Glöm mig

Ett inlägg om en bok.



Alex Schulmans bok Glöm migFörra året fick jag Alex Schulmans senaste bok i julklapp
av Annas snälla mamma och hennes L. Jag har tidigare läst författarens bok om sin pappa, Skynda att älska, en bok som berörde mig mycket. Det gjorde även Bränn alla mina brev, en bok om Alex Schulmans morfar och mormor. Faktum är att jag blev så sugen på att läsa mer att jag nätshoppade Glöm mig. Den boken har fokus på författarens mamma Lisette Schulman. I onsdags kväll öppnade jag bokens pärmar och nu har jag slagit ihop dem efter att ha läst boken i rekordfart (jag har ju jobbat emellan lässtunderna).


Den här boken handlar åter om författarens rätt (!) dysfunktionella familj.
Mamman Lisette Schulman börjar tidigt att dricka för mycket. Det är inget man talar om i familjen, men det finns där och det påverkar alla. Boken inleds med en scen där den vuxne Alex tillsammans med sin bror ska åka för att hämta mamma från deras lantställe och försöka få in henne på en avvänjningsklinik för alkoholister. Genom boken får jag som läsare följa hur mammans alkoholmissbruk sätter skräck i Alex – för hon blir ju lynnig. Den lille Alex är kärlekstörstande, men mamman kan när som helst stänga av sin kärlek. Som vuxen fortsätter Alex att vara medberoende, men han vill också försöka reparera sin relation till mamman. Frågan är om alla svek, iskylan och hårda ord, främst via mobilen nattetid, kan leda till försoning. Tiden rinner ut. Lisette Schulman dör i februari 2015.

Det är en sån sorglig och gripande historia som rullas upp. Jag kan inte sluta läsa, trots att det är så tungt, så tungt. Och så bra, så bra skrivet. Trots att jag inte hade alkoholiserade föräldrar kan jag känna igen mycket av det andra som författaren skriver om. Det här att tassa på tå för en förälder, att försöka få en tjurig förälder på gott humör igen med mera.

Toffelomdömet blir det högsta. Läs!!!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser
Publicerat i Böcker, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Onsdag kväll den 16 januari och torsdagen den 17 januari 2019: Det bär tills det brister, som sagt

 



Kära dagbok…

Böckerna Döden är alltid sann och Glöm mig

Bokbyte från lättsam kortroman/deckare till en vidunderlig bok.

Igår kväll blev det bokbyte i Toffeltassarna. Jag började läsa en helt vidunderlig bok, en bok som tog tag i hjärtat och knep om direkt. Hårt som fan. Jag känner så otroligt väl igen de beskrivna rädslorna, humör-svängningarna, försöken att som barn få en nära anhörig att bli go och glad igen och sluta vara sur. Jag har levt med det genom hela min barndom ända tills jag flyttade hemifrån som 18-åring. Att bli älskad var den högsta drömmen av alla mina.

Efter att ha avslutat en ganska lättsam kortroman/deckare innebar detta mitt senaste litterära inköp en rejäl genrevändning. Jag läste nästan 100 sidor av de cirka 250. Sen dog jag. Nästan. För tyvärr återuppstår jag igen och igen.

Fast först ringde vännen FEM. Det var skönt att få prata – det var länge sen vi hördes – tack för samtalet! FEM är en av dem som tycker att jag ska kontakta en läkare. ”Men jag har ju ingen feber!” sa jag. Sen kom… febern. Jag halkade ut på oplogade vägar för att skjutsa hem Anna från jobbet. Trots att utomhustemperaturen börjat stiga kände jag att jag frös. Mer och mer. Det blev bara till att gå och lägga sig. Som tur var lyckades jag somna ifrån det elände som är mitt liv just nu. Det bär tills det brister, som sagt.

∼ ♦ ∼

Jag lyckades ta mig till fots till och från jobbet idag. Ett tag var jag inne på att ta bilen eftersom jag mår så dåligt. Men envisheten vann. Jag var tvungen att jobba med mitt nyhetsbrev hela dagen. På förmiddagen fortsatte jag jakten på underlag samt jobbade med texterna, på eftermiddagen lay outade jag och la in materialet som utkast. Publiceringen blir klockan 10 i morgon. Om jag lever/återuppstår då. I kväll ska jag försöka orka se Antikrundan  innan jag dör igen. Jag vill inte vara med längre, jag vill ge upp, vill inte ta ansvar för sånt som min hälsa. Men så får jag kraft nånstans inuti ifrån – och från familjen Katt, djuren som har blivit mig så kära. Och även om Lucifer är mamma Annas pojke var det mig han ville vara med i morse, bland annat i badrummet.

