Kära dagbok…
Lilla pappa, saknad, älskad men aldrg glömd!
Idag har det gått 13 år. Det är 13 år sen min pappa drunknade. Det sägs att tiden går fort när det är roligt. Den tycks också gå fort när det är sorgliga saker som händer. För mig känns det som om det var igår jag fick telefonsamtalet. Vännen Mia hade just anlänt och skulle hälsa på några dar. I stället fick hon vända bilen och köra tillbaka ner med mig till Östergötland på eftermiddagen. Det var en hemsk dag. Jag glömmer den aldrig. Bland det värsta var sjukhuset i Jönköping som aldrig gav besked om pappas tillstånd eller ringde tillbaka. Ovissheten… Så det är inte konstigt om jag har känt mig rastlös, nervös och orolig hela dan idag. Taggig. Söker förståelse och omtanke på helt fel sätt. Känner mig lika ensam som… För jag vet att av min ursprungsfamilj finns bara jag kvar och det finns ingen som kommer efter mig. Jag har ingen bror, ingen syster, inga barn av mitt blod. Det tar slut med mig. Den ensamma tomheten kan jag mota bort när jag har vanliga och bra dar. Andra dar sätter den klorna i mig så hårt att tårarna kommer.
Just idag saknar jag min pappa och tycker att det är ofattbart att 13 år har gått. Saknad, älskad, men aldrig, aldrig glömd!
∼ ♦ ∼
Värmen tycks ha kommit för att stanna. Igår kväll kunde vi sitta länge ute på balkongen, så länge att det smakade gott med ett glas rött och kex och ost. Rött vin brukar jag annars inte vara så sugen på när det är varmt. Vi hade sällskap av kvinnorna i familjen Katt. Och för första gången den här sommaren tände vi några lyktor. Har jag sagt att vi har typ miljoner lyktor på balkongen..?
∼ ♦ ∼
Svettig och rufsig selfie vid Slottet. Nej, nån skönhet är jag INTE men jag har stora näsborrar.
I morse klev sambon upp igen och gav katterna mat. Då blir det självklart att det faller på min lott att tömma kattpottorna. Sen fixade vi var för sig diverse som skulle följa med till Slottet idag, för idag hade vi bestämt att åka dit och grilla framåt kvällen. För egen del hade jag kunnat åka dit klockan åtta, men det är ju semester och då ska vi ta det lugnt. Slottsfrun hade dessutom en gäst. Men jag har svårt att ta det lugnt. Jag vill utnyttja min lediga tid till max, även om jag självklart inte vill ha alla timmar uppbokade med aktiviteter.
När jag skriver det här har dan passerat och det är kväll. Vi landade i Slottsträdgården nånstans mellan 14. och 14.30. Det har varit så varmt idag! Några av oss plockade bär, andra höll sig mest inne i Slottet. Vi hann även med en Ballerina-fest och en grillning, men nåt bad vågade vi oss inte på. Och det känns rätt OK för min del med tanke på dagen. Nu är den snart slut, som min sambo påminde mig om och jag har överlevt dan och inte ens brutit ihop. Att jag fick ett mejl från min släkting Tom, fifth cousin of my Dad’s, gav också en viss tröst och gjorde mig uppmärksam på att jag faktiskt inte är ensam kvar i världen med det här blodet.
∼ ♦ ∼
Anna har redan gjort det, jag ska göra det: ta dagens andra dusch. Nån TV pallar vi inte med i kväll, så jag spelade in Sju sidor av sanningen. Det kan vi glo på nån regnig dag. Och det blir inte i morrn. Då ska det bli ännu varmare än idag… Det känns inte helt fel att träffa min jobbarkompis i morgon kväll och ta en öl…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Känner med dig! Skickar en varm kram härifrån, (med betoning på varm). Samt snart en Skuggvinter.
GillaGilla
Tack! Ja, snart behövs varma kramar extra mycket, för det står inte på förrän det är vinter och kallt igen. Uff! 😦
GillaGilla