handlade mat på ICA Kvantum 
och en och annan godsak slank ner i varuvagnen. Hemma hos Anna grundade vi med pecanwienerbröd och knäckcookies till kaffet innan vi satte igång med sökande och kalkyleringar. Det tog faktiskt hela eftermiddagen… Och några svar fick vi inte mer än att en av oss fick en sorts bekräftelse.


Anna lagade mat till grabbarna
. De fick lax. Familjen Katt fick också mat. Sen var det vår tur. Vi gjorde mumsiga räkmackor. Vi satt vid mammas före detta köksbord, numera Annas, och skalade och åt och njöt. Bara det vita vinet var sisådär.


Lördagskvällen avslutades med choklad och splatterfilm
Vi gjorde allt för att hålla oss vakna och lyckades faktiskt ända till halv tolv!

∼ ♦ ∼

Söndagen den 17 september

Klockan fem i morse hade familjen Katt party eller nåt. Jag tror att de var alldeles galna. Citrus krafsade så högt och länge på yngsts bonussonens dörr att Anna till sist blev tvungen att gå upp och öppna den. Sen jagade Lucifer och Citrus varandra och mamma Mini var säkert med på ett hörn. Vid sjutiden fick de mat och först då lugnade de ner sig. Fast då hade vi nästan vaknat till ordentligt. De är väldigt söta alla tre. Lucifer verkar fortfarande lite deprimerad understundom, men se jaga sin syster tidigt på morgonen var kul. Citrus är en liten gosfia som gillar att bli kliad på halsen. Mini tror att hon är människa och tränger sig alltid emellan oss på kökssoffan vid matbordet.

Här kommer helgens kattbilder:


Söndagsförmiddagen avlöpte med kaffe och läsning i sängen 
innan vi intog frukost. Jag läste ut en självbiografisk bok om en kvinna i en sekt och bytte den mot en bok om en mystiker som författaren själv sände mig i somras.


Mitt på dan gav vi oss iväg på en utflykt 
där vi bland annat såg Shakespeares kompletta arbeten, en kakelugn, en gammal skomakarverkstad och en vit katt. Den sistnämnda lyckades jag inte fånga på bild.


På seneftermiddagen fick jag så äntligen 
bjuda Annas snälla mamma och hennes L på middag. Jag tog med mig Anna och yngste bonussonen också. Middagen var ett tack för den hjälp jag fick av dem när de körde en tom flyttbil från Uppsala till Motala i mitten av november förra året – och körde den fullpackad med mammas saker tillbaka till Uppsala. Bilhyran och bensinen betalade jag då, men jag ville ändå visa min tacksamhet för hjälpen med att köra. Jag hade inte mäktat med det också mitt i sorgen. Och bara det att de erbjöd sig själva, det var inte så att jag frågade, gör att jag ju vet att jag har rätt när jag kallar dem snälla och och omtänksamma.

L, Annas snälla mamma, yngste bonussonen och Anna läser menyer på Taste of India.

L, Annas snälla mamma, yngste bonussonen och Anna studerar menyerna.


Eftersom det hade uttryckts ett intresse för indisk mat 
blev valet av restaurang självklart Taste of India, Svartbäckens lilla pärla. Personalen är trevlig och varm – och väldigt rar – maten är otroligt vällagad och smakrik. De flesta som köper mat där verkar ta med sig hem precis som vi gjorde förra lördagen. Men vi har också ätit där två gånger nu. Det var så roligt att samtliga uppskattade maten lika mycket som jag. Att våga testa nåt en inte har testat tidigare kan vara läskigt, men också spännande och givande. Yngste bonussonen tyckte till exempel att han och jag ska åka dit igen nästa helg och äta lunch när hans mamma jobbar… L blev särskilt förtjust i myntasåsen och naan – han är en brödman.


Annas snälla mamma och L trampade hem på cyklar, 
medan Anna, yngste bonussonen och jag steppade in på ICA där Anna behövde handla lite. På vägen dit hejade och vinkade en förbifarande NK* på cykel – ja, han bor i krokarna.

Röstkort kyrkovalet

Jag har röstat, fast inte på det parti som har en kränkare som förstanamn.

Efter att ha skjutsat hem Anna och sonen till Fänriken for jag vidare till Kaplansgården i Gamlis för att rösta i kyrkovalet. Det parti jag hade tänkt ge min röst fick den inte – av det skälet att det har en kränkare som förstanamn. Men jag tror jag hittade ett parti som ändå passade mig bra.

Hemma i Slummen i New Village leker somliga amerikaner och Nouveau riche och det är så löjligt, så löjligt att jag nästan skrattar högt, falskt och galet och vill repa saker. Men jag tiger och är tyst och normal, packar min jobbväska, hänger fram rena kläder och vattnar mina krukväxter som den rätt vanliga tant jag är. I morrn efter jobbet ska hon till frissan. I morrn efter lunch ska yngste bonussonen förhoppningsvis ta första steget mot att bli mindre rädd för en företeelse. Jag skickar varma tankar!

∼ ♦ ∼

*NK = Närmaste Kollegan på mitt förra jobb


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Film, Jobb, Mat, Personligt, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Would you rather

Ett inlägg om en film.



