Eufori: en roman om Sylvia Plath

Ett inlägg om en väldigt speciell – och prisad! bok.

---

 

Att Elin Cullhed är en författare som bor i Uppsala är intressant för mig som också bor där och som läser mycket. När hon dessutom ger sig i kast med att skriva en roman om en annan författare, Sylvia Plath, en komplicerad person som led av svåra depressioner och som tog livet av sig, då går det inte att låta bli att bli nyfiken. Eufori: en roman om Sylvia Plath, som hann få Augustpriset 2021 som årets svenska skönlitterära bok, hamnade på min inköpslista. Tomten var snäll förra året – och uppenbarligen jag också – för jag fick den i julklapp av Fästmön. Boken hade hon dessutom fått signerad av författaren. Tack!

Det här är en fiktiv roman, baserad på verkliga personer, och det är Elin Cullhed väldigt tydlig med. Ändå känns boken så… sann, så rätt. Amerikanska Sylvia Plath flyttar med sin brittiske make, poeten Ted Hughes, till en småstad i England. I rask takt får paret två barn. När den här romanen börjar är dottern Frieda ungefär ett år (född 1960) och Sylvia Plath gravid med sonen Nicholas (född 1962). Året efter sonens födelse tar Sylvia Plath livet av sig, endast 30 år gammal. (Även sonen led av depressioner och tog senare livet av sig.) Författaren beskriver här Sylvia Plaths och Ted Hughes stormiga relation, men också hur jobbigt mamman tycker att det är med småbarn. För Sylvia Plath är ju författare och vill skriva, nåt som inte riktigt räknas. Hon är främst poet, men romanen Glaskupen gavs ut bara veckor innan hon dog. (Romanen läste jag 1984 och året därpå hennes Johnny Panic och drömbibeln, en samling noveller, prosa och dagboksblad som gavs ut 1978, då under titeln Noveller.)

Jag tycker att Elin Cullhed har skrivit en roman där karaktärerna skildras väldigt trovärdigt. Det känner jag redan vid starten när jag dras in i Sylvia Plaths mentala berg-och-dalbana. För precis som stämningen är Elin Cullheds språk en berg-och-dalbana som exakt följer skiftningarna i karaktärernas, främst Sylvia Plaths, humör och mående. Det är en ganska tung bok, inte glad och sprudlande som ett nöjesfält där berg-och-dalbanor finns.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag förstår till fullo att Elin Cullhed fick pris för den här romanen.

---

Livet är kort.