Lucifer på tvättkorgen

Lucifer var med mig i morse, bland annat i badrummet.


Stämningen…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Döden är alltid sann

Ett inlägg om en bok.


 

Anna Janssons bok Döden är alltid sann

En av mina favoriter bland svenska nutida deckarförfattare är Anna Jansson. Därför blev jag lite förvånad när jag upptäckte att jag hade missat hennes senaste bok, Döden är alltid sann. Utgivningsdatumet var i oktober förra året, men det var först efter jul som jag upptäckte boken, i pocket, och näthandlade den. Vad jag förstår kom boken ut som e-bok och ljudbok redan i somras – vilket kan förklara att jag missade den. Jag vägrar så länge det är möjligt att läsa på annat sätt än fysiska, faktiska pappersböcker. Men hur som helst är jag glad att jag hittade boken så att jag kan ge mig till tåls till i mars nån gång när hennes nästa deckare kommer, i vanlig utgåva, det vill säga inbunden. Jag är mycket sugen på att förbeställa ett signerat exemplar, men känner att jag måste ligga lite lågt nu efter allt vad julen och sjukskrivningen har kostat och lär kosta… Samtidigt, vem vill missa den tjugonde boken i Maria Wern-serien..?

Döden är alltid sann är en kortroman. Nej, jag skulle inte kalla den novell, för såna gillar jag inte. Även i den här boken är Maria Wern huvudperson. Hon deltar i en klassåterträff och självklart mördas en av klasskamraterna. Det visar sig handla om gamla oförrätter och framför allt tycks mördaren vilja stoppa ett bokmanus som skulle avslöja ”allt”. Polisen Maria Wern får givetvis inte delta i utredningen eftersom hon faktiskt är en av de misstänkta. Men märkligt nog – och tursamt! – hamnar manuset i Marias händer.

Just att manuset hamnar i Maria Werns händer och att hon får läsa det känns lite märkligt med tanke på att hon portas från polishuset för att kollegorna öppet ska kunna prata om fallet. Förutom det är detta som vanligt en bladvändare. Boken är spännande och jag läser den snabbt. Jag gillar Anna Janssons sätt att skriva och att snabbt föra handlingen framåt. Däremot gillar jag inte att jag hela tiden föreställer mig Eva Röse som Maria Wern. Jag har inget emot Eva Röse, men TV-filmerna gillar jag inte.

Ett plus med den här lilla boken är den författarintervju som den avslutas med. Jag tycker att Anna Jansson verkar så sympatisk!

Toffelomdömet för den här lilla boken blir emellertid högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tulpanens kväll och onsdagen den 16 januari 2019: Drömmar, hinder och skitkallt

 



Kära dagbok…

Tulpaner

Tulpaner inköpta på Tulpanens dag.

Igår var det Tulpanens dagTulpanerna fick jag förstås köpa själv. Det var tur att jag tog ett piller innan jag gick från jobbet, för bara att ta sig hem kändes tungt, att ta sig till en affär kändes omöjligt. Men envis som synden – och med konstgjord substans i kroppen – klarade jag såväl hemgång som att gå och handla. Det var lite annat jag behövde förutom tulpanerna. Förresten gav jag bort tulpanerna till min sambo, men eftersom vi bor ihop får jag glädjen att titta på dem också.

Resten av kvällen tillbringade jag i bästefåtöljen. Jag var så skruttig igår, men Ipren funkar för mig, så jag överlevde. Det finns förresten människor som är sjukare än jag. Jag bara beklagar mig och ojar och har mig här eftersom jag inte har nån annanstans att gnälla om hur dåligt jag mår. Inte blir jag friskare för att jag gnäller här, men genom att gnälla här mår hjärnan bättre – jag blir av med tankar och känslor i ord. Det är den här dagboksbloggen till för. Sen vill somliga gärna censurera mina känslor. Det låter sig inte göras, jag tar dem bara nån annanstans. Det bär tills det brister.

