Kära dagbok…
Första gången jag trädde in i Carolina Rediviva fick jag ångest. Så här efteråt låter det rätt sjukt. Men låt mig förklara. För en boktok kan det vara för mycket att gå in i denna litteraturens högborg – och bara slås av tanken att jag aldrig, aldrig lär kunna läsa alla böcker som finns här… Hemma i mina bokrum jag haft genom åren har målet att läsa alla böcker som finns i hyllorna varit lätt. Det var först när jag besökte vårt universitetsbibliotek som jag insåg… att det finns en evighet, utan slut…
Idag passerar jag Carolina varje vardagsmorgon när jag går till jobbet. Numera drabbas jag inte av ångest utan stolthet eftersom jag ju, på sätt och vis, är en del av universitetsbiblioteket. Dels är jag anställd av Uppsala universitet, dels finns faktiskt min C-uppsats om Gustaf Fröding där nånstans. Men det jag främst tänker på när jag passerar byggnaden numera är varken ångest eller Fröding utan Karin Boye. Eftersom jag läste den senaste Karin Boye-biografin i slutet av förra året har jag ofta henne i tankarna. Boken gjorde ett sånt starkt intryck på mig. Bara känslan av att våra skosulor kanske har nött samma stenar… Det är stort. Men så är Carolina Rediviva stor också, där hon tronar på toppen av backen.
Carolina Rediviva i morse.
∼ ♦ ∼
Intressant bok, det här…
Värmen har kommit till Uppsala. Vi satt på ballen* ända till läggdags. En vill inte gå in när det är så här härligt väder. Och jag kan njuta av solen lite lagom, bakom tunna gardiner och glas. Jag har annars svårt i värmen när den blir för intensiv. Min sambo längtar nog mer ut än jag och så här års vore inte en trädgård – eller en liten plätt – fel. Men det är också ganska mycket arbete med det och som det är nu räcker det tack så mycket med all inomhusstädning för att hålla snyggt efter husdjuren. Samtidigt hade katterna kanske kunnat vara ute om vi bodde mer lantligt och vi skulle slippa förbruka dammsugare på löpande band. E var i alla fall duktig och dammsög sitt rum igår. Även dit in hittar ju våra katter ibland. Katterna tycker nog att det är lite för varmt, i alla fall Lucifer som har så tjock päls. Men på kvällen tyckte han att det var skönt att sitta med mammorna och bli gosad med i stället för att de läste böcker. Eller också tyckte han att böckerna verkade intressanta och ville läsa dem själv. Det ser lite så ut på hans min här på bilden ovan. Snacka om litteraturkisse…
Lilla Citrus höll sig mest inomhus. Hon har ju ett eget rum i klädkammaren, ovanpå min (farmors) sypuff. Där ligger hon och sover i mörkret och lyfter ibland på huvudet och kisar mot en när en kommer in för att hämta eller lämna nåt. Igår var hon riktigt kaxig gentemot helvetesmaskinen som hon hatar, det vill säga dammsugaren. Hon gick fram och nosade på den – när den var tyst och stilla, vill säga. Men, ett steg i rätt riktning!
Mammakatten Mini är den som älskar solen mest. Hon kan ligga och sova i timmar där det är som varmast. Men så har hon också en helt annan päls än sina barn, inte alls så fluffig utan slät. Dessvärre fäller hon mest hår av de tre, så jag försöker karda henne så ofta det går. Igår fick jag ett gyllene tillfälle när hon låg på soffan på ballen.
∼ ♦ ∼
Igår blev det bokbyte från svensk, erfaren deckarförfattare till en deckardebut. Båda böckerna är födelsedagsböcker.
Jag läste ut min fjärde födelsedagsbok igår, för övrigt och bytte till ytterligare en deckare. Det blir lite extra krydda att gå från en erfaren författare som har skrivit 19 böcker i samma serie till en författardebut från 2015. Men även den senare börjar riktigt bra och creepy. Att bygga upp stämningar och fånga läsaren redan från början är en förmåga som alla författare inte riktigt äger. Men den förmågan finns hos Rebecka Edgren Aldén, kan jag avslöja.
Det var härligt att få ett gäng böcker till födelsedagen. Sju stycken blev det allt som allt om jag inte räknar fel. Och nu är jag alltså inne på min fjärde. Jag fick både deckare och romaner och har försökt blanda och variera läsningen lite. Men det är deckarna jag fullkomligt slukar.
