En recension av en nyutkommen spänningsroman.
I september blev jag tillfrågad av en representant från Albert Bonniers förlag om jag ville recensera Ann Rosmans nyaste bok i Marstrands-serien. Det gick lång tid och boken trillade inte in – förrän jag ”påmint” via sociala medier. I torsdags landade ett brunt paket på hallmattan. Redan dagen därpå påbörjade jag läsningen av Marvatten. Tack till förlaget för recensionsexemplaret och författaren för att jag fick läsa hennes bok!
I denna den sjunde boken i Marstrands-serien är upplägget likadant som i de tidigare böckerna. Berättelsen om ett historiskt kriminalfall vävs samman med ett nutida. Centralfigur i det nutida är polisen Karin Adler. Karin är visserligen mammaledig, men… Det gamla fallet handlar om en brand som ödelade flera kvarter i Marstrand. Här får vi följa pigan Johanna som tjänar hos en guldsmed. Men var branden en olycka eller var den anlagd? Lotta och Mattias flyttar till samma plats ungefär 150 år senare för att driva hotell tillsammans med Mattias bror Henrik. Mattias är gammal kompis med Karins Johan och Karin och Lotta lär känna varandra. Karins poliskollegor får hand om ett fall som rör en arbetsplatsolycka, men även Karin dras in i detta. Frågan här är ungefär densamma som i det gamla fallet: en olycka eller ett brott.
Den här deckaren griper tag i mig med en gång. Ibland har jag inte varit så engagerad och imponerad av Marstrand-serien. Vissa av böckerna har varit lite mindre bra, på ren svenska. Men denna den sjunde delen i serien tillhör kategorin mer bra. Det är spännande att följa den gamla berättelsen och så småningom ana och se hur den hänger ihop med den nutida.
Som så ofta i moderna kriminalromaner förekommer det mycket tugg kring relationer. Här skrivs om relationer i båda parallella berättelserna. Den nutida känns lite… uttjatad, men det är ändå intressant att jämföra till exempel synen på barn som en eventuell… belastning. Ibland undrar jag varför folk – även fiktiva, nutida romangestalter – skaffar barn när barn mest skapar ”jobb”, slitningar i förhållandet och stor jäkla trötthet. Men, men. Karin Adler är en frisk fläkt och hon är inte bara mamma utan även polis. Skildringen av henne ger mig visst hopp.
Lite likheter kan jag ana med både Camilla Läckberg och Viveca Sten, men jag tycker att Ann Rosman i den här boken håller snäppet högre kvalitet. Det är spännande precis hela tiden. I den nutida berättelsen anar jag oråd. Stämningen är inte enbart ljus och glad utan även ruggig och bitvis rätt svart. Samma känsla får jag även tidigt i den äldre berättelsen.
Välskrivet, spännande och två berättelser med saltstänk som knyts samman utan att det blir fel eller konstigt ger högsta Toffelomdöme.
PS Dessutom har jag lärt mig vad marvatten faktiskt är.
Mina inlägg om Marstrand-serien:
- Fyrmästarens dotter
- Själakistan
- Porto Francos väktare
- Mercurium
- Havskatten
- Vågspel
- Marvatten – se ovan!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 