Tisdagen den 13 oktober och onsdagen den 14 oktober 2020: Antingen svart eller vitt eller hur var det nu med den saken?

 

---

Kära dagbok…

Mina nära och kära är i vinden, i himlen, i trädet utanför, kanske rentav…

Jo då. Årsdagen passerade, jag var ledsen, men jag är kvar. En mamma är alltid en mamma även om ”barnet” snart är 58 och ett halvt år gammalt. Det jag tycker är tråkigt är att inte kunna gå till graven en dag som igår och sätta en blomma eller tända ett ljus. Nu vet jag att varken mamma eller de andra är kvar i graven, bara deras aska. Jag tror att de är nånstans i vinden, i himlen… Eller kanske i trädet utanför. Vissa dar känner jag att de är nära, andra dar är de så långt borta från mig.

Jag är rädd att glömma deras röster också, men lyssnar jag med mitt inre öra kan jag ännu höra dem, till och med mormors. Mormor, som gick bort när hon var i min ålder. Det tänker jag numera ganska ofta på, särskilt när jag känner av diverse krämpor, som den i benet. Nu kör jag med Linnex, men…

∼ ♦ ∼

Typisk morgontemp de senaste dagarna, det vill säga runt fem grader.

Hösten är här nu på riktigt. Temperaturen här på morgnarna ligger på runt fem grader. De senaste dagarna har den knappt stigit till över tio. Jag inser att jag nog måste ta min nya lättviktsjacka när jag åker till Söderfors. Det är något längre till Söderfors härifrån än till Stockholm. Tanken på att åka buss får mig redan att må illa. Det är psykiskt. Jag får försöka att tvinga tillbaka åksjukan.

Det känns lite bra att inte behöva tänka på däckskifte till vintern. Nu ska jag prova att köra på de här nya däcken och se hur det funkar. Känns det läskigt får jag väl köpa bättre vinterdäck.

Förresten har jag inte kommit på nåt namn än på nya bilen. Men så kom jag på att min nästanbror, som jag tyvärr inte har haft nån kontakt med på flera år nu, har en syster som kallas likadant som mitt bilmärke, Kia. Dessutom är nästanbror, syster och bilen ”uppväxta” i Köping. Kanske ska jag kalla bilen Sysslingen? Det är nämligen det korrekta släktskapet mellan mig och min nästanbror samt hans syster. Tål att tänkas på…

∼ ♦ ∼

Allt är inte antingen eller bara svart eller vitt, inte ens Lucifer.

På tisdagen fick jag i tjänsten kontakt med en annan kommunikatör inom universitetet som behövde lite råd och dåd kring kommunikationsplanering på institution samt i tillgänglighetsfrågor. Äntligen fick jag göra nåt jag är bra på och dela med mig av detta! Vidare hade vi en incident som snabbt och effektivt både kommunicerades och löstes. Jag applåderade alla inblandade via chatten. Det är så sällan folk får höra att de gör bra saker, tänker jag.

Ändå… ändå… Jag vet att varken det vanliga livet eller arbetslivet är antingen eller bara svart eller vitt, men jag vill… vidare. Ytterligare ett intressant ledigt jobb dök upp efter helgen och det sökte jag. Tror bestämt att tisdagens kalkonlunch från Butiken på hörnet gav mig riktigt bra energi.

Kalkonlunch från Butiken på hörnet.

På tisdagen innan Fästmön cyklade iväg till jobbet hann vi klippa lite i en riktigt besvärlig tova som Citrus har. Jag höll kattstackaren i nackskinnet och under bröstet efter att ha lockat henne med torrisar, Anna höll i saxen. Ungefär halva tovan fick vi bort. Tyvärr är förstås värsta delen kvar, den som sitter intill huden. Katten överlevde emellertid vår behandling, men är förstås misstänksam mot oss igen. Såret som hon har haft är på andra sidan orsakade mycket troligt av en tova. Det har nu läkt fint, bara en liten sårskorpa syns på det rakade stället. Notera att det var veterinären som rakade, absolut inte vi.

Citrus tova är bara till hälften borta och katten är misstänksam mot oss och saxar.

Bäst på tisdagen var att Annas snälla mamma hörde av sig och kunde avge en hyfsad rapport. Vidare telefonerade jag med vännen FEM. Och som grädde på moset kom en hel hög med post – och allt var till mig. Det var Antiktidningen, linserna jag nätshoppade i fredags och ett bokpaket. Antiktidningen blev perfekt sällskap till kvällsmaten – äggmackor, egna tomater och bubbligt vatten – eftersom Gymnasisten åt sin i Pojkrummet, men även till kvällsfikat.

Bara post till mig: ett bokpaket, Antiktidningen och linserna jag nätshoppat.

Antiktidningen blev perfekt sällskap till kvällsmaten.

