Måndag kväll den 6 december och tisdagen den 7 december 2021: Knuten näve

 

---

Kära dagbok…

Måndagskvällen blev möteskväll. Mer än två timmar. Men det var ett bra möte med aktiva deltagare. Friskt blod kommer in i styrelsen i form av två nya ledamöter. Det känns fint. Idag vilar ansvaret tungt på alltför få axlar.

Möteskväll igår…

När jag kom hem gjorde jag misstaget att kolla jobbmejl. Ett inte solklart mejl hade kommit in och skapade oro. Det nämnde att en tillfällig lösning är på gång igen, men inga detaljer. Såna budskap ger mig ingen ro. Jag kände mig maktlös. Så jävla maktlös. Och då ska du veta, kära dagbok, att jag inte har suttit stilla i båten och bara låtit saker hända, utan jag har pratat med berörda och andra – dels såna som borde kunna göra en insats, dels såna som bara är kloka.

∼ ♦ ∼

Goda utsikter..?

I morse vaknade jag med knuten näve och huvudvärk. Vad annat kan en göra i det här läget? Jag gladde mig i alla fall åt ett lunchmöte med en klok person. Det känns som jag hänger upp mig på kloka personer.

Och så snart som det var möjligt tog en av de kloka personerna nära mig personlig kontakt och jag fick höra ett och annat, bland annat att jag är värdefull och gör nytta. Nu blir det en respit på ytterligare ett halvår. Jag kan bara hoppas och be att det blir en mer varaktig lösning efter det, en lösning som inte innebär nån återgång till ett ställe där man fortfarande, efter mer än två år, rumsterar om och vill ha mig kvar fast man inte beter sig så. Eller mig och mig… Min tjänst. Mig tål man ju så illa att man inte ens nedlåter sig till att hälsa. Undantag finns dock, ska sägas.

Nästan 18 grader kallt i morse…

Inte trodde jag att det var möjligt, men det var kallare i morse än igår, nästan 18 grader minus. Och temperaturen sjönk en stund under förmiddagen. Jag kände mig lite lugnare och mår lite bättre, för nu vet jag ju att jag även har det tunga artilleriet bakom mig. Sen vet jag också att mirakel inte existerar. Att känna stöd från kamrater och överordnade väger dock väldigt tungt och gör det varmt i bröstet.

Jag försöker äta nyttigt på dagtid och jag försöker sova nattetid. Det är svårt. Jag vill helst av allt äta massor av onyttigheter och stjälpa i mig för mycket alkohol. Vissa nätter sover jag väldigt lite och sönderhackat, andra nätter sover jag hyfsat. Med hyfsat menas ungefär max fem timmars sömn totalt sett per natt. Jag vaknar flera gånger. Ibland går det att somna om, ibland ligger jag och ältar. Det känns som om jag har åldrats 25 år de senaste åren. Och jag blir ändå ”bara” 60 nästa vår. Om jag lever så länge. Överlever jag till slutet av april blir jag äldre än min mormor. Mormor var en rund, varm människa som fanns i mitt liv till dess jag fyllde nio år. När hon gick bort kollapsade min familj på sätt och vis, men det tänker jag inte gå in på här och nu. Jag visar i stället lite av det nyttiga jag har ätit igår och idag.

Måndagslunchen – vegetarisk paella…

Tisdagslunchen blev en rätt med rödbetor, dock inte den på bilden, den är från Pixabay.

∼ ♦ ∼

Flygande tomten ska upp så småningom.

Fästmön har börjat hänga upp julfigurer och våra fina Uppsalakulor i vardagsrumsfönstret igår. Det blir fint. Anna jobbar hårt på det juliga hemma. Vidare har hon och Gymnasisten hämtat hem en jädra massa lådor med kakor som sen ska vidarebefordras, troligen under morgondagen. I morgon förmiddag anländer dessutom ett nytt matsalsbord till oss. Jag har en fullspäckad mötesdag under onsdagen, men på kvällen ska jag ringa vännen jag har känt allra längst. Hon fyller nämligen jämna år.

Men ännu är det tisdag kväll. Anna ska bjuda på linssoppa, det puttrar och doftar härligt från köket. Då knyter jag näven i fickan och tänker bort det som gör ont en stund.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.