Kära dagbok…
Det är lördagsmorgon och jag ska försöka formulera tankar och känslor. Inuti stormar det just nu. Det känns inte bra.
Fredagskvällen blev som den blev. Indisk hämtmat till middag. Maten växte i munnen och jag har halva lådan kvar. Den får bli lördagsmiddag. En öl till maten, en alldeles för stor choklad till kvällskaffet och de två sista avsnitten av Hjerson via HDMI. Matens framfart i kropparna gjorde mig osäker på huruvida vi skulle överleva natten.
Låter som en rätt ordinär, lite halvtrist fredagskväll, eller? Men egentligen var fredagen som rena julafton för mig – jag fick två paket. (Eller fick och fick, jag får betala för det mesta i det ena i alla fall.) Ett paket innehöll en bok för recension, ett innehöll härliga Happy Buddha-produkter från Rituals outlet. Riktigt bra priser, fri frakt och hemleverans samt en fin gåva eftersom jag handlade för en viss summa. Jag valde kroppskräm med doften Mehr som present.
Julafton! Här en glimt av innehållet i ett av gårdagens paket.
∼ ♦ ∼
Lördagsstart.
I morse vaknade jag till en ledig lördag. Jag fixade kaffe och tog med in i sovrummet där jag läste en god stund. Kattpottorna tömde jag först och ett sopberg samlade jag sen ihop. Diskmaskinen plockade jag ur på ren disk och vardagsrumsgolvet flatmoppade för första gången idag vid 9.30-tiden. Samma som alltid.
Jag slutade läsa när en som bar mitt namn hittades hängd i boken. Då började tankarna snurra. Jag vet att livet är en gåva och jag försöker leva efter det. Men just nu är livet bara… inte så bra. Var det det här jag drömde om och ville ha? Vardag, vanlighet. Det känns som om inget spelar nån roll längre. Faktiskt inte ens mat, fast jag försöker. Det enda jag köper till mig själv är böcker och hygienartiklar, sånt som går åt. Jag borde göra några större investeringar i min hälsa och även i teknik. Men jag har fan ingen lust. Varför? Jo, tankarna går att jag ju ändå snart ska dö. Vad har jag för glädje av sånt då? Exempel: jag kände en kille på 1990-talet som hette Lasse. Han var svårt tandläkarrädd, men tog sig samman och fixade alla sina dåliga tänder till porslinskronor och gud vet vad. Sen dog han strax efteråt. Just saying… And just wondering: what is the meaning of it all?
∼ ♦ ∼
På måndag eftermiddag ska jag ha lönesamtal med min ordinarie chef. Som så ofta när vi har möten numera blir det walk-and-talk på kyrkogården. Mycket passande. Jobbet är nämligen nånting som också skaver och gör ont. Och jag som trodde att arbete var meningen med livet, i alla fall när jag var arbetslös. Kanske gör jag det fortfarande när helgerna känns precis som vardagar minus jobb, nästan. Vill inte tillbaka till vare sig det eller Helvetet på jorden. Byta jobb? Vem fan vill ha en kärring som snart är 59 och ett halvt år?
Och jag bara skriver och skriver och skriver här. Till vilken mening? Jag mår inte ens bättre av det. Men än så länge klarar jag av att ta mig samman. Det ska jag göra nu. Duscha, äta nåt, borsta tänderna, hoppa in i duschen och åka och handla. Normalt.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Förmodligen en mycket klen tröst, men jag känner också som du allt oftare – vad f-n är det för mening med allt? Kan det vara nå’t åldersrelaterat tro? Att framtiden ligger bakom en på nå’t sätt, det är bara utförsbacken kvar…
Jobbet trivs jag väl med för det mesta, men ibland skriker jag bara ”jag vill gå i pension – nyss!!!”, men inte fasen vill jag väl gå hemma och inte vara behövd heller..tror det kan vara nå’n konstig reaktion på pandemi och allt annan skit som händer överallt (klimathot, naturkatastrofer, talibaner och annan galenskap).
Vi får kämpa på – sega sextiotalister tar man inte kål på så lätt – heja oss!!
GillaGilla
Vi får kämpa på, verkligen!
Men du, vännen, din kommentar hade hamnat i papperskorgen och jag såg den inte förrän nu i kväll, den 30 september. Förlåt, men ibland är WordPress obegripligt.
Var rädd om dig! Vi hörs! ❤
GillaGilla