Onsdagen den 20 november 2019: När det blåser snåla vindar…


 



Kära dagbok…

Det betyder allt att ha vänner när det blåser snåla vindar

Tack!

Vissa saker kan en inte säga tillräckligt ofta och det är TACK till alla de vänner som står en bi när det är tuffa tider. Jag nämner er inte här vid namn av olika skäl, men ni vet vilka ni är. Jag hoppas, jag hoppas att ni känner hur otroligt tacksam jag är att ni finns. Nej, ni är inte många och det vore inte svårt av kvantitetsskäl för mig att räkna upp här. Skälen är andra och de handlar om att alla som läser här inte vill mig väl. Och de ska inte få veta vilka de goda personer som vill mig väl är. Jag kan avslöja att vännerna finns i privatlivet förstås, men det finns också (flera till antalet) goda kollegor och chefer på jobbet (såväl avdelningen som på andra avdelningar) som jag har fått och får stöd av. Det är såna som ni – vänner i privatlivet och kollegor och chefer på jobbet – som ger mig kraft att orka fortsätta. Inte vet jag om det går i rätt riktning nu, men jag kan klappa mig själv på axeln i alla fall och säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att förändra saker min situation. Det kanske inte räcker eller så blir resultatet nåt som jag inte vill eller kan jobba efter. Därför är jag dessvärre tvungen att vidga mina vyer under tiden och se mig omkring lite bredare – ifall jag blir besviken igen och ifall jag känner att det blev fel för mig. Men till vänner, kollegor och chefer skickar jag här nåt så lustigt som en fiktiv persons ord. Tomas Hartman i Anna Janssons böcker må vara påhittad, men just de här orden är inget påhitt alls. Ta till dig!!!

∼ ♦ ∼

Och nu nånting helt annat…

Lilla pojkkatten (=Lucifer) är faktiskt i 30-årsåldern omräknat i människoår, men se han är väldigt, väldigt mammig. Då är det bra att han har två människomammor som daddar honom lite. Hans kattmamma Mini brukar mest slå honom eller vända honom ryggen, den elakingen. Hon har lite svårt för empati, Minimamman

Mini i Annas fåtölj med ryggen mot kameran

Mamma Mini har lite svårt för det här med empati.

 

Lucifer rakt över köksbordet

Här ligger vi inte längs med utan rakt över.

Lucifer – och även hans syster Citrus, förstås – är mycket gulliga, men när Lucifer sätter igång och jamar och krafsar/bankar på sovrumsdörren vid halvtretiden på natten… då har i alla fall jag lust att ställa ut katten på gatan tillsammans med en skylt som det står SKÄNKES! på. Sen gör jag det förstås inte, för jag älskar ju den katten, hans syster och hans mamma. Katterna är väl så nära egna barn jag kan komma, men jag har åtminstone ett och annat bonusbarn som verkar tycka att jag är rätt OK. (Jag hoppas ingen får problem nu för att jag skriver som jag gör.)

Jag klev upp före klockan sex, men då var sambon vaken sen länge. Nog hade jag hoppats på att få sova till en kvart över i alla fall. Nu var emellertid katten väldigt envis så jag hällde upp tonfiskmat i skålarna. Efter dusch och påklädning återvände jag till köket för att inta frukost. Då hade den unge mannen i 30-årsåldern parkerat sig på köksbordet. Inte längs med utan rakt över. Det gjorde att såväl yoghurtskål och kaffe som bok på gång fick plats – men den lilla tassen och rumpan hängde över bordskanten…

Lucifers baktass och rumpa

Den lilla tassen och rumpan hängde över bordskanten.

 

Taklamporna i sal X Universitetshuset

Med blicken lyft mot taket i lärosal X i Universitetshuset…

Det hade utlovats regn på morgon, men det kom inget. Däremot har det varit fuktigt i luften hela dan och nu i kväll är det disigt. På förmiddagen rev jag av tre möten på raken och sen jobbade jag järnet resten av förmiddagen. Jag har fått bakläxa på ett uppdrag, men jag tänker att vi pratar om det på fredag när vi stämmer av jobb. På eftermiddagen hade vi ett förlängt och mycket pratigt avdelningsmöte i Universitetshuset. Jag lyfte blicken mot taket en stund i lärosal X. Gott fika smockade jag i mig och det vägde till viss del upp.

Efter det gick jag faktiskt hem. Jag skjutsade sambon till Äldreboendet där hon jobbar i kväll och sen åkte Clark Kent* och jag till Stormarknaden för att köpa kattsand och kattmat. Det behövs bil till det. Och en rygg som pallar. Den senare är jag osäker på. En stor låda kattmat och två åttakiloskartonger med kattsand står kvar i bilen. Nån av lådorna tar jag upp när jag åker för att hämta hem Anna vid 21-tiden.

Gymnasisten har fått kycklingkebab till middag, katterna har fått lamm och jag har ätit leverpastejmackor (behöver järn). Diskmaskinen är tömd och ett par kastruller är handdiskade. Nu ska jag slänga mig i fåtöljen en stund och fundera över vad som kan gå tokigt i morgon. För idag blev det sammantaget sett inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Funderar jag nu i kväll kanske jag inte funderar i natt.

Bokus har mejlat att de har skickat mitt paket. Det var på tiden…

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Onsdagen den 20 november 2019: När det blåser snåla vindar…

  1. Det verkar som det alltid är full fart av något slag när man har en kattfamilj i familjen, så att säga 🙂

    Det där med att dom väcker en på mornarna (ehum..natten) är kanske inte så roligt men dom väger upp det med sitt trogna sällskap.

    Citatet från boken stämmer nog bra det !

    Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.