Torsdagsmordklubben

Ett inlägg om en mordklubb på ett äldreboende.

---

Nånstans såg jag den, nån gång blev jag nyfiken på den. I mitten av juni köpte jag Richard Osmans bok Torsdagsmordklubben. Boken kom ut på originalspråk (brittisk engelska) förra året och blev enligt en flik av skyddsomslaget en enorm succé i Storbritannien. Jag gillar ju det mesta som är brittiskt så det var ingen uppoffring att köpa denna. Tur för mig att den översattes så snabbt och släpptes här i Sverige i våras.

Handlingen kretsar kring fyra gamlingar som bor på ett äldreboende av lite högre klass. Elizabeth, Joyce, Ron och Ibrahim träffas varje torsdag kväll. Då diskuterar de olösta brott och dricker en del gin eller så. En dag sker ett mord i deras närhet. Mordoffret har de på sätt och vis kopplingar till. Därför bestämmer de sig för att lösa fallet. Med sina olika erfarenheter och kompetenser blir de en kvartett att räkna med.

Det här är nåt av en modern Agatha Christie-mysdeckare där huvudpersonerna är äldre, ofta människor en inte räknar med ska kunna tillföra nåt i det moderna samhället. Fel! Här finns den knivskarpa, här finns den som utåt sett är oansenlig men har en fantastisk analytisk förmåga etc. Jag tycker att det är ett härligt gäng och önskar att författaren varit aningen mer vass i sin beskrivning av individerna.

Trots att boken handlar om mord är den varken jätteotäck eller mycket blodig. Rätt trivsam, faktiskt, med en hel del humor och välskriven, typisk brittisk. Upplösningen är oväntad. Jag tycker att den här boken kan vara en god sommarläsning. Den är ganska omfångsrik (över 400 sidor) och detta plus dess lite långsamma tempo gör att den passar bra att läsa när en har gott om tid. Jag tyckte dock att den bitvis var lite för långsam för att passa mig helt och hållet.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.