Kära dagbok…
Torsdag blev en hemmakväll. Jag var trött efter onsdagens alla intryck och tankfull efter det besked jag fick strax före hemgång. Det är skönt att det är fredag idag och att jag har helgen för att tänka över ett och annat. Jag och sambon var båda hemma, alltså på kvällen. Det var härligt att se min sambo skriva igen. Att kommunicera är svårt, men att skriva är ett bra sätt, tycker jag. Sen blir ju det skrivna ordet i mitt fall en dagbok som jag kan gå tillbaka till när minnet inte riktigt är så alert. Trots att jag är evigt ung räknas jag mer eller mindre som äldre. Snart väntar väl ättestupan. Fast jag har ju ingen ätt som kan putta mig över kanten. Ätt som puttar annan över kanten såg vi en dokumentär om igår på TV3, Svenska fall. Avsnittet handlade om ett Äppelbomordet där en person mördade sin sambo. Innan dess hade vi också sett första delen av Kapten Klänning – polischef och våldtäktsman, en dokumentär om Göran Lindberg. Eftersom Anna jobbade i tisdags när programmet gick spelade jag in det på DVD-spelaren. Ganska skönt att kunna spola förbi TV4:s all jävla reklam. Båda programmen var mycket otäcka, men också mycket bra. Det är bara att konstatera att människor kan framstå som goda och trevliga och sen vara rena djävlar i verkligheten.
Mini vågade inte titta på det otäcka på TV.
∼ ♦ ∼
Det var inte ens åtta grader i morse…
Vi går mot höst. I morse var det inte ens åtta grader när jag klev upp. Det blev till att ikläda sig inte bara tröja och snusnäsduk utan även jacka. Fast jackan åkte av halvvägs, trots att den är snigg-orange. När en marscherar i rask takt blir en varm.
Jag var lite seg och sen i morse. Har mycket att fundera på, som sagt, och hade hoppats få dryfta det idag med Lizbeth*. Dessvärre blev vår lunch framflyttad till mitten av nästa vecka. Så jag begravde mig lite för länge i min bok på gång. Jag hade Lucifer som bokstöd, för det är trångt om saligheten vid frukostbordet. Huvudpersonerna i boken är rätt fräcka, men samtidigt… hur kan folk vara så lättlurade? Boken är snabbläst och bra och den har helt klart fått mig att ändra uppfattning om författarens förmåga att skriva böcker. Sånt är sköj!
Begravde mig lite för länge i min bok i morse och blev sen. Lucifer agerar bokstöd – det är trångt om saligheten vid frukostbordet…
∼ ♦ ∼
Tornen står alltid klart och rakt upp i himlen…
Det har varit en konstig stämning på jobbet idag. Dämpat, på nåt vis, även om del förstås är nöjda och glada. Många tycks vara fundersamma och nu när vissa saker är klargjorda blir nästa steg att få veta var en hamnar. Jag bad om ett enskilt samtal med min chef idag. Sen måste jag själv komma fram till saker och ting och besluta mig för vad som ska göras. Jag försöker hålla – och visa mig lugn – till dess att allt står klart. Söker råd eller tröst eller vägledning hos… Dômen, vars torn alltid står klart och rakt upp i himlen…
Arbetsdagen i övrigt omfattade sedvanligt jobb, till exempel redigering av text på intranätet. Inget ovanligt eller upphetsande.
Efter jobbet traskade sambon och jag iväg för att inhandla föda och dryck till kvällen. Jag behöver förnya mitt körkort och passade på att gå till fotografen. För sambon väntar en i mina ögon tung helg med mastodontarbetspass på lördagen och kort pass på söndagen. På söndagen kommer gymnasisten som inte längre ska vara vår tvåveckorssambo, vad jag förstår, utan vara lite mer hos oss. Ja, jag och gymnasistens mamma är ju sambor på heltid sen förra året.
Igår fick jag ett roligt brev från mammakusinen C. I helgen kanske jag rentav svarar på det. Vi får se. I morgon behöver jag åka och handla lite tunga saker (därav åka som i åka bil). Jag skulle behöva ta en tur till Slottet och skörda tomater, men väderappen spår regn både lördag och söndag. Det kanske blir en tur på stan i stället, kanske för att fylla på det litterära förrådet.
∼ ♦ ∼
*Lizbeth = en före detta kollega som blev kollega igen fast på en annan avdelning än den jag jobbar på nu. Och hon heter definitivt inte Lizbeth!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 