Kära dagbok…
Det var verkligen skumt igår. Väder och allt. Eftersom jag har blivit helt beroende av Instagram och det krånglade visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Äh, skojar bara! Jag orkade inte göra så mycket mer nyttigt än att köra och hänga två maskiner tvätt. Till kvällsmaten, som bestod av knäckemackor och kaffe, hade jag manligt sällskap. Och ja. Jag erkänner. Sällskapet fick så småningom smaka både en bit kycklingpålägg och en bit ost.
Jo, han (Lucifer) fick smaka.
Tillbaka till vädret. Eftersom det var alla sorters väder igår här utom snö erbjöd jag per sms att hämta sambon efter jobbet i bil. Hon ville hellre gå och eftersom vädret stabiliserade sig till 21-tiden och hon undrade om jag ville gick jag och mötte henne. Det är skönt att ta en kvällspromenad, faktiskt. Jag försökte locka med min tvåveckorssambo, men det gick inte. Och han hade tagit en liten nypa luft tidigare under dagen, så jag vidhöll inte.
Lucifer gillade inte heller Danteklubben, men The Grand man tycker han är bättre.
Medan tvättmaskinen jobbade passade jag på att läsa ut en rätt seg historisk spänningsroman. I efterhand har jag sett att boken var en bestseller på sin tid när den kom ut (den kom ut på svenska 2005). Det har jag lite svårt att förstå. Jag tyckte att den var rätt dryg att läsa och kom aldrig riktigt in i den. Men jag är glad ändå för böckerna jag fick av vännen FEM. Den första av dem jag läste var ju en femtofflare. Nu har jag grabbat tag i en bok jag ska recensera. Jag var lite orolig inför detta eftersom The Grand man: a Scandinavian Thriller som den heter i sin fullhet, är på över 400 sidor och skriven på engelska, men det är verkligen inga problem. Jag har redan läst nästan en fjärdedel, varav det mesta igår kväll och i morse och bara lite idag på lunchen.
∼ ♦ ∼
Inte mammas jordgubbstårta, men jordgubbar OCH blåbär i frukostyoghurten.
Idag är det min dag. Nån jordgubbstårta av mammas hand serverades inte i morse, men jag hade både jordgubbar och blåbär i frukostyoghurten. Det dög bra, det. Jag fick en hälsning av mammakusinen B per sms. Lite senare kom dito från vännen Agneta och på morgonkvisten fick jag påhälsning av J på kontoret och ett mejl från K i samma ärende. Sen kom det glada tillrop i sociala medier. Nej, bortglömd är jag minsann inte. Även om jag gråter inuti av olika skäl på min dag blir jag också glad. Vem vill inte bli sedd..?
På väg till jobbet började jag må illa. Jag har en längre tid haft problem med magen och inser att jag kanske ändå skulle behöva träffa en doktor. Fast inte just nu. Nu är det bara semestern som hägrar. Jag kom också på att jag inte har ätit lagad mat sen i måndags, bara mackor och yoghurt. Jag hade en tanke om att äta nåt på stan, det är ju trots allt min dag. Men jag blev glad att jag slapp gå ut igen i regnet när sambon bjöd mig på hemkörningspizza (= jättebra för magen).
∼ ♦ ∼
Viss skit tar jag fortfarande.
På jobbet har diskussioner och information kring den nya organisationen fortsatt. Det känns lite tufft att så mycket viktigt sker under sommaren och att veta att det blir väldigt annorlunda redan efter ett par veckor i tjänst efter semestern. Även om jag förstås funderar mycket på framtiden och hur det ska bli, finns det alltid personer som har ännu mer att fundera över kring detta. Jag är inte avundsjuk. Däremot är jag väl rätt nöjd med att inte längre ha några chefsambitioner. Alla såna tankar förstördes för mig för tio år sen. Och under De Sju Svåra Åren fick jag lära mig hur värdelös jag är. Därför är jag tillfreds med att ha ett arbete att gå till (än så länge…) och ambitionerna kring karriär inom ett eller annat område har jag skrotat. Men om… Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ägna det åt det jag tycker mest om: att skriva. Nu är jag för gammal och får hålla tillgodo med att skriva den här dagboksbloggen och recensera andras böcker ibland. Men nån skit tar jag inte längre på nån front, vilket lär bli uppenbart inom kort. Än så länge tar jag bara kattskiten som lämnades åt mig på hallgolvet i morse. En får vara tacksam att den var paketerad i en knuten soppåse. 😛
∼ ♦ ∼
Ett paket till mig låg och väntade på köksbänken. Nej, det var ingen namnsdagspresent, men Stefan Åbergs senaste bok Det man inte anar som jag fick för recension med en fin hälsning inuti. Tack!
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Grattis på Ulrikadagen! 🌸🌸
GillaGilla
Tack Ewa! 😁
GillaGilla
Ja jag tänkte att det måste gälla namnsdag för födelsedag hade du ju ganska nyligen. Grattis morgonen efter!
GillaGilla
Tack! 😛 Ulrika-dagen känns lite mer som min dag än min födelsedag, tycker jag. Fast namnsdagar firas ju inte längre, så jag får nöja mig med att hävda att det är min dag. 😛
GillaGilla
Grattis i efterskott på namnsdagen !!!
Jag smaskade på jordgubbar igår, så här i efterhand kan vi säga att jag firade dig då 🙂
Snart helg, ha en trevlig sådan !
GillaGilla
Tack! 😛 Ja min mamma brukade göra jordgubbstårta till min namnsdag när jag var liten och hon var frisk. Sen blev det tårta igen en vecka senare – på mammas födelsedag.
Trevlig helg ska du också ha!
GillaGilla
Idag kan vem som helst ge ut en bok. Det finns hur många publiceringstjänster som helst, och även ”riktiga” förlag börjar se ett alternativ i detta. Type and tell skapades av Bonnier.
Nu när jag är arbetslös igen för vilken gång i ordningen vet jag inte, så skriver jag själv på en bok. Vad den handlar om? Berättar jag inte, det vore att avslöja min identitet, haha!
GillaGilla
Att ge ut en bok är en sak, att skriva en bok en annan. För det krävs en viss förmåga – och framför allt, tid. När en är arbetslös kan skrivandet vara en bra sysselsättning. Jag hoppas att jag får recensera din bok nån gång i framtiden.
GillaGilla