Perfekt kvällsfika.

 

Bokpaketet innehöll en riktigt spännande bok. Det var bokens författare Karin Pasche som vänligen sänt mig tredje delen i hennes Labyrint-trilogi, Union för recension. Boken är alldeles nyutkommen. Och med den sluts cirkeln även för mig. Tusen tack till författaren!

Oj oj, det ska bli spännande…

…att även som läsare få sluta cirkeln.

Nyfiken som jag är skyndade jag mig att läsa ut de sista sidorna i boken om Ulrika med flera för att byta till boken där vänner förenas igen, nån förolyckas och cirkeln sluts.

Bokbyte från en bok om Ulrika till en bok om förening, förolyckande och en cirkel som sluts.

Nu väntar jag på ytterligare en bok för recension. Den boken ska komma från Albert Bonniers förlag och är även den ganska nyutkommen (september 2020). Med dessa samt de böcker jag köpte second hand i helgen – och en och annan som jag lånat av Anna – klarar jag mig. Ett tag.

∼ ♦ ∼

Mini tycker att det är idiotiskt med internat i dessa tider och vill hellre att mammisen stannar hemma.

Onsdagen startade lika kyligt som tisdagen, men vädret kändes stabilare. Solen tittade fram lite mer idag än igår. Jag har packat ner det mesta och bara det nödvändigaste inför internatvistelsen. Inte tar jag nån väska på hjul utan det blir min privata ryggsäck (inte jobbryggsäcken med logga) med necessär, ett ombyte, mobilladdare och min bok på gång. I skrivande stund har jag inte bestämt mig för huruvida nån dator ska med eller inte. Möjligen tar jag jobbdatorn, jag får se hur jag känner. Vi ska ju inte jobba med våra sedvanliga saker utan delta i ett #¤%?@ program. Nä, jag känner mig allt mer negativt inställd till det här programmet och internatet. Vad händer om en av oss bär på viruset och smittar ner resten i gruppen? Jag säger bara det att om jag blir sjuk då ska jag stämma min arbetsgivare.

Den enda killen jag vill krama just nu är Lucifer. Så här låg han hela förmiddagen idag efter att ha levt rövare tidigt i morse.

Det är verkligen inte vettigt att arrangera detta nu när Uppsala är en av de regioner där smittan sprids snabbast. Nu vill Folkhälsomyndigheten att regioner får införa lokala restriktioner/skärpta råd från och med måndag nästa vecka. Det kan handla om att avstå från restaurangbesök, att åka kollektivtrafik, besöka köpcentrum, hälsa på nära och kära på särskilda boenden eller i riskgrupper samt undvika fysisk kontakt med personer som man inte bor med. Det sägs inget om internat och jag tänker verkligen inte kramas med folk där, men… Senaste nytt är emellertid att regionens smittskyddsläkare har diskuterat skärpta råd med Folkhälsomyndigheten. Det blir inga restriktioner i Uppsala – ännu. Men vår smittskyddsläkare säger bland annat detta:

”Sociala sammanhang med folk man inte träffar varje dag på jobbet ska man tänka sig noga för kring.

På morgonen idag chattade jag med en ny medarbetare som jag hade introduktion med för ett tag sen. H*n har varit förkyld i tre (3) veckor och ändå varit på jobbet. Nu är h*n covid-testad och negativ, men ska vara med på samma internat som jag. Detta trots att det är bestämt att vi ska stanna hemma från jobbet även med de mildaste symtom. Vi är oerhört sårbara just nu och även ”en liten förkylning” kan smitta. Detta påtalade jag för min chef i ett mejl idag – och fick ingen reaktion alls. Sorgligt och mer än beklagligt att inte få nån respons. Och som sagt, jävligt obehagligt att jag känner mig tvingad att ställa upp på detta.

Citrus håller med sin mamma Mini och vill att mammisen stannar hemma och inte åker bort på nåt jädra internat.

∼ ♦ ∼

Till middag ska vi äta fish and chips tillsammans alla tre. Jag var iväg och handlade det som saknades i kyl och frys på lunchen och när jag kom hem tog jag en skål rätt smaklös soppa och två leverpastejmackor. Det är visserligen räkmackans dag idag, men eftersom bara två av tre gillar räkor får vi äta det nån annan dag. Jag köpte nåt gott och sött åt oss till fikat i stället.

Va blire till lunch???

Leverpastejmackor och rätt smaklös soppa.

Vore gott nu, men finns inte hemma.

∼ ♦ ∼

Med detta jättelååånga inlägg hoppas jag att du klarar dig, kära dagbok. Jag är inte så säker på att jag skriver nåt mer förrän i helgen.

Vilopaus. Lucifer är förstås den som manspreadar, medan Citrus inte tar så stor plats.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.