∼ ♦ ∼
Det var förvånansvärt lätt att vakna idag, även om jag sov ända tills larmet gick igång – med avbrott för toabesök vid femtiden. Lucifer följde då med in på toa som han alltid gör och sen går han omkring där inne och stryker sig mot allt. Därefter vill han ha mat, men klockan fem är liiite tidigt, så det blev inget av med det – jag somnade om. I sängen, alltså. Lustigt nog nöjde han sig med det och varken krafs eller jam hördes innan Annas skulle kliva upp en timme senare, klockan sex. E och jag traskade iväg i bara luvatröjor i morse. Härligt! I stället för prao ska E till skolan som vanligt den här veckan och nästa. Han var sjuk och hemma från skolan så mycket i våras att pappa tyckte att det var bättre att han läser ikapp. Det tycker E också, bara det att den här veckan blir skum. I morgon har han sin simning och på torsdag och fredag är vi lediga. Kanske kan han få uppgifter att göra hemma i morgon, före och efter simningen – som är åt ett helt annat håll än skolan. Nästa vecka blir en normal vecka – och det är väl tur det så en inte precis slöar till.
Det gäller att inte slöa till när arbetsveckorna blir korta… Här slöar i alla fall bror och syster, den senare med baktassen om sin lillebror. Syskonkärlek!
∼ ♦ ∼
Jag har lite svårt att få kontakt med verkligheten i dessa sönderhackade veckor – trots antenn i håret.
Jag har gjort lite diverse idag igen på jobbet. Det är svårt att få kontakt med verkligheten och hitta ett flöde när veckorna blir sönderhackade av ledigheter. Jag gör mest punktinsatser. Det har blivit ett par texter till intranätet, en dagordning till ett möte i morgon och planeringen av en AW** tillsammans med en arbetsgrupp. (Fast jag tänker inte sitta och blabba om det inför folk som inte ska med.) Vi ska fira ett lyckosamt slut på upphandlingen med att svinga en bägare på en av stans pubar i nästa vecka. Därefter skils våra vägar delvis åt – en i gruppen flyttar utomlands, till exempel. Vilket underbart pensionärsliv!
Vidare laddar och planerar jag de här tre arbetsdagarna för tre kommunikationsövningar och en avstämning av övningarna nästa vecka. En av övningarna är för ledningen och en annan ska komprimeras till 60 minuter eftersom teamet anser sig kunna mycket om kommunikation redan (där finns till exempel en kommunikationsplan). Ledningen ska förstås ha en lite annorlunda övning, också den på 60 minuter i stället för 90. Jag försöker tillgodose allas önskemål och behov.
Varje arbetsdag är ett äventyr, jag går till jobbet med spänd förväntan.
På onsdag är det två år sen jag började jobba på avdelningen där jag jobbar nu. I augusti är det ett år sen vi flyttade till Segerstedthuset. Varje arbetsdag är fortfarande ett äventyr, jag går till jobbet med spänd förväntan. En del chefer och kollegor har stigit i min aktning, några har fallit bort för min del eftersom jag inte vill vara budbärare av andras åsikter, det kan vuxna människor göra själva. Besviken på en del som till synes är inkluderande, men som i verkliga livet är exkluderande. Majoriteten är emellertid goda arbetskamrater och kompetenta medarbetare. Fast ja. Jag är skadad av det jag har med mig i bagaget, av personen åt vars håll jag spottade härom morgonen. Den personen tycks fortsätta förpesta mitt liv och har siktats två gånger, häromdan utanför huset där jag bor. Jag blev darrig, stirrig, virrig, illamående – tills jag insåg att jag stod ett antal trappor upp medan h*n gick på gatan utanför. Lite för nära, dock, för att jag ska må bra. Vem vill ha en person som förstört ens liv i närheten? Masochisten, möjligtvis. Vad söker h*n i mina hoods? Kontakt med verkligheten eller med mig eller går h*n bara ut med hunden..?
∼ ♦ ∼
För övrigt har jag fått veta att det verkligen var Uppsala kommun som var ute och ägnade sig åt vägarbete den där natten för ett par veckor sen från klockan 23 till klockan 3.30. De lagade hål i gatan. Tack för förhandsinformationen – som var obefintlig – Uppsala kommun! Ni kanske inte vet det, men det BOR folk i centrala stan. Och nattliga vägarbeten påverkar dessa boendes sömn negativt.
Jag blir tjurig. Kommunen tycks tro att det inte bor nåt folk i stan och skiter därför i att kommunicera nattliga vägarbeten som påverkar sömnen.
∼ ♦ ∼
Men inte ska jag sluta ett inlägg med en tjurig mugg! Idag hade jag möjlighet att för andra (?) gången den här terminen ta ut friskvårdstid. Vi har rätt att ta en timme i veckan. Jag tog en halvtimme i Botaniska trädgården på eftermiddagen. Strosade i vårsolen, dumt nog med tröjan på. Det var härligt, alldeles ljuvligt lagom varmt, så som det är innan sommaren kommer och soliga dar bara blir outhärdliga för en som har svårt att tåla värmen. Och med mobilkamerans hjälp kunde jag bevisa verkligheten: Uppsala kan också!
∼ ♦ ∼
*ballen = balkongen
**AW = After Work, att umgås med kollegor efter jobbet
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 