Mini sover

Mini tyckte att Auktionssommar var rätt sövande och somnade efter ett tag.

Lugn kväll även igår, alltså. Jag såg ett par TV-program. Dels kollade jag och Mini på säsongspremiären av Auktionssommar. Det var väl sisådär. Mini tyckte att programmet var sövande och somnade. Sen kollade jag på en dokumentärfilm om 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Ingen censurerar henne – kanske med ålderns rätt? Tänk att hon är 50 år äldre än jag och pigg som en mört! Hon, precis som jag, drömmer om att resa, men hon har blivit avrådd av sin doktor. Mig är det ingen som avråder, det är bara jag själv som sätter upp hinder. Skit samma om det handlar om London, Brighton eller Motala. Jag önskar att jag hade lite mer jävlar anamma och inte var en sån jävla toffla

Ibland Ganska ofta Varje dag önskar jag också (önska kostar ingenting) att jag hade gjort andra val i livet. Bitterheten knackar på lite lätt när jag tänker på drömmen om att skriva. Den drömmen får jag – knappt! – odla här på bloggen och då i dagboksform. Och så skriver jag på jobbet, förstås, men då är det åt andra. Nä, det är bara att acceptera, böja nacken för fakta och försöka ha ett så bra liv som möjligt ändå. Trösta sig med lite pepparkakshusdelar och en kamera som inte var nån riktig kamera utan innehöll kolor (julklapp).


Katterna har blivit en stor och viktig del av mitt liv. 
De ger ömhet och värme, framför allt Mini som ofta kommer och sätter sig nära, nära på kvällarna. Det är varmt och gott – men blir väldigt kliigt i näsan eftersom hon hårar mycket. Kanske blir hon störd när jag rör mig, för sen flyttar hon ofta till soffan – eller till Anna. Lucifer låg i Annas knä igår kväll och sussade innan hon lagade mat. Sen la han beslag på skrivbordsstolen. Citrus la uppenbarligen beslag på min mobil och tog en selfie…

∼ ♦ ∼

Minus 10 komma 8 grader

Skitkallt i morse!

Visserligen visste jag om det, men… att kliva upp och se att det var nästan elva minusgrader utomhus och bara 18,5 inne i köket var ingen höjdare. Skitkallt! Snö och temperaturskillnader är prognosen – i natt ska det bli plusgrader och regna! Då lär det väl bli ännu mer snorhalt att promenera till jobbet än det redan är. För i morgon bitti blir det kallare igen. Det är knappt så att dobbarna på bootsen funkar. På hemvägen snöade det mycket – och då var dobbarna kanonbra. Men på knagglig is – inte vilken is som helst – biter nog ingenting.

Arbetsdagen har varit seg. Jag är seg. Jag har i alla fall mest jobbat med mitt nyhetsbrev, jagat folk om underlag och grejsat med intranätet. Nu har jag bestämt mig för att ringa min husläkarmottagning efter helgen om jag inte känner mig bättre. Lustigt det där att en inte har nån mamma längre som tjatar på en om sånt. Jag har bara mig själv, vuxlig som jag är måste jag ta eget ansvar för min hälsa. Det går sisådär. Jag får ångest när kroppen är risig. I stället för att vila när jag var hemma och hade semester och sen sjukanmäld råddade jag runt så snart jag fick ett uns ork. Det skulle jag inte ha gjort. Jag skulle ha vilat, skitit i smutsen, så hade jag kanske varit frisk nu. Men jag kan inte se dammråttor, kattsand och smuts utan att få ångest av det också. Sopade, sopade, sopade och dammsög – och sen var det lika skitigt efter en kvart igen. Och jag var – och är – helt slut. Gnäll, gnäll, det hjälper inte. Men det är svårt att ändra sitt beteende när en är så gammal som jag är. I kväll ska jag bara låta diskmaskinen jobba och läsa. Jag har inte mycket kvar i min bok på gång.

∼ ♦ ∼

Jag skulle vilja göra nåt roligt, nåt njutbart. Frågan är bara vad jag vill…

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Film, Jobb, Krämpor, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tisdagen den 15 januari 2019: Kraschar, men kämpar på

 



Kära dagbok…

Pepparkakshus med hål i taket

Husplundring igår kväll, men utan mig.

