Kära dagbok…
Nej då nej då, dan var inte slut igår trots att mörkret föll tidigt som vanligt. Jag har visst nåt mörkt över ögonen också och lyckades öppna lucka 18 i stället för 13 i chokladkalendern. På Instagram tyckte nån att det var hysteriskt roligt att jag ser så illa. Själv blir jag ärligt talat mest orolig, siffrorna på kalendern är ganska stora. Men jag känner hur ögonen får kämpa allt mer varje dag. Och när jag ändå är inne på krämpor är ryggen sisådär, det vill säga bättre, men inte helt OK. Jämna plågor, med andra ord.
Middagsfrågan är en het potatis (!) hemma. Ingen har nån fantasi och för egen del känner jag mig rätt ointresserad av mat. Det kanske inte verkar så, kära dagbok, men jag försöker visa upp matbilder här för att bli lite inspirerad. Att jag ändå går upp i vikt beror på stillasittande och allt fikabröd och godis jag trycker i mig. Igår enades vi i alla fall om indiskt och jag köpte och var och hämtade tre olika rätter åt oss. Min bestod av scampi i ganska het sås och var mycket god. Vi åt som vanligt i Djungelrummet och var övervakade av Mini, som smög bakom gardinen, och Citrus, som låg i zebrafåtöljen. Lucifer höll sig osynlig på golvet, möjligen i hopp om att nån godsak skulle falla ner från bordet.
Efter en mindre paltkoma slängde vi på oss ytterkläder och halvsprang bort mot Uppsala slott för att försöka få en glimt av Luciatåget som skulle ut och skutta på taket klockan 19. Rekommendationen var att gå till Svandammen, men vi ville ju inte trängas med folk. I stället hamnade vi på Nedre Slottsgatan, där vi såg och hörde så bra det nu gick. Men häftigt var det, absolut, och mycket stämningsfullt. Jag tog några stillbilder, Fästmön filmade. Bäst tyckte jag om arrangemanget av Natten går tunga fjät, som faktiskt lät som om den sjöngs live till skillnad från resten. Jag tyckte att det var ett mycket fint initiativ och jag berördes starkt i stunden. På bilden nedan ser du Luciatåget som ljusprickar till vänster om norra tornet.
Lucia på slottstaket. Luciatåget skymtar till vänster om norra tornet som små ljusprickar.
Vi var jättefikasugna på hemvägen, men passerade inte nåt ställe som var öppet där vi kunde köpa med oss hem. Gymnasisten var nämligen kvar hemma för att plugga inför ett prov idag. Kaffe var dessutom laddat. Men först var jag tvungen att ta reda på vad det var som glittrade och glimmade i gräset utanför hemmet. Trasigt glas? Nej, det visade sig vara… ett stjärnfall.
Hemkomna lyckades Anna trolla fram var sin assiett med godsaker till kaffet. Tredje adventsljuset tändes i vår tredje adventsljusstake. Vi höll oss vakna och såg näst sista delen av Jakten på en mördare. Nån på Instagram tyckte att serien är ”väldigt realistisk”. Och det är ju korrekt, för den är baserad på verkliga händelser…
Lucia och tredje advent på samma dag.
∼ ♦ ∼
I morse sov jag som skönast när mobillarmet tillrade igång. Motvilja… Men jag klev ur sängen, tömde kattpottorna, sopade, duschade, åt frukost, vek tvätt, bäddade och startade datorer och min arbtesdag. För jag vet ju att jag de kommande tre måndagarna får sova lite längre om jag vill. Ledigheten hägrar verkligen nu. Efter idag har jag bara fyra arbetsdagar kvar.
Förmiddagen innebar två möten, varav det ena drog över tiden. Men det var OK, om lite hafsigt i slutet. Min kafferastpromenad kunde jag därför ta först runt elva-tiden. Idag gick jag Main Street fram, tittade på fina gamla hus (för hela bildtexten, klicka på bilden!) upp S:t Persgatan, inhandlade en TV-tidning på Pressbyrån och sen gångbanan längs järnvägen hem.
Hemma igen tog jag den sista skvätten kaffe och till den chokladnallen som jag hittade bakom lucka 14 i min chokladkalender. Idag tog jag rätt lucka. Det känns bra att slippa bli hånad för att jag ser dåligt. Är folk så jävla perfekta själva?
∼ ♦ ∼
På lunchen blev det bokbyte. Jag hade inte många sidor kvar att läsa i den realistiska spänningsromanen som utspelar sig i Sverige, i nutid. Bytet blev en rejäl kontrast till en historisk roman om ridande bibliotekarier i Kentucky. Den senare boken köpte jag i fysisk bokhandel på mina föräldrars bröllopsdag i slutet av september. Jojo Moyes är en sån god berättare och den här boken har jag medvetet avvaktat med att läsa tills nu. Men båda böckerna, notera, är troligen baserade på verkliga händelser.
Bokbyte från realistisk kriminalroman i svensk nutid till historisk roman om ridande bibliotekarier i Kentucky.
Eftermiddagen ägnade jag åt diverse saker som inte riktigt kan avslöjas här. Men… jag hade ögonen på mig. Familjen Katts ögon…
∼ ♦ ∼
I övrigt kan en väl säga att Google drabbades av en global incident under den här dagen. För mig fungerade bland annat inte gmail, min Google-karta och YouTube. Vissa tjänster funkade dock i icke inloggat läge. Väldigt snabbt återkom tjänst efter tjänst. Men det finns en lösning om det händer igen…
Lösning om Google inte funkar.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Det låter häftigt ändå, men Luciafirande på slottstaket. Det är uppiggande att man försöker göra såna positiva saker ändå i dessa tider 🙂
Jag såg på fb ett Luciatåg från nån by här i Dalarna när bönderna i byn körde kortege som luciatåg med traktorer och andra jordbruksmaskiner, utsmyckade med lysen och stereosång, dom åkte på parad genom byn på kvällen. Jättekul initiativ tycker jag. Sen poliserna med sin blinkshow har du väl inte missat, får en att dra på munlädret iaf 🙂
Nu har vi snart lite ledigt (eller ja, du har ju lite mer än mig..) att se fram emot, skall bli skönt att bryta mönstren lite !!
GillaGilla
Jaa, det var jättehäftigt att se Luciatåget uppe på slottstaket. Roligt med uppfinningsrika dala-bönder också. Polisernas blinkshow vet jag inte vad det är.
Verkligen skönt med ledighet! Min vänster arm och axel behöver vila och ryggen vill att jag inte sitter stilla så mycket. Tre och en halv dag kvar, i skrivande stund… UNDERBART! 😛
GillaGilla