Kära dagbok…
Lucifer tar eftermiddagssiesta.
Tisdagen var en riktig tröttdag. När Fästmön kom hem från jobbet drack vi var sin balja kaffe tillsammans. Jag hade svårt att hålla ögona öppna, men jobbade hemifrån. Efter kaffet tvingade jag mig att sitta 1,5 timmar till vid datorn och jobba. Anna lurade till en stund i sin fåtölj. Ytterligare en i vårt hushåll tog en eftermiddagssiesta… (Dålig bild, men söt kisse, eller hur?!)
Anna var ett litet under av effektivitet sen under gårdagskvällen. Hon påbörjade matlagningen och sen lyckades hon få tid i tvättstugan hela kvällen. Hon hade bokad tid idag på förmiddagen, men det är väl skönt att slippa göra tråksaker på sin lediga dag. Så Anna tvättade miljoner lakan och handdukar igår kväll och jag la in dem, nöjt skrockande, i skåp och lådor. Däremellan åt jag middag. Det blev Annas tomatkyckling för tredje gången på fyra dagar och det var helt OK. Men nu är den slut och i kväll blir det bara mackor eftersom jag åt lagad mat till lunch idag. Det blev inte kyckling utan panerad rödspätta.
Och så sover vi lite på maten också.
Efter middagen igår röjde jag upp, det vill säga dukade av, startade diskmaskinen och handdiskade det som inte fick plats. Katterna fick mat och i samband med det gav jag vår lilla sjukling medicin. Citrus är så duktig och äter sitt penicillin utan problem, men vi tror att hon blir lite trött av det. Annas uppdrag att smörja såret med penicillinsalva är betydligt tuffare, för den lilla är misstänksam. Senare under kvällen fick Anna emellertid även titta på såret och det ser bättre ut, tyckte hon. Skönt att höra! Lucifer är lite avundsjuk och vill gärna ha penicillin han också, men det får han förstås inte. Så han gav upp och återvände till soffan för att sova på maten. Han vaknade till lite grann när vi dukade fram var sin ostassiett, men det var bara lite han vaknade. Efter en bit Kaltbach somnade han om. Vi mänskliga kvinnor intog var sitt glas Copertino. (Vinet var av en nyare årgång än det jag skriver om på länken, men det är fortfarande både gott och mycket prisvärt.) Då blev jag äntligen varm och kunde sova ända till strax efter klockan fem i morse när lille herrn krafsade frenetiskt på sovrumsdörren för att få frukost.
Det har blivit höst…
Nån timme senare klev jag upp utan att ha kunnat somna om. Det blev dusch och frukost och Citrus hängde en stund med mig i köket. Jag väckte Gymnasisten innan jag gick. Det har varit lite si och så med lektionerna under höstterminen. Inte så att eleven har strulat utan snarare lärarna – notera plural! Jag hoppas verkligen att det blir bättre ordning.
Termometern visade 13 grader. Det var fuktigt i luften och på marken. Fasen, det hade visst blivit höst sen jag sist var ute (när nu det var… I söndags? Ja lite ute var jag då, men mest i bilen.) Höst. Igen, alltså. Upprepning från förra året. Men den här hösten hoppas jag blir bättre än de senaste årens. Nu känner jag mig också friare eftersom jag har bil. I stället för att till exempel sitta och vänta på att få veta om jag får vara med eller inte och/eller gråta över det kan jag åka en sväng på egen hand. De senaste årens höstar ska inte upprepas det här året.
Intill det här trädet, på en bänk, satt jag förra året i oktober och grät. I år kan jag ta bilen och åka en sväng i stället.
Det är otroligt lockande att köra egna bilen i mitten av nästa månad när jag ska på det ökända medarbetarskapsprogrammet i Söderfors. Herrgården är inte bara sliten, precis som jag minns den från förra gången, där sägs vara skitigt också. Men när det gäller programmet är det visst enbart det positiva som lyfts fram i ljuset. Det negativa får jag mig till livs från andra håll. Jag tror inte att nån vågar skriva det. Ett mynt har två sidor och därför väljer jag att berätta om det negativa här i alla fall. Jag står fast vid min åsikt att det är helt fel läge att skicka iväg personalen på ett sånt här program med tanke på pandemin. Dessutom gillar jag inte när man leker med människors psyken och överlåter vissa saker kring detta på folk som inte alls har utbildning för det. Det skapar oro och stress för alla inblandade.
∼ ♦ ∼
Hemma på Main Street hade min sambo minsann inte tagit det lugnt idag. Hon hade monterat såväl ny ring som nya Djävulens kalsonger… Nej, ingen bild på ringen, bara på ”kalsongerna” som jag köpte i lördags.
Nya Djävulens kalsonger till vardagsrummet.
Till mig hade det kommit två brev, varav ett föranledde ett telefonsamtal till mitt försäkringsbolag. Där fick jag snabb hjälp och en bra genomgång av vad min nya bilförsäkring innebär. Jag får lite pengar tillbaka för Clark Kents* försäkring, men jag får också en försäkringsfaktura för nya bilen. Lite in, lite mer ut, alltså.
Då var det svarta paketet som kom till ”Tofflisen” lite roligare. Jag tackar LB Förlag för Sanna Mac Donald’s bok Allt som en gång var som jag fick för recension! Av författaren har jag tidigare läs Om allt vore annorlunda och det här är en uppföljare. Men den här gången får jag recensera, inte bara skriva ett blogginlägg om boken när jag har läst den.
I kväll ska jag hälla ner mig i fåtöljen och bara vara. I morrn kväll ska jag äta middag med några från min enhet. Och på fredag kommer vännen FEM. Hurra, jag har massor att se fram emot ju! Livet är inte bara upprepningar.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman som väntar på att få dö. I Köping, av alla ställen…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 