Kära dagbok…
Måndagskvällen går inte till historien som nån mysig hemmakväll, men jag genomled den. Tredje dan med ångest tär och jag vet inte vart jag ska vända mig när alla verktyg är prövade och inget funkar. Jag grillade mig kycklingkorv och åt med bröd, bostongurka och räksallad som Fästmön hade köpt. Lite senare bjöd Anna på nån sorts banan-chokladkaka som skulle ha blivit muffins. Resultatet blev inte som hon tänkt, men den smakade mycket choklad i alla fall.
Tyvärr hjälpte inte heller kakan mot ångesten. Jag kollade på ett ”snällt” TV-program. Tystnaden tog över mig. Det är svårt att må skit, så jag gick och la mig vid 21.30 och ”pratade” med ett par kompisar via chatt och sms. Jag behövde höra vänliga röster och ord. Det är tur att jag har fina vänner. Jag hörde också av mig till mammakusinen B igår kväll och fick ett långt svar. Hon är en sån viktig länk bakåt i mitt liv, till min mamma mest av allt, förstås. Märkligt nog kom ett kort från mammakusinen B idag med snigelposten. Tankar…
Idag med snigelposten kom ett kort från mammakusinen B.
∼ ♦ ∼
Vår sommarprenumeration av lokalblaskan startade idag.
Jag blir väldigt trött av ångesten, men jag hade ändå svårt att sova. När jag väl somnade vaknade jag flera gånger i natt. Inte var jag så värst pigg när jag slog upp mina ljusblå den första dagen i juni 2021. Ett inlägg om maj månads böcker hade jag tidsinställt för publicering. Första numret av vår sommarprenumeration av lokalblaskan hade trillat ner genom brevinkastet. Vädret var bättre än igår när det faktiskt mulnade på lite på eftermiddagen. Soligt väder innebär dock att jag måste dra för gardinerna i Bokrummet där jag sitter och jobbar. Inte konstigt att en blir mer eller mindre deprimerad…
Jaa, jag dör nog hellre än går tillbaka.
Arbetsdagen bestod av två möten på förmiddagen och fortsatt jobb med mina artiklar på gång. På eftermiddagen skickade jag min tredje text på översättning. När jag jobbar, skriver, kan jag bli helt absorberad och det är då jag glömmer ångesten. Tills den slår klorna i mig igen så snart jag sätter punkt. Min ordinarie chef hörde av sig idag och vi ska ha nån form av medarbetarsamtal under en promenad. Innan jag svarade rådgjorde jag med min nuvarande chef. Ett möte kom emellan också. Sen kunde jag svara. Men ångesten åkte upp direkt i mitten av magen. Katastrofläge. Vad händer den 1 januari nästa år? Hur blir det för mig då? Jag har så svårt för att våga leva just nu.
Ett telefonsamtal från en kollega på min ordinarie arbetsplats gladde mig mycket och kom i rättan tid. H*n ska sluta jobba på min avdelning nästa år. Vi ska träffas i morgon för överlämning av litteratur. Det påminde mig dock om en annan kollega som jag mejlade till om en jobbgrej för ett tag sen, ett mejl jag aldrig fick svar på.
∼ ♦ ∼
Idag fick jag en fin mugg av min sambo med lilla My. Lilla My som är minst av Mymlans (den äldre) barn och mest energisk, står det. På Wikipedia står det också att hon är en pojkflicka, aggressiv, viljestark, busig och rättvis. Hon bestämmer alltid själv vad hon vill och inte vill göra och hon är aldrig rädd eller ledsen… Tack, Anna!
∼ ♦ ∼
I kväll handlar vi och åker till sjuklingen med varor innan vi äter lax hemma. På TV4 går första delen av två av dokumentären Vem dödade Agneta? klockan 21. Programmet handlar om ett uppmärksammat fall där en 63-årig kvinna hittades död. Hennes make misstänktes genast för att ha mördat henne – med en åkgräsklippare. Hannes Dükler skrev en bok om fallet, en bok jag läste i slutet av november förra året. Jag kanske ska titta på programmet, trots att jag vet hur ”historien” slutar.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 