Torsdag kväll den 14 november och fredagen den 15 november 2019: Jag kunde LÄNGTA efter måndagar…

 

---

Kära dagbok…

Verktyg för att hantera verkligheten när den är för tuff… Tja, jag provar i princip allt utom droger just nu, ärligt talat. (Alkohol ser jag inte som nån drog.) Igår kväll åt vi kvällsmat tillsammans – jag åt tomatsoppa som sambon hade varit gullig nog att köpa åt mig. Anna hade dessutom köpt choklad till kvällsfikat och det är ofta ett hundraprocentigt fungerande verktyg när en är ledsen. Bland annat hade hon köpt var sitt snöägg. Jag minns inte att jag har ätit det tidigare, men det har jag. I år såg det emellertid lite annorlunda ut inuti. Inte så värst aptitligt, faktiskt, fast det var gott. Och sen var det ingen jävla liten leksak att försöka trolla ihop med prinskorvsfingrar (jag gillar den utmaningen trots att jag skriver som jag gör här, men det är roligt att prova nåt nytt). Tack älskling!

Ett snöbollsägg till kvällsfikat.

Det såg inte så aptitligt ut inuti, men det var gott.

Ett annat verktyg som ofta fungerar bra är böcker. Jag satte mig helt enkelt vid datorn och nätshoppade. Inte enbart till mig själv, tro det eller ej, utan även en födelsedagspresent och en julklapp till en riktig vän. Som du förstår kan jag därför inte visa hela inköpslistan, men följande böcker köpte jag till mig själv i alla fall (samtliga i pocket):

…och en till. Boken har dessutom HBTQ-tema.

Och så Alsterdals senaste!

Det blev också bokbyte i Toffeltassarna. Jag läste ut en riktigt bra bok om bland annat en läskig seriemördare och nu har jag greppat tag i en kriminalroman av en sydafrikansk författare, en bok jag fick i maj av vännen FEM.

Bokbyte från läskig seriemördare till kriminalroman i Sydafrika.

Brott på burken i form av Veckans brott hann jag med före sänggång. Tyvärr var det verkliga läskigheter som skildrades, men jag fick också skratta lite åt en 70-talsfilm om polisingripande.

∼ ♦ ∼

I morse stod mobillarmet på 5.30. Det tyckte familjen Katt var sent och satte därför igång att krafsa på sovrumsdörren och yla kvart över fem. Jag vaknade förstås och klev. Familjen serverades lax på påse i sina skålar. När jag kom ut från duschen hade herr Lucifer Katt tagit parkettplats – på hela köksbordet. Men jag fick en liten yta där jag kunde ha min yoghurtskål och mitt kaffe. Boken höll jag i handen. Han vände nämligen på sig efter att ha poserat för fotografen och då krympte mitt utrymme rejält.

Herr Lucifer Katt på parkettplats på köksbordet.

Skälet till att jag skulle upp extra tidigt var ett besök på bilverkstan. Dels skulle Clark Kent* få på sig vintertofflorna**, dels skulle han få en trygghetsservice. (Få och få… jag betalade förstås!) Det är skönt att förvara däcken hos min verkstad och skönt att få god och personlig service. Trygghetsservicen omfattar dessutom assistans och det tycker jag är förnämligt. I övrigt var det en aning rörigt hos Bil 3:an för där sker… inte en omorganisation, men en ombyggnation. Stolarna i ”väntrummet” var lustiga – och samtidigt färgmatchande enligt Toyotas grafiska profil (måste ha varit en kommunikatör framme där!). Ganska bekväma, men jag fick ju förstås upp och studsa några gånger. Jag hade min bok på gång med mig och läste lite i den samt kollade morgon-TV. Inslaget jag såg handlade om bilkörning och synfel. Jag insåg att jag ligger på gränsen…

Lustiga stolar, men ganska bekväma. Dessutom följer färgerna Toyotas grafiska profil.

Servicen gick bra, det enda felet var en trasig glödlampa och den byttes. Totalkostnaden för service, hjulskifte och däckhotell blev 2 710 kronor. Det kan tyckas svida lite – och det gör det – men det jag får är ändå väl värt pengarna.

∼ ♦ ∼

Solskyddsgardinen illustrerar bra hur jag känner för jobbet just nu. Men se… utanför finns faktiskt… sol…

Efter att ha varit hemma och parkerat bilen samt hämtat jobbväskan (som familjen Katt lyckades välta i morse så jag bara fick slänga ner pennor och USB-stickor, en kam, ett lypsyl, mediciner, halstabletter och namnskyltar med mera i en enda röra) traskade jag iväg till jobbet. Klockan var strax före nio när jag anlände. Jag bävade för att starta datorn och hitta jobbiga mejl, men när jag väl gjorde det (startade, alltså) utfördes en uppdatering och jag fick en stunds respit. Jag hann läsa ett mejl som jag inte kunde besvara utan att kontakta nån annan innan jag fick besök på rummet av min fina, duktiga, kompetenta före detta chef. Vi hade en stunds samtal och jag kunde förstås inte låta bli att grina igen. Annars jobbar jag på att inte grina på jobbet utan på mina promenader eller i bilen. Ja jo, jag lyssnade på ett råd jag fick angående just gråt, att det var en fördel att gråta, men jag tycker att det är jättejobbigt att visa sig svag. På eftermiddagen tittade en chef från en annan avdelning in. Deras omtanke om mig värmer! Att facket inte ringde som utlovat gjorde mig däremot besviken.

Arbetsdagen segade på och till sist var det äntligen dags att gå hem igen och slippa gå hit på två dar. För knappt ett halvår sen tänkte jag inte alls så, jag kunde till och med längta efter måndagar!.. Tänk så snabbt och lätt det går att förstöra arbetsglädje.

∼ ♦ ∼

I kväll har jag varit och handlat och hämtat ut mediciner på apoteket och när jag ändå var på Kvarnen passade jag på att äta sedvanlig fredagskvällsmat på sedvanligt ställe. Sen gick jag hem och plockade iordning bland några papper och tvättade, förstås. Till senare tänker jag duka fram ostar, päron och oliver och till detta ett gott och dyrt vin av nåt slag.

Halloumiburgare med tillbehör är sedvanlig fredagskvällsmat för mig.

Tail och a whale är en öl som slinker ner fint till halloumiburgaren.

∼ ♦ ∼

I morrn är det lördag och jag tänkte mig ner på stan i ett ärende. Vad gäller middagen var det visst lite oklart, men ingen brukar svälta ihjäl här i hemmet. Nu ska jag slänga mig i fåtöljen och läsa en stund och bara vara, inte längta ett dugg efter måndag.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflorna = vinterhjulen

---

Livet är kort.