Recension: Det enda som betyder något

Ett recenserande inlägg om en bok.

---

 

För exakt en vecka sen hittade en bok ner i min postbox. Det gör det ganska ofta för att jag har nätshoppat, men boken Det enda som betyder något skickades till mig av författaren Jeanette Palmqvist med en önskan om trevlig läsning. Tack! Den här veckan har boken allt som oftast varit mitt lunchsällskap. Idag slukade jag de sista sidorna i boken ihop med lunchmackan.

Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.

Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.

Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.

Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.

Toffelomdömet blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.

 

---

Livet är kort.