Ett inlägg om ett rött vin.
Efter en hektisk eftermiddag med shopping (mest till katterna) blev det lätt kvällsmat i en paus. Så när klockan närmade sig 21 och Anna hade säsongspysslat färdigt hade jag under tiden luftat en flaska Castel del Monte 2018. Men jag undrar om inte en viss kattkille tog sig ett smakprov…
Tog Lucifer ett smakprov?
Till vinet serverades ostar som fick ligga framme ett par timmar. Detta gjorde ostarna än mer smakrika och mogna. Systembolaget rekommenderar i stället vinet till rätter av lamm- eller nötkött.
Det här vinet är gjort på druvorna nero di troia och aglianico. Det är druvor jag inte känner till så mycket. Nero di troia, som har flera andra namn, till exempel uva di Troia är huvuddruvan och den kommer från Apulien – eller kanske från staden Troja. Viner på den här druvan sägs bli kraftfulla. Aglianico odlas i södra Italien och har blivit allt mer populär. Den har fått smeknamnet ”söderns Barolo”.
Vinet kostar endast 99 kronor och jag hade väl kanske inte så höga förväntningar. Alkoholhalten ligger på 13 procent och sockerhalten på sex gram litern.
Så här kan en läsa på Systembolagets webbplats om vinets smak och doft:
”Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, viol, plommon, choklad, ceder, oregano och hallon. […] Fruktig doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, viol, plommon, choklad, oregano och vanilj.
Jag tyckte att vinet doftade choklad och lite viol, möjligen även vanilj. Smaken, däremot, var snarare fruktig än kraftfull. Vinet är klassat som mer än medelfylligt och det tyckte jag inte riktigt stämde. Men vinet i sig stämde bra ihop med den smakrika ostarna.
Toffelomdömet blir högt. Det här är ett lättdrucket och prisvärt vin.
Lucifer tyckte nog också att vinet var bra. Han blev i alla fall väldigt trött…
Somliga blir trötta av rödvin…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 