Ett inlägg om en bok.
Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway tillhör mina klara deckarfavoriter. Karaktären Ruth är härligt ironisk och böckerna är spännande med en historisk touch. I somras kom En kvinna i blått ut på svenska och i förra veckan köpte jag den. Nu i kväll läste jag ut boken, för den trängde sig före i TBR-kön* av böcker i mina hyllor.
Cathbad, som är kompis till Ruth, ser en kväll en kvinna med blå mantel på en kyrkogård i Walsingham. Nästa morgon hittas kvinnan, som var inskriven på ett behandlingshem, död. I samma veva blir Ruth kontaktad av en gammal väninna som vill att Ruth tittar på några anonyma hotbrev hon har fått. Walsingham är en pilgrimsort och inte nog med att ett gäng kvinnliga präster är där på kurs – den lilla byn förbereder sitt årliga påskspel.
Ja, det låter ju inte så jättespännande och trots ett par mord och ett antal överfall blir jag inte riktigt… skraj. Den här gången lyckas författaren inte helt fånga mig och dra in mig i sin mörka värld där saker och ting är snudd på övernaturliga. Inte heller är Ruth Galloway riktigt i sitt esse – jag skrattar inte en enda gång för Ruth är inte ironisk. Fokus den här gången ligger i stället på Nelson som har att tampas med sin frus otrohet. Enligt en av flikarna till bokens omslag är karaktären Ruth Galloway delvis baserad på författarens man, som är arkeolog. Lustigt nog utspelar sig böckerna i Norfolk där min släkt kommer ifrån (pappas farmor). Ännu lustigare är det att författaren bor i Brighton där även jag har bott.
Nåja, alla sammanträffanden och likheter till trots känns den här boken inte som nån fullpoängare. Irriterande nog hittar jag dessutom flera korrekturfel i boken. Vidare undrar jag varför bokens omslag har en grönaktig ton när titeln handlar om en blåklädd kvinna…
Toffelomdömet blir ändå högt. Elly Griffiths skriver bra böcker och de som handlar om Ruth Galloway är alltid intressanta.
*TBR-kön = en radda olästa böcker, ”to be read”
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 