Nej, den som tror att jag är frisk tror fel. Men jag kämpar på. Jag kunde ju inte vara hemma längre utan läkarintyg. Nu står jag i valet och kvalet om jag ska försöka ringa min husläkarmottagning. Det är nämligen många som skrämmer upp mig med en massa prat om lunginflammation. Inte bara en person utan flera. Och lunginflammation låter läskigt. Givetvis har jag googlat symtomen, men jag tycker inte riktigt att de stämmer på mig. Visst är jag fortfarande väldigt förkyld och hostig, men det som kommer ut från näsan är ”klart” och från käften kommer inget ut. Nån feber tror jag inte heller att jag har. Däremot känner jag mig trött och tung i huvudet. Det är nog på grund av infektionen jag har – som nog inte är bakteriell. Men vi får se. Igår kväll kraschade jag rätt tidigt i bästefåtöljen och sen i sängen. Jag läste ut årets första egenköpta bok innan jag slocknade totalt. Det blev ett byte från stockholmsk terror till gotländsk, mordisk klassåterträff. (Där förekommer också en studentpräst från Uppsala universitet i den senare boken.) I vardagsrummet var det visst husplundring, men jag orkade inte delta. Kanske pillrar jag i mig nån bit i kväll i stället.

Böckerna Falco och Döden är alltid sann

Bokbyte igår kväll från terror i Stockholm till gotländsk, mordisk klassåterträff .

∼ ♦ ∼

Katterna mådde bra igår kväll, men somliga var förstås hungriga. Därför gav jag dem mat tidigt medan Anna var och hämtade ett paket med varma skor till vår tvåveckorssambo. I morse startade sångkören sin övning klockan 5.33. Eftersom jag ändå skulle upp tre kvart senare klev jag ut i köket och utfodrade De Hungrigas Skara. Sen gick både de och jag och la oss igen. Somna om kunde jag förstås inte, men jag vilade ett tag till.

∼ ♦ ∼

Det har varit lite drygt på jobbet idag eftersom jag inte känner mig helt OK. Jag hade laddat med näsdukar och jag är evigt tacksam för mammas pappersnäsduksfetischism. Det var fyra typer av saker min mamma samlade på/hade gömmor av: godis, mediciner, toalettpapper och pappersnäsdukar. Godiset är sen länge uppätet, medicinerna inlämnade för destruktion, toapappret använt och nu… nu förbrukar jag pappersnäsdukarna! Det hade varit praktiskt om de hade funnits på rulle…

Väska med toalettpapper

En resväska toapapper. Tänk om det var pappersnäsdukar på rulle…

∼ ♦ ∼

Idag har jag mest jobbat med att skriva en massa olika texter. Det handlar om såväl korta som långa, lättsammare som tyngre. Och på tal om att skriva förundras jag över hur somliga bara struntar i att skriva svar på frågor till exempel. Jag har bland annat ställt frågor i förra veckan till en advokat och min bank och igår mejlade jag mitt fack. Banken svarade idag på lunchen. Övriga två har inte svarat! Det tycker jag är riktigt dåligt.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet mellanlandade jag hemma en stund innan jag traskade iväg för att handla. Jag fick en Ipren från ”Husapoteket” på jobbet och det behövdes. SNART ska jag krascha. I bästefåtöljen.


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Falco

Ett inlägg om en bok.



Mons Kallentofts o Anna Karolinas bok FalcoJorå, jag vet att jag har skrivit att jag borde handla
fler böcker i fysiska handeln, men när Bokus hade bra priser på en massa böcker efter jul nätshoppade jag fem stycken. Nu har jag läst en av dem. Mons Kallentofts och hans nya skrivpartner Anna Karolinas bok Falco fick bli först ut i högen. Boken är den femte delen i Herkulesserien som Mons Kallentoft tidigare har skrivit ihop med Markus Lutteman.

