Ett inlägg om en 90-talsfilm.
Det är inte mycket att se på TV nu för tiden. Det var egentligen länge sen det var det. Men ibland är det gamla inte helt skitdåligt, faktiskt. Igår kväll zappade jag runt bland kanalerna för att hitt nåt att slöglo på innan läggdags. Det blev filmen The Long Kiss Goodnight från 1996. Filmen gick på TV6, den började klockan 21 och slutade inte förrän 23.30. Jag somnade inte, inte ens nästan.
Filmen handlar om en lärare, som bor i en småstad med sin åttaåriga dotter och man. Men där har hon inte alltid varit. När Samantha Caine var två månader in i graviditeten hittas hon med minnesförlust. Samantha minns inte ens vad hon heter, utan Samantha blir det namn hon tar. Hon anlitar en privatdetektiv, Mitch Hennessey, för att hjälpa henne att ta reda på vem hon är. En parad och en olycka senare är hon och Mitch sanningen på spåren. Men se nån kock är hon inte…
Det här är en sorts spion- och actionfilm. Såna brukar inte tilltala mig alls, men jag behövde väl lite pang-pang och raffel igår kväll. Det är spännande, sorgligt och roligt. Karaktärerna blir hela tiden nästan dödade, men reser sig igen, så där som det ska vara på film. Verkligheten är som bekant en annan.
Trots sina 25 år på nacken håller den här filmen måttet bra. Karaktärerna ändrar sig ju mer de närmar sig sanningen. Småstadsfröken blir en tränad mördare, privatdetektiven en hjälte.
Toffelomdömet blir förvånansvärt högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 