Ett inlägg om en skräckfilm.
Att det bara är skit på TV en nyårsafton tycker jag är skit. Det är många som sitter ensamma och som skulle vilja se annat än repriser. Jag var inte ensam, men Fästmön och jag ville titta på nåt läskigt och bra efter nyårssupén. Valet föll på filmen Our house (2018) som jag valde från Netflix.
Nu är jag långt ifrån den som väljer de bästa filmerna, men vi var överens om att se en film som inte var så lång och som var spännande. Our house är ungefär 90 minuter och klassad som skräckfilm.
Filmen handlar om en ung kille som jobbar med ett projekt kring att alstra trådlös elektricitet, ungefär. I stället lyckas han skapa en maskin som startar paranormal aktivitet. Detta sker efter att hans föräldrar har dött i en bilolycka och han får flytta hem igen till huset för att ta hand om sina småsyskon. När systern Becca får en kompis som heter Alice visar det sig att Alice inte finns. Inte nu i alla fall, men hon har funnits… Även grannen engagerar sig, speciellt som han är änkling.
Ja ja, det är inte särskilt spännande alls förrän den sista halvtimmen. Då händer nästan allt läskigt och det är först då som jag får ståpäls ett par gånger. Skådespeleriet är helt OK, men storyn är i sig ganska tunn. Det hade kunnat bli så bra det här med sorgen och längtan efter de kära vi saknar. Hur många gånger har en inte tänkt att ”om jag bara fick träffa dem en och prata med dem en enda gång till”? Nu svischar sorgen förbi och tas över av spöken som inte är helt trovärdiga.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 