Filmen Would you ratherEn flukt i TV-tablån igår gav vid handen
att det inte fanns nåt värt att se. Vi valde en film från Netflix i stället. Det blev skräckfilmen Would you rather (2012) som fick roa oss på lördagskvällen under cirka en och en halv timme. Eller roa och roa… Snarare förskräcka och äckla…

Den unga Iris får ett erbjudande om ekonomisk hjälp som hon inte kan motstå. Iris behöver pengar för sin brors vård och tackar ja till att delta i en tävling. Tävlingen går ut på att Iris, tillsammans med ett gäng andra människor, ställs inför ett antal ultimatum och svåra val. Den som klarar sig igenom tävlingen vinner ekonomisk frihet av en rik aristokrat, värden för kvällen och tävlingen. Försent inser Iris och de andra att det bara är en som kommer levande därifrån – vinnaren. Men innan dess ska de en efter en förödmjukas och framför allt plågas.

Det här är en riktig splatterfilm som påminner mycket om Saw. Ärligt talat vet jag inte varför det görs såna filmer som ju bara går ut på äckligheter. Jag pallade att se filmen, för nåt i detta förskräckliga fascinerar uppenbarligen.

Toffelomdömet blir medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om det så skulle kosta mig livet

Ett inlägg om en bok.



Margaretha Sturessons bok Om det så skulle kosta mig livetBland böckerna i hyllorna i lunchrummet på gamla jobbstället
hittade jag en lite udda fågel. Margaretha Sturessons bok Om det så skulle kosta mig livet är en självbiografisk historia om livet i en sekt – och livet efteråt. Allt det som sker i Guds namn är som bekant inte… helt OK. Det är den här boken ett vittnesmål om. Nu har boken fått ett nytt hem hos mig och jag har just precis slagit ihop pärmarna.

Boken inleds med beskrivningar av närmast omänsklig behandlingMargarethas jobb. Det påminner mig faktiskt om mobbning, inte utdrivning av demoner som det handlar om. Margaretha var studierektor vid Kristet Center Syd – och behandlades verkligen, verkligen illa. Det förekom inte bara fysiska konfrontationer utan även psykiska. Detta att stänga ute nån från en gemenskap, att inte tillåta nån att delta… Detta får mina tankar att vandra till egna upplevelser vid en av de arbetsplatser jag jobbade på under De Sju Svåra Åren. (Tiden vid den arbetsplatsen gjorde inte åren mindre svåra, om jag säger så…)

Men varför bröt Margaretha inte upp? Maken Sven kände sig uppenbarligen ganska tidigt inte riktigt hemma och tar ganska snart många jobb långt bort från hemmet. Önskan att tillhöra en stark och djup kristen gemenskap gjorde att Margaretha liksom blundade för alla konstigheter pastorn snart började med. Det var som att hon verkligen trodde sig vara besatt av demoner som pastorn påstod. Allt sågs som en prövning som skulle leda till nåt bättre.

I boken skildrar Margaretha sin väg ut ur sekten, en väg som gick via en lång inläggning på psykiatrisk klinik. Om Margaretha ansågs vara besatt av demoner i sekten, så kämpar hon med demoner under den långa sjukhusvistelsen. Kampen är stundom väldigt hård och tuff och ständiga försök att avsluta livet gör att även kroppen får svåra skador.

Det här är en gripande skildring av en lång och hård väg ut ur en sekt, genom svårt lidande ut i livet igenom. Ändå är det ingen klagosång utan Margaretha beskriver sin kamp på det där sättet som tilltalar mig: rakt på sak utan krusiduller.

Det är omöjligt att ge ett omdöme på en annan människas nedtecknande av sina upplevelser. Som litterärt verk får boken högt Toffelomdöme.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett vitt vin: Madame Cuvée Chardonnay 2015

Ett inlägg om ett vitt vin.


 

Cuvée Madame Chardonnay 2015

Surt, snudd på bittert.

Fisk och skaldjur kräver vitt vin. Och jag föreslog Fästmön att vi skulle äta räkor till lördagsmiddag. Ingen av oss är jätteduktiga på vita viner och båda föredrar röda. Det blev en tur till Systembolaget. Anna föredrar vita viner med citrussmak, jag gillar torra vita viner som ska vara väl kylda. Vi brukar ofta hitta en hyfsad kombo. Medan jag köpte fyra italienska rödingar slog Anna till på en flaska Madame Cuvée Chardonnay 2015. Vinet finns även i rosé, för den som gillar sånt. Det kostade 99 kronor.

Vi skalade räkor vid bordet och gjorde räkmackor på vitt bröd. Övriga tillbehör var citron, limeaioli, sallad, dill, kokt ägg och Brieost. Vinet var bra kylt i glasen.

Så här skriver Systembolaget om vinets smak och doft:

”Fruktig smak med inslag av gröna äpplen, örter och citrusskal. […] Fruktig doft med inslag av vinteräpplen, örter och citrusskal.

Jag tyckte att vinet var otroligt surt, snudd på bittert och hade faktiskt ganska svårt att få ned det enda glas jag drack. För den skull var vinet inte dåligt, utan troligen var det Brieosten och den färska citronen som tillsammans med vinet skapade det bittra. Att sippa vinet enbart till räkor hade säkert varit bättre.

Toffelomdömet blir lågt.

Rosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Familj, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar