Morfars 113:e födelsedag 2017: Härvor och utredningar

 

---

Kära dagbok…

 

Utredning pågår!

Det finns en hel del härvor i mitt liv. Men jag måste ge mig själv credit för jag försöker reda ut saker och ting. De sista två nätterna har utredningarna emellertid skett i drömmens värld. Varje morgon försöker jag snabbt kasta ner några stolpar så att jag ska komma ihåg. Härom natten drömde jag att jag skulle träffa vännen FEM. Problemet var bara att jag inte kom ihåg var jag hade ställt min cykel… Den som känner mig vet att jag aldrig cyklar. Det gör inte vännen FEM heller. Min tolkning av drömmen blev emellertid kristallklar – för mig. Den är inte offentlig. I natt var jag igång igen. Då drömde jag att jag hälsade på vännen Fatou som bodde i ett stort, labyrintartat hus. Där satt jag och drack rödvin. Vännen Fatou dricker inte alkohol. Min egen tolkning av även denna dröm är tydlig – och privat. Du som eventuellt gillar att läsa min dagbok får finna dig i att du får vet mycket om mig, men inte allt. Glöm heller aldrig bort att jag alltid enbart serverar dig bitar, du får inte hela kakan. Det är först när du också lär känna mig i verkliga livet och om vi skulle få en nära relation som du kan döma mig, alltså. Eller..?

∼ ♦ ∼

Snällt, trevligt och lite roligt brev till Oscar???

Jag ägnade en god stund av gårdagskvällen åt att skriva ett brev till mitt fadderbarn. Ja, jag fick ju en Oscar i början av året. Oscar är nio eller elva år, fysiskt handikappad och bor i Uganda. Det där med åldern spelar ingen roll, jag sponsrar Oscar lite extra eftersom han dels behöver gå i skolan, dels behöver mer sjukvård än andra barn. Oavsett två års skillnad i pojkens ålder, hur ska jag, en tant på 55 som inte är nån barnmänniska, skriva till en liten pojke så att det blir trevligt, snällt och kanske lite roligt??? Att jag skrev på engelska var inte nåt hinder i sammanhanget, det var själva tilltalet jag fick kämpa med. Och för att vi lever i så skilda världar. Även om jag har haft tuffa perioder i mitt liv, har jag ändå alltid haft det jämförelsevis bra. Detsamma gäller för mina bonusbarn. Att leva som barn med ett fysiskt funktionshinder i ett utvecklingsland har jag ingen aning om hur det är. Därför hoppas jag att Oscars och min brevväxling fortsätter. Jag vill lära mig, förstå lite bättre hur det är för dem som har det svårare än jag. För tillfället skriver en hjälparbetare breven i samarbete med Oscar och Oscars mamma, men i framtiden hoppas jag att Oscar kan skriva för egen hand.

∼ ♦ ∼

Ibland måste en lyfta blicken en aning. Här beskådar jag vårhimlen och ett träd genom ett fönster en bra bit upp i huset där jag arbetar.

Jag snikade en utskrift av brevet till Oscar när jag kom till jobbet i morse. Sen vidtog ganska omgående ett visst utredningsarbete. Kommunikation är svårt och när teknik inte fungerar bör det vara solklart var hjälpen finns att få. Ibland måste en lyfta blicken en aning. Det gäller också i sammanhanget att definiera vilken typ av hjälp som kan fås från vilka håll. Detta tog en god stund av morgonen. Direkt därpå tog jag med mig min jumbokopp fylld av cappuccino och mocca och stegade upp till Telisarna för att föreläsa lite fika och prata jobb. Det blev bland annat bestämt att de före sommaren ska bjuda in mig till ett av sina veckomöten för en avstämning av teamets kommunikationsplan. Vidare har de lovat att titta på en text jag skrivit till mitt nyhetsbrev som ska ut på fredag.

 

 

Vårsolen är skoningslös, men härlig på morgonen.

Det var ytterligare en solig dag idag. Och en väldigt kort dag för mig på arbetet. Jag hade bett chefen om flexledigt för att bland annat kunna besiktiga Clark Kent* på eftermiddagen. Hela dan gick jag omkring och var orolig och illamående, så lunchen svalde jag ner utan att reflektera över vad den bestod av. Nu var det inga överraskningar i smörgåsasken dock, och i skålen var det grekisk yoghurt med kanel som vanligt, men med banan som extra tillskott.

Toalettbesöken var täta, men till sist blev det dags att tuffa ut till bilprovningen i Librobäck. Att sitta där i bilen och vänta på sin tur är rena tortyren. Solen ligger dessutom alltid på, så en steks långsamt inne i kupén. Jag hissade ner fönstren, men sen kom ett par i en bil som de klämde in jättenära min. Efter en stund ålade sig paret ut – och började röka. Som tur var fanns det en ledig plats framför mig, så jag körde fram. Dessvärre kom de strax efter, men jag slapp röklukten då. Hur det gick med besiktningen? Tja, Clark Kent blev underkänd i år igen på grund av en trasig positionslampa som bara ska vara tänd när hellyset är på. Fast jag slapp ombesiktning. Jag ringde min bilverkstad och frågade om de kunde byta den trasiga lampan genast och det kunde de. Där gick ett par timmar som jag hade tänkt ägna åt annat. Samtidigt är jag oerhört tacksam att det inte var nåt större fel på bilen OCH att min bilverkstad har den förnämliga drop in-servicen när det gäller trasiga lampor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Vårsolen är skoningslös, men himlen är underbart blå.

Fästmön ringde igår kväll. Vi hade ingen härva att reda ut, men vi redde ut planerna för helgen, med fokus på mat. Håller det fina vädret i sig kan jag tänka mig att vi sätter oss på en uteservering nånstans i närheten för att äta lördagsmiddag. Är vädret sämre blir det italiensk kycklingfärssås med pasta hemma i köket i New Village. Jag behöver städa hemma och det kan jag göra på dagarna när Anna jobbar. Vårsolen lyser skoningslöst upp alla lager av damm. Igår kväll plockade jag i alla fall bort äggen från ekbyffén till vitrinskåpet. Äggen var ju en påskdekoration. Så seg var jag med att få bort den…

Jag hade tänkt åka till min kära efter besiktningen för att snika fika men medföra nåt gott. Vi har för lite tid för varandra. Nu blev det endast ett kort besök efter bilverkstan, fast gott kaffe fick jag. Eftersom det var så nära middagen för Anna blev det var sin slät kopp. På hemvägen svängde jag in till Tokerian för att köpa frimärke och posta brevet till Oscar. Nån middag till mig själv orkade jag inte gå in och handla, men om jag inte missminner mig tror jag att det ligger en låda Dafgårds kycklinglasagne i frysen. Det blir perfekt. Jag orkar inte med fler härvor och utredningar idag, nu vill jag bara softa.

Min kära bjöd på kaffe.

.

∼ ♦ ∼

Min stiliga morfar i hatt och med pipan i högsta hugg.

I rubriken låter jag dig få veta att min morfar skulle ha fyllt 113 år idag. Han var en lång, slank och stilig man, med ett ansikte fyllt av vackra fåror och snälla, valkiga händer. Hans ögon var blåa och milda. Så ofta jag kunde hängde jag med honom när jag var barn, för morfar lekte med mig. Han hade alltid tid för mig – trots att han hade tre jobb/uppdrag innan han blev pensionär. Morfar var den av mina far- och morföräldrar som levde längst och som blev äldst. Han gick bort den 9 februari 1991 och skulle ha fyllt 87 år det året den 3 maj.

 

 

 

*Clark Kent = min lille bilman som inte alls är underkänd utan fin som fan 👿

 

---

Livet är kort.