Kära dagbok…
Vinter igår…
Det var som om den ljusa dagen igår reflekterades negativt i mig. Ledsen och deprimerad, skrev jag i gårdagens dagboksinlägg att jag var. Eller är. Det har liksom inte gått över utan hänger kvar, det där att jag inte har nåt att se fram emot mer än oro och ängslan. Men jag blev glad och rörd över vännen FEM:s paket med två julklappar. Det finns nån som tycker att jag har varit snäll i alla fall. Jag är inte syndabock i alla läger.
Igår var det skitkallt, men jag gick iväg och hämtade paketet efter jobbet samt köpte mig en plastad trekantsmacka till kvällsmat. Strax före klockan 21 halkade jag och Clark Kent* till Äldreboendet för att hämta hem Anna. Det var vinter, smällkall vinter.
Vår idag.
I natt vaknade jag inte av kattkonsert utan av regn och takdropp. Vintern blev plötsligt vår igen med plusgrader och regn. Just när jag skulle gå till jobbet regnade det inte, men när jag precis hade äntrat Mördarbacken och vek av in på Dag Hammarskjöld… då kom regnet. Droppar som hårda isspikar träffade mig i ansiktet. Hårt och skoningslöst. Jag vaknade till verkligheten.
Den här boken är mycket läsvärd.
Tre möten på förmiddagen, lunch 20 minuter och därefter en mötesfri eftermiddag. Det senare innebar 3,5 timmar tid för praktiskt arbete. Mycket av den tiden gick åt till att planera kommande aktiviteter. Som det känns just nu är vi 1,5 tjänster som ska göra ”allt” medan ytterligare en 0,5 tjänst är frikopplad och ägnar sig åt en mycket smal del som många av oss inte ser så mycket resultat av. Tyvärr. Jag läser parallellt med detta boken Kommunikation i förändringsprocesser (materialet är framtaget av ett annat universitet och jag hittade en bra sammanfattning för den som inte orkar läsa hela boken eller vill läsa den, men inte får tag i den) och vidhåller att det som har gjorts och görs i kommunikationshänseende varken har varit eller är tillräckligt. Varför läggs det krut på osynliga insatser när vi behöver synliga? Frågor behöver svar och vi behöver få prata om och diskutera detta.
∼ ♦ ∼
Nu har familjen Katt fått mat och jag tagit ett par rostade mackor. Det är dags att samla ihop sig och traska iväg till årsstämma i bostadsrättsföreningen – och förhoppningsvis nåt gott fika. Sambon äter julbord med sina kollegor. Vad är väl en bal på slottet julbord med jobbarkompisarna jämfört med ett BRF-möte där jag är näst yngst..?
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Eu gosto de ler os teus diarios. Como é obvio nao os leio todos. As vezes sinto que falas por mim, noutra actividade claro, mas tambem sinto que às vezes estou num campo de setas… Mas eu não sou fácil, às vezes com dificuldade, mas dou a volta. Não sou uma tia fácil, com uma cara de anjo digo tudo o deve ser dito e mais nada. Se já me lixei?
Já, mas valeu o respeito e o profissionalismo que tenho. A vida é curta, não quero nem mais uma ruga! Boa noite 😴
GillaGilla
Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du skriver, Lucia, jag kan inte portugisiska och Google translate gav en märklig översättning. Skriv hellre på engelska, tack!
GillaGilla
Vädret, det växlar verkligen, jag blir iaf på bättre humör med kallgrader och snö än blött och tööö..
näst yngst, det är väl trevligt att kunna titulera sig så ibland 🙂
GillaGilla
Nä jag var faktiskt inte näst yngst utan nästnästnästyngst. 😛
Just nu regnar det i Uppsala… Men hellre det än snö och halka. Brrrr….
GillaGilla