Kära dagbok…
Deprimerande…
Det är deprimerande tider. Just som jag försökte peppa nån annan igår drabbades jag själv som en klubba i huvet. Människor flyr, far illa, förlorar sina hem, förlorar sina liv… Vart ska eländet ta vägen? Då blir sorgen över att ha en väldigt liten familj – Fästmön – ganska… trivial. Samtidigt… Ja, Anna finns där, men jag kan inte hänga upp hela mitt liv på henne. Hon är ”mitt allt”, visst, men hon har också en egen familj som jag aldrig nånsin blir del av. Sen blev det uttalat att hon pressar sig att göra saker för min skull. Jag å min sida pressar mig för att göra saker – eller avstå från saker – för hennes skull. Det är inte bara av godo. Vi borde dra åt samma håll.
Utan böcker går jag under.
Nu är vi emellertid ”kristränade” tack vare pandemin. Jag har för övrigt hela livet varit van vid att klara mig på egen hand och lära mig vilka verktyg som funkar i vilka sammanhang. Det är viktigt att vara stark nu, inte bryta ihop. Lita på sig själv. Men jag blir så ledsen, så ledsen. Igår kväll kände jag mig så jävla… utanför. Utanför flera kretsar. Det är en känsla som inte går att beskriva för nån som inte är i samma situation som jag. Så jag kröp in i Bokrummet och satt och läste, omgiven av mina och Annas älskade böcker. Utan det här rummet vet jag att jag helt klart skulle gå under. Men det är bara saker. Är böcker viktigare än… liv? Igår morse fick jag ett oerhört ledsamt besked om en liten pojke som bara hann bli två dagar gammal. Vad är viktigare än livet?
Vi åt och drack ganska gott igår kväll. Kanske drack jag lite för mycket. Alkohol gör mig ledsen, men den lindrar också värken i ryggen och höften. Jag stekte kalkonfilé till Anna och mig. Det blev gott med potatisgratäng till och hemgjort vitlökssmör. Rödvinet hjälpte till att smeka gom och smaklökar. Ja, än så länge har vi mat och dryck och kan både äta oss mätta och berusa oss.
Kalkonmiddag.
Jag började titta på en film som jag har sett tidigare (långt innan jag började blogga). Igår såg jag den i ett annat sken beroende på situationen. Men jag tittade inte färdigt.
∼ ♦ ∼
Citrus var så söt igår när hon hälsa på i sovrummet.
I morse var jag uppe vid femtiden och utfodrade De pipande och krafsande hungrigas skara. Ytterligare nån gång var jag upp, men nästa gång jag vaknade var klockan närmare nio. Det blev kaffe och läsning på sängen, samma bok och mugg som igår, men nytt kaffe. Jag lägger inte ut nån bild. Det blir i stället en annan bild på Citrus från igår.
Annas snälla mamma fick ett telefonsamtal innan jag åkte och tankade och handlade. En halv tank soppa kostar nu dubbelt så mycket som i somras. Sen skulle jag inte handla så mycket, men det blev i alla fall nästan 1 150 spänn. Jag fick tag i allt som behövdes – förutom storpack med stilla vatten. Folk hamstrar.
∼ ♦ ∼
En tuff arbetsvecka väntar. Måndag – onsdag är nästan fulltecknade med möten. När ska jag hinna jobba operativt? På torsdag och fredag jobbar jag hemifrån eftersom jag behöver smita ifrån till såväl tandläkare som polis dessa dar. Anna har köpt (ja jag har givetvis betalat min biljett) konsertbiljetter åt oss till fredag kväll i Domkyrkan. Det blir nog fint och bra. Vi behöver göra andra saker än måsten tillsammans.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 