Kära dagbok…
Att få vara del av en gemenskap… Det är som att jag har saknat det hela mitt vuxna liv. Det var nog dumt och förhastat att jag drog till Uppsala i min ungdom, men jag ville se lite mer av världen än bara Metropolen Byhålan och Brighton, Och så ville jag utbilda mig, förkovra mig, bli nåt, få ett bra jobb, bli kär, leva med nån resten av livet etc etc. Ja du fattar, kära dagbok. Livet är ju inte enkelt, som bekant. Visst är det bra att ha mål och visioner. Bara det att du omöjligt kan styra vissa saker.
Igår eftermiddag och kväll fick jag vara del av en gemenskap på min nya avdelning i samband med en avtackning. Nu var det så att den avtackade och jag har jobbat tillsammans i vissa sammanhang och så har vi bott på samma ställe (inte samtidigt, jag bor där nu). Därför kände jag mig inte helt malplacerad.
Det blev en sorlig och trevlig kväll med prat, mat och öl på O’Neills, en irländsk pub här i stan. Fästmön och jag hamnade där en dag i somras och åt söndagsmiddag. Igår hade jag beställt kyckling-club sandwich utan bacon, men blev serverad med bacon. Eftersom jag hade ätit en skiva bröd och kycklingen kunde min bordsgranne, som fick min mat, och jag inte byta. Hon åt mitt bacon i alla fall. Jag klagade och på puben sköttes det utmärkt: jag behövde inte betala för maten (jag åt ändå grönsakerna och pommesen), bara för ölen. Så ja. Jag går dit igen. Roligt och lite överraskande var det också att träffa på ett bekant ansikte. En person jag lärt känna genom en kollega, för övrigt. Middag nån helg utlovades och det ser jag fram emot!
Många i gänget (vi blev tolv) är Stockholmspendlare och åkte hem med 20.09-tåget. Jag och några till blev kvar nån knapp timme. En kollega och jag hade sällskap fram till Missionskyrkan där vi stannade och pratade en lååång stund om reklamationer. Sen skildes våra vägar. Jag gick hem. Hejade på Gymnasisten som låg på sängen och kollade att Tisslingarna hade fått mat. Det hade de, så jag borstade tänderna och gick och la mig.
∼ ♦ ∼
Fredagsmorgonen var solig, hör och häpna! En vacker höstmorgon när jag traskade upp till jobbet. Stegen var lite trötta och tunga och det handlade inte bara om gårdagskvällens öl utan om annat. Jag tycks vara tillbaka vid vägskälet där jag fann mig stå i somras, just när jag trodde att allt skulle vända och bli bra. Ett inriktningsbeslut måste fattas och ingen annan än jag själv kan vet vad jag vill och kan besluta. Oktober är årets vackraste månad, men det är också en sorgens månad för mig. Det är inte bara fem år sen mamma gick bort, det är en födelsedag i oktober som jag inte kan fira – min pappas. Sorgen och minnena bleknar med åren, ja. Men vissa tider på året slår sorgen klorna i mig. Jag känner mig så jävla ensam.
Oktober är den vackraste månaden på året, men också den mest sorgliga för mig.
∼ ♦ ∼
Vettig, varm mat – vegetarisk lasagne.
Det som roar mig mest just nu är att läsa böcker om fiktiva – eller verkliga – människors roliga, spännande, fantastiska, stimulerande liv. Då passade det utmärkt bra att få en fin gåva av arbetsgivaren, en gåva som jag omsatte i ett generöst tilltaget presentkort på Akademibokhandeln. Tack!
Över lunchen pratade jag och direktören om ovan nämnda presentkort. Hon hade en säkerhetsaspekt, medan jag hade en del att säga om kommunikationen. Det visade sig ju inte vara helt enkelt att få det där presentkortet som skulle skrivas ut på papper. Jag fick faktiskt ringa företaget, vänta i telefonkö och lyssna på fruktansvärd pausmusik innan jag kom fram och fick dem att skicka om det hela som e-post i stället. Men nu ligger det fint i min jobbrygga och jag vet åtminstone en bok jag ska köpa – den senaste delen i Gamache-serien. Den boken kommer ut om cirka en vecka.
Och nej. Jag visar inte upp kortet här eftersom det innehåller en streckkod. I stället får du se, kära dagbok, att jag åt vettig, varm mat (det var tre dar sen sist).
På lunchen vinkade jag för övrigt åt NK*. Det plus att jag såg Stora farbrorn med hunden Stina härom morgonen måste väl vara goda tecken..?
∼ ♦ ∼
För den som vill läsa min senaste bokrecension hänvisar jag till föregående inlägg! Boken jag recenserade rekommenderar jag varmt som iskall julklapp. (Anspelar på titel och handling, inte på att boken skulle vara dålig. Jag rekommenderar givetvis aldrig dåliga böcker.)
∼ ♦ ∼
Helgen ligger framför mig, ledig och blank. Jag hoppas att jag kan vila, komma över puckeln och vidare. Men ett möte på vägen hem med en gammal Uppsalavän gjorde mig mycket ledsen. Livet är så skört, så skört och för somliga alldeles för kort.
∼ ♦ ∼
*NK = Närmaste Kollegan på min förrförra arbetsplats
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Kram❤️
GillaGilla
Kram!
GillaGillad av 1 person