Kära dagbok…
Orolig katt, orolig natt…
Natten har varit… orolig. Det vete tusan vad som skedde utanför, men vid 23-tiden satte nån form av gatuarbete igång. Det hördes rätt bra, för vi sover med öppet fönster i sovrummet. Arbetet pågick ännu vid fyratiden på morgonen. Då hade jag lyckats somna, men min stackars sambo, som skulle upp före klockan sex, hade lagt sig på en madrass på golvet i vardagsrummet. Det här är verkligen inte OK och jag misstänker förstås Uppsala kommun. Ska arbeten göras i bostadsområden nattetid är väl det minsta utföraren kan göra att informera de boende i förväg.
Katterna var uppspelta och busiga i morse. De tyckte väl att det var jätteroligt att en av mammorna låg på golvet. En av dem hade krupit in i påslakanet, precis som förr i tiden. Nu har plötsligt den andra mamman, Mammisen, bestämt att inga katter får vistas i sovrummet. De vistas emellertid gärna utanför. Mattan i smatten var alldeles knölig och jag höll på att stå på arslet på en boll.
Jag var sen till jobbet, men träffade på Mannen med Den Stora Hunden vid de nerfällda bommarna. Idag fick jag hälsa på henne. Sen pinnade jag på. Det var då Eländet inträffade. På en sidogata kommer Ett Kräk gående. Jag trodde inte att jag skulle bli så illamående av detta som jag blev, men faktum är att saliven steg i munnen och jag blev tvungen att spotta. I Kräkets riktning. Huvudet höll jag emellertid högt. Jag har inte gjort nåt fel, till skillnad från motparten som blev utköpt av sin förra arbetsgivare för att h*n kränkte medarbetare. Att sen Organisationen som Gud glömde tog tillbaka Kräket med öppna armar är föga förvånande. Hellre betala höga direktörslöner än ta itu med underskott i verksamheten år efter år efter år efter år… Våra skattepengar…
Finns inget annat att säga.
∼ ♦ ∼
På jobbet var det en sedvanlig arbetsdag. Jag blev budbärare i ett ärende, men kände mig inte skjuten. Sen blev jag lite småputt i ett annat ärende där jag trodde vi hade rak kommunikation och där vi verkligen inte behövde ta omvägen via cheferna. Men vissa strider kan en inte vinna och då är det bättre att lägga ner och försöka fungera bakom stängd dörr. En bra sak i det hela var dock att Tjifen tog upp det hela med mig snabbt – fast ändå försent eftersom jag trodde att vi hade rett ut och satt spelreglerna. Ja… kommunikation är svårt…
Kommunikation är svårt. Ibland får en välja sina strider.
∼ ♦ ∼
Igår kväll blev det bokbyte igen. Ibland när en får böcker för recension kan det vara lite av en strid att ta sig igenom dem. Det var det inte i fallet med Ögonvittnet. Jisses vilken bra deckare!!! Då blir det extra svårt att välja nästa bok för läsning. Jag plockade i alla fall upp pusseldeckaren med den 80-åriga Ester som detektiv, det vill säga boken jag fyndade i lördags. Jag skrattade lite när jag noterade att halva min släkt verkar ha roller i boken! (I alla fall till namnen.)
∼ ♦ ∼
Idag var det ungefär sex veckor sen jag klippte mig och därför alltså dags igen. Det behövdes klippas rejält.
Och på vägen hem från frissan köpte jag lingonsylt, för Anna hade gjort kycklingköttbullar igår också – förutom lasagne, som vi åt till kvällsmat, och tonfisksås. Det blev en bit lasagne till lunch och kycklingköttbullar med sås och potatis – och lingon! – till kvällsmat idag. Ljuv musik uppstod i munnen och det blev ett bra slut på den här stridiga dan.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
