Ett inlägg om en läskig bok.
Det var sambon som introducerade mig för en ny, läskig serie böcker, den om polisen Helen Grace. M.J. Arlidge, som ursprungligen jobbade med att skriva TV-manus, debuterade 2014 med Eeny meeny – 2015 på svenska med Ole dole. Bro bro breja, som jag lånade av Anna, är uppföljaren och den andra boken i serien. Och på tal om serier… Även ”tvåan” handlar om en seriemördare som påminner mig om Jigsaw i Saw…
Bro bro breja inleds med några olika ingångar, vilket förvirrar mig först. Sen inser jag vad boken handlar om: nån mördar män och skär ut deras hjärtan. Männen som mördas lever till synes stabila familjeliv, men besöker prostituerade. Helen Grace leder utredningen och detta samtidigt som hon återhämtar sig från den förra som krävde hennes systers liv.
Precis som i den första delen är kapitlen korta. Många är till och med jättekorta. Det gör även den här boken till en bra följeslagare – det är alltid lätt att hinna läsa en stund. Även här handlar det om seriemord, väldigt blodiga såna. Det är otroligt obehagligt. Samtidigt skildrar boken dubbelmoralen hos torskarna och den förtvivlan – eller förnekelse – som deras familjer visar.
Det här är en serie skrämmande böcker som går snabbt att läsa. Som läsare vill en verkligen få veta mördarens identitet, men också motiv. Den tredje delen, Dansa min docka, har Anna just läst, så den tänker jag givetvis rycka åt mig och läsa – och det blir direkt efter denna! Därefter återstår tre böcker i serien.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 