Kära dagbok…
Torsdagen den 1 augusti
Happy Pride!
Vi tog tåget in strax efter lunch. Den här gången höll jag inte på att glömma min plånbok som förra året, men vi hann inte köpa biljett. Som tur var träffade vi på en snäll tågvärd som lät Anna köpa biljetter åt oss till nästa tåg.
Det var en varm dag och vi promenerade från centralen i Stockholm till vårt hotell i Gamla stan, Scandic hotel Gamla stan. Efter incheckning och viss uppackning kunde vi konstatera att vi hade rätt mycket kläder med oss, att det fanns dåligt med galgar och krokar på rummet och att vi inte kunde mötas i rummets lilla hall. Sängen var 140 bred och det gick bra att sova i den trots att vi är två lagom stora tanter. Badrummet med toa, handfat och dusch var fräscht. Det jag inte begrep mig på var städningen som uteblev, men så stod det att läsa om detta och varför det inte städades om en inte efterfrågade det i informationsbladet – som jag uppenbarligen inte läste. Vi fick säga till om en trasig lampa och påfyllning av tvål och toapapper. Men vi bokade rum ganska sent och fick då ta det som fanns. Trots att vi inte valde det dyraste hotellet kostade det ändå ganska mycket. Vi betalade väl för läget och jag ångrar inte en sekund. Hotellet var helt OK. Och Gamla stan är Gamla stan och här får en se det mesta. Redan första timmen såg vi en polis på sedgeway och tre djävlar – i samspråk. Nej, det kan inte ha varit vinet eller ölen vi drack… För övrigt var Gamla stan väldigt regnbågsvänligt – det satt regnbågsflaggor ta mig fan överallt… Gissar att de är nerplockade nu, för det är visst bara under Pride som vissa är HBTQ-vänliga.
∼ ♦ ∼
Framåt kvällningen åkte vi till Pride park. Visst var det lång kö för att omvandla biljetter till festivalband och dogtags (nåt plastigt med magnet i), men ändå överkomligt. Resten var som senare år – ganska bedrövligt. Nej, schlagerkvällarna är inte som de var för några år sen när folk stod och dansade på bänkarna. Nanne Grönvall var emellerid med som vanligt och drog sina standardlåtar, denna gång i sällskap av barn (!). Sen kände jag igen Arvingarna och Jessica Andersson. Vi höll på att lämna parken när den hemliga gästen klev på scenen. Vi hade läst att det skulle vara Magnus Carlsson och det var det. Då kunde vi ju inte gå. Professionell som alltid, bra låtar och rätt mycket reklam för showen i höst – men Magnus Carlsson är Magnus Carlsson. Det vill säga bäst. Sämst under kvällen var köerna till maten och artister som inte hade nåt med schlager att göra och som många inte visste vilka de var. Nåja, vi var rätt nöjda när vi somnade runt två-tiden natten till fredagen. Eller somna och somna… vi hade ganska svårt att somna båda två… Berodde det på tapeterna, tro..?
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Vi tyckte att schlagern har blivit tråkigare dom senaste åren, så i år hoppade vi den. Tur var väl det för med mitt revben hade det inte gått ändå 😦
GillaGilla
Det var skitdåligt i år. Behållningen var Magnus Carlsson och han var sist så vi knappt hann med t-banan hem till hotellet…
Vad har hänt med ditt revben???
GillaGilla
Jag åkte ruschkana hemma hos Colin och ramla och typ fick armbågen rätt upp i revbenet 😯
GillaGilla
Men lilla mormor då! 😦
GillaGilla