Ett inlägg om en gripande film.
För ett tag sen fick jag en inbjudan från mitt fack att gå på en filmföreställning på Fyrisbiografen. Eftersom det har känts lite motigt ett tag ville jag ta en person på jobbet på orden och försöka göra nåt roligt och stimulerande på arbetstid. Jag tackade ja och på måndagseftermiddagen traskade jag iväg för att se Sorry we missed you (2019).
I centrum för den här filmen står pappa Ricky och hans familj, det vill säga frun Abby och barnen Liza och Sebastian. Ricky tar jobb som budbilsförare. Det är en sorts franchiseavtal han hoppar på i drömmen om att bli sin egen. I själva verket blir han livegen. Han får arbetsdagar på 14 timmar och ändå räcker det inte till. Samtidigt kämpar Abby på med alltför lite tid för de gamla och de sjuka hon besöker som hemvårdare. Sebastian börjar skolka och hamnar i trubbel och Liza blir orolig och börjar kissa i sängen.
Ja det är elände rakt igenom den här brittiska arbetarklasskildringen. Det är så tungt, så tungt att mitt hjärta är på väg att brista flera gånger under filmen. Föräldrarna kämpar så hårt för att få ett bättre liv för sig och sina barn. Ricky och Abby är skötsamma och sliter ont. Ändå är det inte nog.
Den här filmen ger onekligen perspektiv på ens syn på jobb och arbetsvillkor. Den skildrar en nutida misär och tillvarons tuffhet där det inte tycks finnas nån väg ut eller upp. Och nej. Slutet är inte som jag hade önskat.
Toffelomdömet blir det högsta. Tack facket ST!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 