Brev till min mamma den 13 oktober 2020

 

---

Kära lilla mamma…

 

Mamma i Varamon i maj 2016, på vår sista promenad.

Nu var det länge sen jag skrev till dig. Och även om jag skriver till dig får jag ju aldrig några svar. Jag vet inte ens med säkerhet var du finns. Jag tror att du finns i vinden, i himlen, i solen, i regnet… Nära mig ibland, långt borta vid andra tillfällen. Oavsett var hoppas jag att du har pappa vid din sida. Det gör min sorg mindre att tro att ni är tillsammans.

Idag är det fyra år sen du gick bort. Lämnade mig ensam på jorden, föräldralös. Det låter som om jag skuldbelägger dig, lilla mamma, men det gör jag naturligtvis inte. Jag ville bara att du skulle veta hur tomt det blev här i livet utan dig – trots att vi inte bodde nära varandra. Vi ringde varandra i alla fall ganska ofta. Jag bara ångrar att jag inte ringde dig lite mer, att jag inte åkte hem till dig den sista sommaren, på din födelsedag. Du fick fira din sista födelsedag alldeles ensam. Det skär i mitt hjärta och så tänker jag att samma sak kan faktiskt bli verklighet för mig. Det kanske är dags att börja vänja sig redan nu..? Du och pappa finns ju inte kvar, jag har inga barn och jag har inga syskon. Det är ju inte så att en vill ha en massa presenter och tårtor. En vill bara bli ihågkommen.

∼ ♦ ∼

Inte så mycket bevänt med detta.

Kära lilla mamma, jag vet inte vad jag ska berätta först. Jag tror att jag börjar med det som är mindre bra. För ett år sen omorganiserades det på min avdelning på jobbet. Inte bara jag utan de flesta fick helt nya chefer. Och underchefer. Och underunderchefer. Stabiliteten försvann, det råder fortfarande, ett år senare, oro och osäkerhet. För egen del har jag helt tappat fotfästet. Jag vet inte längre vad jag har för roll på avdelningen, jag får ingen klarhet. Min chef säger att han inte vet vad jag kan. Han har varit min chef i ett år nu och jag tror att han gör sitt bästa. Men vi är för olika för att det alltid ska bli bra. Du vet ju, lilla mamma, att jag inte vill ha nån kompischef. Jag vill ha chefer som är duktiga och tydliga ledare, inte drömmare eller visionärer eller kreativa idésprutor. Drömmar, visioner och kreativitet är sånt som vi medarbetare borde stå för.

Så här ser jag ut numera. Men jag har fortfarande lika svårt att vara tyst.

Jag har försökt få klarhet i vissa saker, jag har försökt förändra min situation på olika sätt och jag söker jobb igen sen i våras. Men då drabbades vi här på jorden av en pandemi som jag är väldigt glad att du och pappa slipper vara med om. Vi är fortfarande i pandemin. Detta har bland annat inneburit att jag ofta jobbar hemifrån. Det är en fördel att jag faktiskt är ganska disciplinerad. Men kort sagt: jag, som älskade mitt jobb, ett jobb där jag fick skriva och hjälpa andra att skriva klart, där jag fick jobba strategiskt och bara lite operativt… Jag trivs inte längre alls. Så. Nu vet du det. Men jag kämpar på, för jag behöver en inkomst. Och så försöker jag att inte säga för mycket, att inte prata för andra som sen inte backar upp mig. Det är väldigt, väldigt svårt för mig att vara tyst.

∼ ♦ ∼

Men roliga och bra saker som har hänt då? Ja först var det ju mycket tråkigt med Clark Kent* som pajade på väg ner till Motala. Jag kunde därför bara gå till graven en enda gång i somras med blommor, men jag vet att griftegårdsförvaltningen i Motala gör ett jättebra jobb med blommor och liggare efter säsong.

För lite mer än två veckor sen bestämde jag mig i alla fall för att köpa en ny bil. Eller ny och ny, bättre begagnad (4 500 har den gått). Den har en massa finesser som jag inte har lärt mig än (det känns som om jag övningskör varje gång…) och den är väldigt lååång… Men den går bra och den känns trygg att köra. Jag fick skjuts av vännerna Ewa och Béchir att hämta bilen i Köping. Och den är betald helt och hållet. Det är bara min, alltså, inte bankens eller bilfirmans.

Nya bilen poserar på parkeringen på Ulva kvarn.

 

Första helgen i oktober hade jag besök av vännen FEM. Ja alltså, hon bodde på hotell, men vi träffades under en helg. Det var roligt och hon är en sån riktigt go vän. Tänk att vi har känt varandra i 50 år, mamma!

Jag och FEM första helgen i oktober.

Vad ska jag mer berätta? Tja, din mobiltelefon har fått en ny ägare i L. Tyvärr mår han inte så bra just nu, men vi hoppas att han ska pigga på sig. Annas snälla mamma är lika snäll som alltid. I söndags var Anna och jag dit för att hjälpa henne med lite datorgrejs och för att lämna mer böcker så att hon har ordenligt med böcker att läsa. Jag var över en kväll tidigare i veckan med böcker också – och fick en flaska vin. Igår fick Anna en peng. Hon behöver verkligen, verkligen inte ge oss nåt, vi hjälper så gärna. Men jag vet ju hur du var och Annas snälla mamma är likadan.

Slottsherrskapet i somras.

Familjen Katt mår bra, men lilla Citrus har haft ett sår. Och så tampas vi med Citrus och Lucifers tovor. Det är inte alltid vi vinner. Mini sover mest om dagarna, men hon får fortfarande sina ryck. Fast du gillar ju inte katter, så jag ska kanske inte säga så mycket mer.

Anna och jag håller fortfarande ihop. Vi trivs i vårt inte längre så nya hem och vet du, jag ser ju huset som farmor och farfar bodde i från vårt sovrumsfönster. De ska börja bygga om järnvägen och byga en tunnel för trafikanter och fotgängare utanför och det ser vi väl inte fram emot så jättemycket. Vi kanske får flytta tillfälligt till Slottet! Tack och lov att vi hade Slottet och Slottsträdgården att åka till i somras, förresten.

Vi kunde inte fira sista april på nåt sätt utan var hemma och gtramsade. Jag konstaterade att jag ser ut som pappa och Anna ser ut som… Monica Nielsen.

∼ ♦ ∼

Kära lilla mamma, som du märker går livet vidare här på jorden. Men du ska veta att du och pappa är saknade, älskade men aldrig, aldrig glömda. Jag hoppas innerligt att ni har det bra och att ni är tillsammans.

Mamma Marita och pappa Carl-Erik.

Kramar från dottern

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min älskade döde bilman

---

Livet är kort.