Ett inlägg om en bok.
I januari beställde jag ett signerat exemplar från Bokus av en bok som inte skulle ges ut förrän i början på mars. Samtidigt beställde jag då två andra böcker. Efter det kom bokrean och jag beställde ytterligare böcker. Då var det som om nån konstig pollett trillade ner hos Bokus, för i slutet på februari skickades de två böckerna (utom den signerade) från januaribeställningen samt reaböckerna. Den signerade boken kom några dar senare i ett separat paket. Inte för att jag ser logiken i det hela, men… Nu har jag i alla fall läst den andra boken (den första var Främlingen). Därmed har jag klarat av den tionde boken i Viveca Stens serie Morden i Sandhamn, I hemlighet begravd.
Huvudkaraktärerna i boken är de samma som tidigare, det vill säga Nora Linde, åklagare, och hennes barndomsvän Thomas Andreasson, polis. Nora är sjukskriven efter ett tufft fall, men när det hittas skelettdelar på Telegrafholmen, mitt emot Sandhamn, kan hon inte låta bli att lägga sig i. Thomas får utredningen på sitt bord och är inte helt OK med Noras egna undersökningar. Nora mår dessutom mycket dåligt psykiskt och ett försök att slippa mardrömmarna är att dricka lite för mycket vin… Men vem är det som har begravts? Det finns tre tänkbara offer, personer som är saknade, och polisen granskar samtligas efter-/kvarlevande. Nora har mer fokus på en efter-/kvarlevande eftersom hon har en känsla av att hon svek den personen när den närstående plötsligt bara försvann. Thomas chef är pressad och på konstant dåligt humör. Det handlar dels om hennes oklara/reducerade roll i den nya organisationen (!), dels om att hon är pressad av byggherrar som snabbt vill fortsätta sitt arbete på Telegrafholmen.
Det här är ingen djuping till bok, det är först mot slutet jag tycker att det blir en spännande deckare. Författaren lägger mest krut på person- och miljöskildringar, vilket får själva berättelsen att… inte halta utan snarare sakna nåt. De korta kapitlen inklusive tillbakablickarna ur offrens perspektiv ger storyn fart och gör att det går snabbt att läsa boken. Ändå känner jag att det inte räcker helt och hållet. Vissa trådar bara släpps. Plötsligt slutar byggherrarna att tjata, plötsligt upphör Noras dåliga samvete mot en efter-/kvarlevande och plötsligt, innan kvarlevorna är könsbestämda, är det tredje tänkbara offret inte intressant. Men ja, det är lite spännande, fast nej, bihistorierna tar för mycket utrymme. Det känns som om boken är skriven av en ganska ung person. Den blir lite för ytlig för att passa mig.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 