Söndag kväll den 17 januari och måndagen den 18 januari 2021: Livet är värt mer än allt annat

 

---

Kära dagbok…

Här slamras inte med kastruller klockan 15.

När vi vaknade igår på söndagen gällde det första Fästmön frågade mig vad vi skulle äta till middag. Sen skrattade vi lite, eftersom det påminde oss om den yngre generationen som så ofta ställer samma fråga. Mitt förslag var att vi skulle traska iväg till Giovanni och Alex och hämta hem mat. Inte nödvändigtvis pizza utan var sin pastarätt. Jag vill ju gynna vår närmaste kvarterskrog och jag vet att det är tuffa tider just nu. Sen är de som jobbar på och äger krogen inte direkt såna att de ställer sig och slamrar med kastruller utomhus klockan 15. De förstår att läget är allvarligt och pandemin är skälet. Det finns sätt att hjälpa våra krögare och visst tycker jag att regeringen ska gå in med stödåtgärder för att förhindra konkurser. Samtidigt vi måste alla inse att livet är mera värt än ett företag. Tufft, men så är det.

Vi hade som sagt tänkt köpa med oss mat hem, men när vi kände oss så välkomna av Giovanni och han just då var ensam med kocken och inga andra gäster satt i restaurangen, bestämde vi oss för att äta på plats. Efter en stund kom Alex med en kompis och han blev hjärtligt glad att se oss. Vi bjöds på bröd med underbart god  tomatröra till förrätt och åt canneloni med spenat och ricotta till huvudrätt. Var sitt glas vin fylldes på av Alex själv, som ville bjuda. Desserten, en chokladpralin, tog vi med oss hem till kvällskaffet. Under den timme vi satt på restaurangen kom det sammanlagt två par och satte sig vid var sina bord (de var inte i sällskap) för att äta middag och tre personer kom och hämtade mat. Jag vet inte om det gör att Trattoria Alessandro går runt, men vi är några som vill stötta i alla fall.

Bröd och underbart god tomatröra av Giovanni på Trattoria Alessandro fick vi till förrätt.

Canneloni med spenat och ricotta blev vår huvudrätt.

Chokladpralinen tog vi med oss hem till kvällskaffet.

Det blev en liten nypa luft igår kväll, i alla fall. Och som så ofta stannade vi och beundrade ett av husen vid Österplan. Såna vackra detaljer!

Detalj av en port på ett av husen vid Österplan.

Halvmånefönstret över port 13 är så häftigt.

 

Klockan 19 riktade jag blicken mot TV-apparaten, för då var det säsongsstart av När livet vänder. Jag hade missat det i TV-tidningen, så det var tur att Anna upptäckte det när hon kollade tablån. Som alltid lyckades Anja Kontor få ett bra och gripande samtal med en person vars liv tagit en vändning. Igår handlade det om en mamma som hade förlorat sitt enda barn, en dotter, på grund av galningen som mejade ner folk på Drottninggatan i Stockholm 2017.

Livet är skört, livet är kort, men livet är värt mer än allting annat.

Jag tittade sedan på första delen av totalt tio av Tunna blå linjen. Även det programmet handlar om livets skörhet, men är en dramatisering av fiktivt polisarbete i Malmö. Starkt skådespeleri och trovärdigt skildrade känslor, kan jag sammanfatta det hela.

∼ ♦ ∼

I morse var det livat på Main Street. Strax efter klockan fem tyckte familjen Katt att det var dags för frukost. Den serveringen hade vi tänkt runt klockan sex när Anna skulle kliva upp. Nu masade hon sig upp nästan en timme tidigare och kunde därefter förstås inte somna om. Jag sov, däremot. Och drömde – mardrömmar igen till strax efter klockan sex. Då klev jag upp och tömde kattpottorna och hann säga hej till Anna innan jag hoppade in i badrummet. Lucifer hade visst varit jättehungrig och fick påfyllning i sin skål, men sen gjorde hela familjen som vanligt: de valde ut var sin egen plats att sova på. Vid 8.30-tiden, när jag tog min första micropaus och gick för att bädda, såg läget ut så här:

Va ere om? undrade Citrus.

Snark! sa Lucifer.

Mini sa ingenting för hon sov.

 

Dagens jobb var inte särskilt upphetsande. Jag hade Zoommöten på förmiddagen, bland annat ett med en trevlig ny medarbetare. Det var ett flertal incidenter idag. Trots detta blev jag bara kontaktad en enda gång i rollen som kommunikatör. Då svarade jag inom fem minuter. Från övriga två kommunikatörer hörde jag inget under hela arbetsdagen. Jag bara undrar hur eller om hanteringen funkar enligt de nya rutinerna. I chatten upplevde jag mest kaos och att folk pratade förbi varandra.

Mellan ett möte och lunchen tog jag min kafferastpromenad, idag lite senare än vanligt. Färden gick upp mot stan där jag inhandlade TV-tidningen. Jag passade på att fota ett par juldekorationer som fortfarande sitter uppe – och en påskhare som ställts fram i ett skyltfönster. ”Julen varar än’ till påska…” eller var det tvärt om..?

Ljusslingor på en metallstolpe är rätt fint, fast kanske inte tända dagtid.

Guldbollar över gatan kan vara fint – när det är mörkt.

”Julen varar än’ till påska.” eller snarare tvärtom..?

∼ ♦ ∼

I kväll äter vi kycklingpannbiffar som Anna gjorde till jul och som har varit frysta. Sen blir det läsning för min del, för det är inte ett smack intressant på TV. Men i morrn är det säsongsstart av Lyckoviken på TV3. Det missar jag inte.

∼ ♦ ∼

Nog är jag lyckligt lottad som har tre julklappsböcker kvar att läsa! Vännen FEM skickade mig samtliga – trots att hon var sjuk. Den bok jag läser just nu är jättespännande på ett krypande sätt. Dessutom är det en ny författarbekantskap. Mer om boken kommer förstås när jag har läst ut den. Jag har läst mer än halva i skrivande stund. De andra två böckerna jag fick av vännen FEM är Mohlin och Nyströms bok Det sista livet och Jan-Philipp Sendkers Ensamhetens språk.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.