Kära dagbok…
500 gillar min blogg. Jaha.
Jag vet inte… Det känns som om lusten att både fota och skriva är borta. Samtidigt… om jag inte skriver ner det som händer om dagarna, hur ska jag då komma ihåg när minnet är en blank tavla? Eller… varför skriver och fotar jag egentligen? Har jag nån sorts lust att finnas kvar även efter utslocknandet? En lust som inte går att hålla tillbaka. Jag vet inte. Igår fick jag en utmärkelse från WordPress. Det är 500 som gillar min blogg. Jaha. Ska jag bli glad åt det? Jag vet inte. Syftet med den här bloggen är inte att bli omtyckt. Men jag har noterat att nån systematiskt roar sig (?) med att läsa varenda jävla inlägg jag har skrivit här. Är jag så intressant? Knappast.
Jag vet att det är höst.
Just nu känns det som om jag inte vet nånting. Jag vet att det är måndag. Jag vet att det är höst. Jag vet att jag sov ungefär tre timmar i natt. Somnade, men vaknade och kunde inte somna om. Vad gör en längre tids sömnbrist med en människa? Jag vet inte.
Jag anlände ganska tidigt till jobbet. Träffade I, som jag tidigare har kallat ett annat namn här, men eftersom det råder risk för sammanblandning blir det numera I, i entrén i morse. Det borde vara ett gott tecken att det första ansiktet en ser på jobbet är nån som är vänligt inställd till en. Vi pratade en stund, men jag bara orkade inte stå. Bävade för vad jag skulle hitta på kontoret. För numera vet jag inte vad en arbetsdag innehåller. Det är en mycket annorlunda situation som har uppstått. Så gott som hela förmiddagen var vikt åt möten.
Av lunchen fick jag inte ens i mig halva salladen när jag äntligen kunde ta lunch klockan 12.50. Sen åt jag upp resten strax före hemgång. Det har känts som att jag går och går och går i en ändlös korridor, en korridor utan sluta, som bara fortsätter i evigheters evighet. Att få stöd från flera håll och även oväntade håll gör väldigt gott, men jag måste vara vuxen nog att lösa mina egna problem själv. Det finns ingen mamma eller pappa att bolla med eller luta sig mot.
∼ ♦ ∼
Oktober har varit tung i år. När tillvaron är trasig på alla håll och kanter känns årsdagarna ännu mer sorgliga. Den 13 oktober var det tre år sen min mamma gick bort, i lördags var det min pappas födelsedag och i morgon har min mamma namnsdag. Inget att hänga upp sig på, inget att bry sig om, tänker den som inte har drabbats av förlust. Själv grottar jag ner mig lite grann i sorg och saknad, för då är det ändå lite tillåtet att vara ledsen. Katterna ger en hel del tröst. Att borra ner näsan i Lucifers nacke och gråta en skvätt… (Stackars kisse!)
Tårar i nacken.
Natten mellan kommande lördag och söndag tar sommartiden slut. Vi får tillbaka en timme. Jag vet inte om det gör mig lyckligare. Vi går eventuellt på antikmässa en stund på lördag. Att titta på fina saker liksom läsa ger en stunds verklighetsflykt. Nu ska jag putsa mina vita LaCosteskor som varit i närkamp med en kattklo. Jag har varit och handlat vit skokräm hos skomakarn i Kvarnen. Dit ska jag för övrigt gå tillbaka med mina hårda vinterboots för att försöka få hjälp med inlägg.
∼ ♦ ∼
Domkyrkan stod kvar i morse och den fanns där när jag gick hem. Det vet jag i alla fall.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Jag förstår din utmärkelse, grattis! Och jag är faktiskt en av dem som läser nästan varje inlägg, för jag gillar din blogg. Dagligt återkommande, personlig och väldigt genuin. Så de så;)
GillaGilla
Tack! Du är en stor bidragande orsak till utmärkelsen med dina gilla-klick.
GillaGillad av 1 person
Kära Tofflan! Jag tar mig friheten att skriva så, och hoppas att du inte tar illa upp, utan tvärtom, tar det på rätt sätt; Jag följer inte många bloggar, utan bara dem som verkligen intresserar mig, men jag tycker din är ovanligt läsvärd, och att döma av antal följare, utmärkelser o s v, är jag verkligen inte ensam om att tycka det. Du gläntar på dörren till dig själv och ditt liv, men på ett sätt som är respektfullt mot alla runt dig, inklusive dig själv; du hänger inte ut någon. Däremot är du väldigt ärlig, och jag tror att många, likt jag, uppskattar det mer än ytligare bloggar med fika-och inredningsbilder. (Fast inget ont om det heller, vi är olika och gillar olika, så bra att det finns mycket att välja på:) Snygga foton, och växlande, men ändå återkommande teman som jobbet, vardagslivet, katterna o s v, gör också att man vill följa dig.. Jag hoppas att du fortsätter, och naturligtvis, att det snart blir gladare inlägg, för din skull. Heja dig! Kram!
GillaGilla
Tack Louise! Jag skriver för minnet, men genom läsare/följare och att bloggen är öppen behöver jag tänka på vad som passar att skriva om och hur djupt jag ska gå. Nyttiga reflektioner för mig själv!
Jag följer också bara bloggar som intresserar mig och din är en av dem.
Kram tebax! 💙
GillaGilla
Men det ska du ta positivt… jag har inte fått någon utmärkelse för min blogg, men jag skriver inte så mycket och ofta som du gör, du är duktigt på att sätta ord på pränt och dokumentera med bilder !!
Jobbigt när det är rörigt med situationen på jobbet förstår jag, hoppas att det klarnar och blir bättre snart.
GillaGilla
Jo tack, men jag behöver inga utmärkelser för min blogg, det är ju mina dagboksanteckningar. Eller delar av dem. Tyvärr kan jag inte skriva precis ”allt” öppet.
GillaGillad av 1 person