Ett inlägg om en bok.
För en evighet sen, det vill säga måndagen i förra veckan, var vännen FEM och jag i Akademibokhandeln i Motala och botaniserade på hennes lunchrast. Jag hade ett presentkort – som egentligen var min mammas 80-årspresent från mammakusinen B – att sätta sprätt på. Men som alltid när det gäller mig själv slår Den Snåle till och jag blir velig. Till sist följde ett gäng pocketböcker med hem. En av dem var den andra delen i Peter Mays Lewistrilogi, Lewismannen. Den boken läste jag ut igår kväll. Tack, mammakusinen B! Och mamma…
Ett lik hittas i en mosse på Isle of Lewis. Det visar sig att den unge mannen troligen har legat där sen 1950-talet – han har en taturering med Elvis Presley. En DNA-analys visar att han är släkt med Tormod Macdonald, far till polisen Fin Macleods första kärlek Marsaili. Fin har återvänt till ön för att rusta sitt föräldrahem, inte för att ägna sig åt polisarbete, men han har naturligtvis svårt att låta bli att luska i historien. Problemet är bara att Tormod är dement.
Det här är en bok som till och med en seging som jag slukade! Stämningen är kuslig och handlingen spännande. Berättelsen förs framåt genom skildringar av nutid varvade med Tormods tankar om det som varit. Till sist möts de två och sanningen uppdagas.
Toffelomdömet blir naturligtvis det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Den där boken är riktigt bra! Jag slukade den också, trots att jag inte är mitt läsjag längre.
GillaGilla
Serien är jättebra! Jag har del tre i min att läsa-hylla också.
GillaGilla