Kära dagbok…
Det har slagit mig att det nog är ett ganska behagligt liv det liv som familjen Katt lever med oss på Main Street. Och för mig, som inte levt med katter tidigare, är katterna ett sånt otroligt härligt sällskap, allra helst nu när jag är hemma så gott som hela tiden. Med dem känner jag mig i alla fall behövd, eftersom jag försöker se till att de har ett bra och behagligt liv: jag ger dem mat, tömmer deras pottor, fyller på fräsch sand, borstar dem, busar med dem och… pratar med dem. Familjen Katt är nästan som de barn jag aldrig fick.
Igår kväll myste Citrus och Lucifer på balkongen. Fästmön har lagt ett överkast över soffan där ute och på en del av soffan ligger en mjuk filt. Där hade de intagit sina platser. Mini hade vid fototillfället lagt beslag på min skrivbordsstol där hon trivs bäst ihoprullad på den numera mest håriga filten jag virkade som tonåring.
Jag hade TV:n på och kollade med ett halvt öga på ett par britter som tävlade i att hitta antikfynd. Auktionen med fynden hölls i Brighton, men tyvärr fick en inte se så mycket av stan. När Anna kom hem tog vi några bitar ost. Jag öppnade en flaska vin och tog ett glas ur den. Det var nog skälet till att jag fick sova typ sju hela timmar i sträck. Noteras bör att jag vaknade 6.15 utan att katterna hade väckt mig. Men varför kände jag mig ändå trött när jag vaknade i morse..?
∼ ♦ ∼
Min torsdag började med att jag gav katterna mat. De lät sig väl smaka. Därefter tömde jag kattpottorna innan jag hoppade i duschen. Frukosten bestod av sedvanlig grekisk yoghurt med bär och müsli. Citrus höll mig sällskap i köksfönstret när det var min tur att äta.
Som på nålar idag.
Med hantverkare i huset satt jag väl lite som på nålar. Det gjorde även Anna, som fick ytterligare en inställd sovmorgon. Men i morrn slipper vi besök för de blev klara här före lunch. Anna är helledig i morrn och skulle behöva få lite ro. Tyvärr har vädret blivit sämre och till helgen väntas regn, i alla fall på lördag.
Arbetsdagen flöt på. Nästan som vanligt tycks akutjobb hopa sig vid arbetsdagens början, mitt och slut, men det är lugnt. Jag sitter ofta vid datorn redan 7.30 och stannar vanligen plikttroget kvar till 16.30, om jag inte flexar ut tidigt av nån särskild anledning som i tisdags. Chefen bjöd in mig till medarbetarsamtal via Zoom nästa vecka.
∼ ♦ ∼
För att inte trilla ner totalt i det svarta behöver jag försöka sysselsätta mig med nåt utöver jobb. Eller… jag behöver träffa folk, kort sagt. Och det är ju svårt som läget är. Idag fick jag en pratstund med hantverkaren, i alla fall. Jag bara sööög i mig social kontakt. Nästa vecka planerar jag att tvätta och städa bilen nån kväll (troligen torsdag), för lördagen den 13 juni ska Clark Kent* besiktigas. Jag träffar väl inte direkt massor av folk vare sig när jag tvättar bilen eller när jag besiktigar den, men detta ger mig i alla fall nåt att göra en stund. Jag fick idag också mejlkontakt med en före detta kollega som var både smart nog och duktig att hitta nytt jobb i corona-tider. I samband med det passade jag på att uppdatera min lista över referenser. Det kan ju vara bra att ha en aktuell sån ifall det yppar sig nåt.
Min händiga sambo.
Min händiga sambo lyckades inte bara fixa den av våra nya balkongpersienner som vägrade samarbeta med mig igår. Hon har också bokat in en kvällsshopping med begränsat antal kunder i butiken på Thuns nästa vecka. Då blir det både utflykt och titta på folk samt förhoppningsvis lite nytt till garderoben också. Mina kläder, framför allt jeans, börjar falla sönder och samman. Kanske inte så konstigt, när mycket av det jag bär är ett decennium gammalt, minst…
Annars har jag mest gjort och gör tråksaker här hemma, som att ställa tillbaka grejor efter hantverkarna, köra en maskin snabbtvätt samt stryka. Dammsugning är ett evighetsjobb och skulle kunna göras när som helst, men idag fick Helvetesmonstret** vila. För att inte tala om sopberget som återbildas och bärs ut var och varannan dag… Därför piggade jag upp mig med nåt gott från Butiken på hörnet till middag – en härlig räkmacka. Lucifer hjälpte mig att äta upp den. Och ja. Det blev en kaka till kaffet också.
∼ ♦ ∼
Att recensera en bok är inte att beskriva dess handling och avslöja saker.
Nåt jag gärna sysslar med och som gör tillvaron ljusare är att jag läser, dessvärre just nu en bok som det inte är särskilt mycket action i. Jag har noterat att ”alla andra bokmalar” tycks läsa så många bra och spännande böcker just nu. Och förlagen verkar slänga ut recensionsböcker till bloggare och instagrammare. Nu vill jag inte vara taskig, men att recensera en bok är nåt mer än att skriva ett vanligt blogginlägg om en bok eller posta en bild på Insta och skriva några rader om boken. Ibland känns det mest som om dessa ”recensenter” beskriver bokens handling enbart, många med snudd på att spoila genom att avslöja nyckelhändelser eller rentav slutet, dessutom. Det är faktiskt inte alls OK och sånt får mig att välja bort en bok. Tyvärr. Nu recenserar jag själv böcker ibland, vilket jag tydligt anger i rubriken (genom ordet Recension) när så är fallet, och jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt. Men att lägga ner tillräckligt med tid och en smula eftertanke kan inte skada om ”en recensent” ägnar sig åt före en recension.
∼ ♦ ∼
I kväll ska jag väl försöka komma vidare i min non-action-bok medan Anna jobbar färdigt. Det kan hända att det blir nån titt på nåt TV-program, men för omväxlings skull är det lite svårt att välja.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
*Helvetesmonstret = familjen Katts namn på dammsugaren
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 