Kära dagbok…
Det finns inte mycket mer att säga om gårdagen än det jag redan har sagt, så jag lämnar den därhän. Men först vill jag ju lyfta fram att det blev bokbyte igår igen. Jag läser som aldrig förr och det är tur, det. Utan böcker och läsning skulle jag försmäkta på denna ö som livet är just nu. Genom böckerna får jag stimulans av såväl hjärna som hjärta, jag får resa, jag får träffa människor. Fast en sak får jag inte: nån som lyssnar på mig. Så jag fortsätter skriva till dig, kära dagbok. Jag tvingar dig att lyssna, men du behöver inte svara, varken enstavigt eller humma. Bara finnas här för mig. Vet du, förresten, kära dagbok, att jag börjar förstå hur mamma kände sig ibland när hon var på besök. Det gör ont i mig när jag tänker på hur hon kände och hur jag var mot henne. Och nu är det försent att ändra på sig.
Bokbytet gick från fjärde och sista delen i en mycket bra serie där just denna sista del blev den bästa till tredje delen i en tysk kriminalserie. De två första delarna i den tyska serien har jag recenserat. Denna tredje del är mitt senaste inköp, gjort i fredags.
Bokbyte igår från fjärde och sista delen i en svensk serie till tredje delen i en tysk. Båda serierna är spännande.
∼ ♦ ∼
Kylig morgon.
Idag vaknade jag till… en måndag. De flesta vardagar är sig lika och fredagens lediga dag känns så här i efterhand som slöseri. Jag gjorde i alla fall inte det jag ville göra, bara det jag måste göra. En ledig dag innebär att det kommer surt efteråt. Surt i form av arbete som måste tas igen. Jag fattar inte, men fredagar verkar vara folks älsklingsdag att mejla Hittan och Dittan. Och mig. Jag hade hur många mejl som helst att plöja i morse. Dessutom ett mejl från chefen med zoomlänk för avstämningsmöte innan förmiddagens enhetsmöte – trots att jag har bett om att vi kanske kan ta detta per telefon. Sen ska jag nämligen sitta stilla i över en timme och mitt ben pallar inte det. Den senaste krämpan är dessutom värk i vänster axel och överarm, ner till armbågen. Jag har haft ont till och från under hösten, men nu har jag haft värk sen i fredags och den verkar inte vilja släppa. Jag kör med Linnex och det lindrar lite, hjälper inte fullt ut. Kanske har det med dålig ergonomi här hemma att göra, kanske med kylan och vintern som nu har kommit. Jag gillar inte vintern.
Två möten nästan på raken på morgonen. Klockan var närmare halv elva innan jag kom ut på min fikarastpromenad. Det var ett par, tre minusgrader och vitt på marken, lite halt också här och var. Jag passerade bland annat ett fint gammalt hus vid Österplan där jag mycket väl skulle kunna tänka mig att bo – om jag inte bodde här på Main Street. Sen gick jag upp till Dragarbrunnsgatan och pep in på en liten tobaksaffär för att köpa veckans TV-tidning. Bara det att jag köpte förra veckans… Det blev jag inte så glad över när jag upptäckte det hemma. Men jag har å andra sidan inte mycket att vara glad över. Eller har jag det, när jag riktigt tänker efter? Ja ja, oavsett, jag borde inte klaga och gnälla så mycket, that’s for sure. Jag är frisk (vad jag vet), har bara värk i vänsterarmen.
Här skulle jag kunna tänka mig att bo om jag inte bodde på Main Street.
Vad har hänt i övrigt idag? Inte mycket. Barna, eller i vart fall Citrus, har varit både sällskapssjuk och busig. Under ett av mina möten på morgonen välte hon en blomkruka. Som tur var hamnade den bara på Fästmöns köksbord och var ”halvvält”, inte ”helvält” på golvet.
Busan a k a Citrus på språng till nya äventyr över mattan i Bokrummet.
∼ ♦ ∼
Inom en snar framtid behöver vi ta tag i vissa ting som måste finnas på pränt så att inga oklarheter uppstår. Sen ska vi försöka få till en jul, så gott det nu går. Jag är ju inte längre nån julmänniska, men det finns ju andra som skulle vilja fira jul. Min roll blir att försöka göra mitt bästa för allas… väl. Ytterligare en julklapp är på gång fick jag veta idag. Det får bli en promenad senare i veckan för att hämta den.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis… Allt är inte vad det ser ut att vara. Som den här punschrullen Rudolf, med pepparkakssmak, som jag köpte var sin till första advent… Den ser verkligen inte ut som en kaka…
Men är det inte en..?
Nu kan jag meddela att jag har ätit ungefär halva. Rudolf ser därmed ännu mer ut som en något mindre… nånting annat. Eller vad tycker du???
Ursäkta oskärpan, men jag garvade när jag fotade. Asgarvade.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
ASG 🙂 🙂 jag tyckte verkligen som du att de sista bilderna ser ut som något helt annat. Tack för morgonens gapskratt 🙂
Det är nog tyvärr större risk att få värk av hemarbete, men jag försöker att resa mig ganska ofta, byta sittplats. När jag ställer mig upp brukar jag försöka veva runt armarna och böja mig lite åt höger och vänster. Sen sätter jag händerna ihop bakom huvudet och vrider överkroppen några gånger åt vardera håll detta tar totalt 30 sekunder och är sköna korta avbrott, som får fart på blodcirkulationen 🙂 Sen gör jag precis som du, tar en promenad i dagljus
GillaGilla
Ja det ser INTE ut som nån punschrulle med pepparkakssmak i alla fall. 🙂
Jag fick kasta mig iväg till jobbet idag eftersom min hemdator började låta oroväckande. Nu är den påslagen här hemma – på prov.
GillaGilla