Även om Mons Kallentofts medförfattare är ny i sammanhanget hänger karaktärerna från tidigare böcker i serien med. I centrum står förstås polisen Zack Herry, nu ren från sitt missbruk. Den här gången blir han indragen i terrorism, det vill säga han tvingas i inledningen döda en terrorist. Strax därpå anmäls en polis försvunnen. Det visar sig vara en kursare – och kärleksrival – till Zack. Zack får en ny infiltratör – och en ny kärlek. Men säg vad i detta som är enkelt? Det sker ett par ohyggliga mord och Zack är mitt i smeten i utredningen. Hans kollega Deniz, en tjej som gillar tjejer, råkar även hon illa ut – i alla fall i i privatlivet…

Herkulesserien är en mycket rå och brutal samling böcker. Falco är inget undantag. Men det känns ändå som om fokus inte helt ligger på det blodiga utan en aning mer på själva temat i denna den femte delen. Spänningen är på topp, kapitlen tämligen korta, språket flyter på – och jag vill bara läsa boken hela tiden. Det går snabbt att plöja de cirka 360 sidorna. Ett par irriterande särskrivningar skämmer lite, men jag kan nästan stå ut med dem. Den här boken fullkomligt slukade jag.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Måndagen den 14 januari 2019: Friskt och sjukt

 



Kära dagbok…

Bitmoji good morning

Nån god morgon var det inte i morse…

Idag var det äntligen dags för jobbstart för min del. En hel vecka senare än jag hade tänkt. Det var också skitkallt i morse, så jag svepte in mig i dunjackan. Promenaden till jobbet tog nästan en halvtimme – kondisen har blivit mycket sämre på de här veckorna. Jag trodde att jag skulle dö tre gånger. Men jag överlevde och jag överlevde första arbetsdagen också. Det jag snabbt upptäckte emellertid var att jag tappar rösten så snart jag pratar mer än tre meningar. Därför försökte jag vila den så mycket som jag bara kunde. Väldigt lätt i mitt yrke som kommunikatör, som du förstår… (<== ironi)

Nån god morgon var det inte direkt i morse. Jag vaknade trekvart före mobillarmet av att en kisse spydde utanför sovrumsdörren. Lucifer hade kräkts upp en hårboll på mattan. Jag for upp och torkade och hoppade tillbaka ner i sängen en stund till. När sen Anna hade gett katterna mat – hon gick upp en kvart senare – var det dags för nästa kisse att spy, denna gång Citrus. Nu får vi hoppas att det bara var nåt tillfälligt och att båda Tisslingarna är friska till kvällen. Det var lite svårt att gå ifrån dem i morse…

Diskhokatterna Lucifer och Citrus

Diskhokatterna a k a Tisslingarna spydde båda två i morse.

∼ ♦ ∼

Papegojlampa

Fint i sovrumsfönstret.

Det gick trots allt rätt hyfsat att jobba idag. Jag hade kollat jobbmejl lite vartefter och märkt ut dem jag behövde ta tag i – eftersom jag ändå var inne och tidrapporterade varje dag. Inte glömde jag bort att friskanmäla mig heller. På mitt tangentbord låg ett kuvert med uppgifter om min nya lön. Det blev ett påslag med 600 kronor och det är aldrig fel. En stor del av dan gick åt till att skriva, resten gick åt till att hämta hem system- och programuppdateringar. En ny licens krävde först uppdatering, därefter avinstallation, sen nyinstallation. Det krånglade och tog tid, men jag fick god hjälp.

Hemmavid är jag glad att jag ”avinstallerade” julen. I kväll ska jag försöka orka gå upp med de sista grejorna till vinden om inte Anna ska skicka med nåt mer. För övrigt tycker jag att amorinlampan i Bokrumsfönstret blev riktigt fin, men ännu finare blev papegojlampan i sovrumsföntret. Den skulle ha varit rolig att ha i Mellanrummet a k a Matrummet a k a Djungelrummet, som är lite av katternas rum, men Anna har en fin elefantlampa till det fönstret. Bara nu inte Tisslingarna välter den…

Nu är jag ganska slut efter första arbetsdagen på tre veckor, så jag ska göra som Lucifer och blunda en stund…

Lucifer sover

Nu ska jag blunda som Lucifer en stund.

∼ ♦ ∼

Och avslutningsvis: tack Bokus för boken som jag inte fick sist, men som kom idag. Ni hade inte glömt mig!

Alex Schulmans bok Glöm mig

Bokus hade inte glömt mig!

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Ironi, Jobb, Krämpor, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer