Ett inlägg om en vattenbok.
I september nätshoppade jag en härlig hög böcker till mig själv. När jag letade efter intressanta titlar att införskaffa fann jag en av böckerna som stått ganska länge på min inköpslista. Jojo Moyes bok Silver Bay köpte jag på engelska för att få lite hjärn- och språkstimulans. Boken har stått oläst hela hösten. Först nu, i slutet av året, har jag läst den.
Boken utspelar sig i Australien, vid den lilla kuststaden Silver Bay. Där bor Liza McCullen med sin dotter Hannah och moster Kathleen som är en gammal känd hajjägare. Numera driver Kathleen byns hotell. Liza, som är skeppare och älskar valar, håller sig uppenbarligen undan för något/någon och är väldigt överbeskyddande gentemot Hannah. Hannah älskar vattnet och livet däri. Till denna idyll kommer Mike Dormer från London för att dra igång turistnäringen, läs: exploatera området. Men vem har rätten till Silver Bay? Mike, som dessutom snart ska gifta sig med Vanessa, chefens dotter, påbörjar dock uppdraget. Givetvis löper det inte enligt planerna.
Den här boken är en av författarens tidiga. Boken kom ut 2007 både i Storbritannien och i Sverige, här i landet som den fjärde av författarens böcker. Egentligen tillhör den en genre som inte är min favorit. Det är lite romance över det hela. Samtidigt skiljer författaren ut sig bland dem som skriver kärleksromaner. Här är till exempel skildringarna av miljöerna fantastiskt målande. Jag funderar över om inte Liza Marklund blev inspirerad av den här boken till att skriva Pärlfarmen…
Att författaren senare i sitt författarskap återkommer till temat Knepig kärlek mellan knepig kvinna och man kan bli lite tjatigt. I den här boken funkar det ändå rätt bra. Dessutom innehåller boken flera andra teman som exploatering där naturen och miljön kan påverkas negativt, men också skuld och lurendrejerier. I slutet blir boken riktigt bra och rörande även om jag tyckte att den var lite seg i början.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 