Lördag kväll den 17 april och söndag morgon den 18 april 2021: En skugga blott…

 

---

Kära dagbok…

Gårdagens inlägg var alltför glättigt och tramsigt och ger inte en hel bild av läget – såsom alltid. Här kommer därför en betydligt mörkare dagbokstext som bättre speglar hur jag känner just nu. Och trots att jag frenetiskt antecknade igår kväll vaknade jag denna soliga söndag med ångest. Verktyget skriva tycks inte fungera så bra längre, men här är i alla fall mina tankar från gårdagen:

Alla ska vara så vackra jämt. Vacker är jag inte. Jag är bara en skugga av den jag en gång var – och då var jag aldrig mycket av nåt. Det är som om jag inte finns kvar. Titta på bilden här intill! Till och med fågelns skugga har en verklig förebild. Min skugga har ingenting längre.

Vissa dar kan jag inte älska, för jag kan inte fördra mig själv. Står inte ut med den jag är, trots att jag bara är en skugga. Dessa dar är hjärtat bara tomt.

På nätterna numera kan jag vakna till och höra fiskmåsar. Då tror jag att jag ligger på en madrass på golvet i en lägenhet nära sjön. När jag sen kliver upp på morgonen slår mig insikten om att ingen finns kvar hårt i ansiktet. Häromdan kom jag på mig med att kolla bostäder i Motala. Men vad ska jag dit och göra? Där finns inget för mig, bara en grav. Några vänner, ja, men de har sina egna liv att vårda.

Vad är det jag söker? Vad har jag längtat efter hela livet? Jo, alltid till andra ställen än där jag har varit. Men det är inte bättre nån annanstans, för jag kan inte bli kvitt det faktum att skuggan av mig inte längre har nån verklig förlaga. Och så ställer jag bara plumpa frågor numera.

Vad är det jag önskar av livet? Lite värme, nåt bra att läsa, kanske en Saint Paulia eller två att vila ögonen på nu när jag jobbar hemifrån. Nybryggt kaffe, en smekning över kinden…

Saker spelar mindre roll ju längre tiden går. Ibland sörjer jag nåt som går sönder, ställts undan eller fläckas. En kort stund gråter jag. Sen inser jag att jag inte gråter för sakens skull utan för att det är jag som är trasig. För vad ska en skugga med grejor till egentligen? Helt onödigt! Några nya skor behöver jag inte alls, inte dit jag ska gå.

Jag är ingenting längre. Om ett år finns jag inte kvar här i nuvarande form. Ge mitt vaccin till dem som köar otåligt. Ge mina stålar till den föräldralöse, handikappade pojken i Uganda. Ge mina prylar till dem som uppskattar dem eller behöver dem. Ett ingenting som jag behöver ingenting när det har blivit ett med vinden.

∼ ♦ ∼

Nej, det var ingen bra dag igår för mig, solen och värmen till trots. Den började med grubblerier om mina tillkortakommanden. Efter duschen klippte ag mig i vänster stortå så att jag började blöda. Sen tappade jag mina braiga solbrillor i floden. På kvällen satte jag en fet fläck indisk sås på min fina duk och pappadumbrödet var verkliget dumt – och framför allt trasigt. Räkorna i min rätt var för små. Ingen tackade för maten, allra minst jag. Men jag sparade en låda mat till nästa vecka.

Det var soligt och varmt igår…

…men maten var inte bra.

∼ ♦ ∼

Boken är bra, men inte för mig att läsa just nu.

I morse kunde jag förstås inte sova. Jag vaknade halv sju, nödd och tvungen, och sen kunde jag inte somna om igen. Det blev läsning och kaffe på sängen ett tag, inte länge. Boken jag läser är så fruktansvärt… inte den bästa för mig att läsa just nu.

Idag måste jag gå och handla lite, jag måste tömma kattpottorna, damma, dammsuga. I skrivande stund känns allt sånt… övermäktigt. Men jag har en tonåring att utfodra förutom mig själv och jag har familjen Katts väl och ve att bry mig om. Och om jag går och handlar kommer jag ut en stund idag också. Ljuset behövs, men gjorde visst ingen större nytta igår trots två promenader. Jag gick 10 271 steg och 7,7 kilometer.

Sötnöten Lucifer.

Citrus Spetsöra.

Solkatten Mini.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.