Galgbergets väktare

Ett inlägg om årets första födelsedagsbok.

---

Till min födelsedag i förra månaden fick jag bara bra böcker.  Tror jag. Jag har ju faktiskt inte läst dem ännu. Eller… En har jag nu läst och det är min favoritförfattare Anna Janssons senaste Maria Wern-deckare, Galgbergets väktare. Tänk att detta är den tjugoandra boken i serien… Bara det är en bedrift! Tack till Fästmön, som vet vad jag gillar.

Det är midsommarafton och unga, heta känslor är i dallring. Elin har blivit svårt förälskad i bästa vännen och kusinen Felicias kille Oliver och känslorna är besvarade. De bestämmer att han ska komma till Elins familjs stuga på natten. En kärleksnatt får de. Sen kommer föräldrarna – och hittar Oliver mördad utanför sommarstugan. De tvingar Elin att hjälpa till att bli av med liket. Galgbergets väktare är en grupp som anser sig ha till uppgift att peka ut förrädare och döma dem till straff som hör historien till. Oliver tycks vara gruppens offer. Maria Wern och hennes poliskollegor får hand om fallet. Samtidigt kämpar hon med att få tillvaron att fungera för sig och sin totalförlamade man Björn.

Nu känns det som om karaktärerna är gamla bekanta. Ja, huvudkaraktärerna förstås, de som återkommer. Inte ungdomarna och deras föräldrar som skildras i den här boken. Men även dessa känns väldigt väl gestaltade, de är trovärdiga i sina roller. Ganska mycket sjukvård och medicin innehåller boken, mycket få miljöskildringar. Det är lite synd, för Gotland är en spännande och intressant ö dit jag hoppas få åka nån mer gång.

Boken är spännande precis som föregångarna, men också sorglig. Jag försöker att inte se TV-seriens skådespelare framför mig, utan mina egna bilder av författarens karaktärer. Det är inte förrän alldeles i slutet – och med uteslutningsmetoden – jag lyckas lista ut vem mördaren är.

Omdömet? Tja det blir givetvis det högsta. Jag väntar redan på bok nummer 23.

 

Livet är kort.