Kära dagbok…
Ur detta mörker… Kommer en levande och med alla sinnen i behåll? Jag vet inte. Jag bara går på. Betar av dagarna en efter en. Har en dröm som skymtar lite då och då. Kanske får jag nån sorts kraft längre fram att orka försöka förverkliga den. Eller också inte. Det var länge sen jag hade en dröm. Jag slutade drömma om sånt jag inte trodde skulle bli verklighet redan 2013. (Jag minns exakt vad det var som slog allt i kras då, ytterligare en gång i livet.) Nu har det gått sju år sen dess och kanske vågar jag tro att drömmar kan vara OK. Ja, så här pratar och resonerar jag med mig själv, ungefär som kungen i Upanishaderna, läste jag igår i boken Hjältar Häxor Horor. Kungen är rädd, men när han talar med sig själv minskar rädslan även om ensamheten delvis är kvar. Lite som jag använder den här bloggen numera.
Kungen talar med sig själv för att känna sig mindre ensam.
En mörk och kylig början på inlägg och dag, men det ser faktiskt ut att bli ljusare på morgnarna. Den här bilden tog jag från S:t Olofsbron.
En mörk början på det här inlägget! Kära dagbok, du är den enda som vet vad jag menar utan att du gör nån egen tolkning. Det känns tryggt och skönt. Men jag skulle kanske behöva resonera med nån mänsklig varelse. I höstas, i min förtvivlan, sökte jag all hjälp jag tyckte att jag kunde hitta och få. Nu känner jag mig bara ensam igen, utstött, fråntagen det som var mitt. Jag har haft några av de bästa i närheten, de har efterfrågat mina styrkor, jag har levererat snabbt och de har alltid gett mig återkoppling, såväl positiv som negativ. Idag får jag ingenting, jag vet ibland inte ens om det jag levererar tas emot och hur det senare behandlas. Det är rätt värdelöst i längden.
Trots motvind traskade jag till jobbet i morse. Jag ser promenaderna till och från jobbet som 2 x 20 minuters rensning av skallen. Det var riktigt kall vind på morgonen och ganska halt, särskilt på S:t Olofsbron. Jag var glad att jag tog mina kraftigare skor. Men det ser faktiskt ut att ljusna i tillvaron, i alla fall om morgnarna.
Arbetsdagen… vad ska jag säga om den? Ingenting mer än att den hade – och har! – ljuspunkter i form av goda kollegor och roliga. Idag skulle jag haft avstämningslunch med RK* , men den flyttades till morgondagen och på torsdag har jag samma med NK**. Just dessa tu är snarare vänner än kollegor. I övrigt trillade ett rätt förväntat nej på en jobbansökan in i mejlboxen. Nu återstår ett par andra svar. Och så har jag skickat in en spontanansökan till ett spännande Uppsalaföretag som jag tror skulle behöva mig.
∼ ♦ ∼
Min sambo Skogshuggaren här i färd med att döda plastemballage till klöspelaren.
Min sambo Skogshuggaren a k a Anna gjorde ett rejält dagsverke hemma igår med vår julgran. Hon sågade den i bitar och fick utan instruktioner loss den från den avancerade julgransfoten. Kulor, utom regnbågskulan som väntade på en ask, och annat låg fint nerpackat i en låda krönt av en katt placerat sig när jag kom hem igår på seneftermiddagen. Jag behövde bara åka och slänga gransäckarna. Anna har packat adventsljusstakar, stjärnor och luciagrejor först. Jag har tagit ner de sköra julfigurerna, ställt fram ett par fönsterlampor och packat ner min fina Uppsalakula. Nu är det bara resten kvar… Och mitt i allt julavmöblande idag levererades familjen Katts nya klöspelare. Men nästa tur till återvinningen blir mot slutet av veckan.
∼ ♦ ∼
*RK = Roligaste Kollegan, kallades tidigare Lisbet här på bloggen, men heter givetvis nånting heeelt annat.
**NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats, den bästa kollega jag nånsin har haft.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Tur att du har en del trevliga och bra kollegor i alla fall.
GillaGilla
Ja fast dessa två som nämns i inlägget jobbar jag ju inte med på avdelningen och den ena jobbar på min förra arbetsplats. På avdelningen finns dock trevliga och bra kollegor OCKSÅ, men det är inte där skon klämmer, så att säga. Det är ju inte kollegorna som bestämmer vad som ska utföras, t ex.
GillaGilla