Kära dagbok…
Den sista morgonen i januari 2022 på väg att gry.
Det blev vinter igen i Uppsala – och lite varstans i Sverige. Det kom en förskräcklig blåst och fällde träd. Ganska nära där vi bor, faktiskt. Men i övrigt var vi förskonade. Kanske lite… besvikna. Lördagens fem plusgrader och regn, visserligen, gav i alla fall mig en längtan till våren. Sen gick temperaturen ner, det började blåsa och snöa och nu sitter jag här med minusgrader utanför fönsterrutan. Det är åter vitt på tak och mark. Så tråkigt, känner jag. Tråkigt om än inte förvånande. Det är ju trots allt fortfarande bara januari. Men jag har noterat att det ljusnar tidigare och att dagarna är ljusare längre. Ett steg i rätt riktning.
Måndagar är lite av en mötesdag på jobbet. Veckan brakade loss med tre möten, nästan på raken, på förmiddagen. Så är det varje vecka. Onsdagar kan också vara ganska mötestjocka, men inte den här veckan. Ibland är det skönt med några ”hål” i dagarna. Det trillar ändå in jobb, senast i morse ytterligare ett struktur- och uppdateringsjobb på intranätet. Inte den roligaste arbetsuppgiften. Jag vill helst skriva texter, men sånt som är mindre kul ingår också i jobbet och behöver göras. Det är det som gör skrivandet extra roligt sen. Övervakaren hade det tufft idag, jag ville nämligen gärna smita undan. Under eftermiddagen tog jag emellertid tag i ett jobb som har legat alldeles för länge, av olika skäl. Ett är att jag trodde att jag skulle gå tillbaka till min ordinarie arbetsplats efter årsskiftet. Där är jag lyckligtvis inte nu.
Övervakaren Citrus. (Till höger Dixi, boken med rektorstal som jag korrekturläste i höstas.)
∼ ♦ ∼
Tröstlöst med tråkiga saker att göra i hemmet.
Det goda humöret dalade redan till lunch, bland annat för att författarträffen i morgon blivit inställd på grund av sjukdom. Sen känns det tröstlöst med alla tråkiga saker som inte gör sig själva i hemmet. Jag tömde kattpottorna, tog sopor till soprummet, sopade, vattnade krukväxter och bäddade – typ det jag alltid gör, vissa saker nästan varje dag och flera gånger, dessutom. Vidare fick jag höra ett och annat som inte förvånade mig, trots att det var negativt. Jag är besviken på nån jag trodde visste bättre. Men en rolig grej inträffade under dan och det var ett sms från en kompis med en önskan om att ses. Det blir på fredag. Sköj!
Till middag blev det en tinad lunchportion kycklingfärssås. Pasta kokade jag ny. Det var helt OK och räckte bra. Anna hittade också nåt i frysen som hon intog innan hon gick iväg för att arbeta klockan 16 – 21.
Det räckte bra.
∼ ♦ ∼
Min bok på gång närmar sig slutet. Jag hade tänkt knycka Ahnhems senaste av Fästmön för att läsa härnäst, men så fick jag ju Brighton-mysterierna igår. Det blir den första delen av dem i stället. Dess titel, The Zig Zag Girl, indikerar… spänning. Jag ser verkligen fram emot att få läsa om Brighton – även om serien börjar knappt 25 år innan jag först besökte stan.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 