Ett inlägg om en vunnen bok.
Strax före jul förra året vann jag en bok i en tävling hos Omnible. Eller tävling och tävling, jag hade skrivit några inlägg om böcker jag har läst och publicerat hos Omnible och samtidigt deltagit utlottningen av en bok. (Det gör jag nästan varje vecka, för övrigt.) Den 22 december hittade Maria Brobergs debutroman Bakvatten ner genom brevinkastet på hallgolvet här hemma. Boken har legat på vänt ett tag. I januari blev det dags att läsa den.
Boken skildrar ett antal människoöden under slutet av 1940-talet, genom 1950-talet och 1960-talet. Läsaren förstår att människorna hänger ihop på olika sätt, men det tar sin lilla tid att få reda på hur – och exakt hur mycket. Assar, Håkan, Hebbe, Margareta med flera bor nära Vindelälven i Västerbotten. Det är också här händelserna utspelar sig. Och det är allt från kärlek till försvinnanden och död. För vad hände egentligen med Lars och vad hände med Nilas? Vad är det för hemligheter alla bär på?
För mig är det obegripligt att det här kan vara en debutroman. Författaren skriver med ett sånt flyt. Driven är omdömet som kommer till mig. Och även om det är lite rörigt till att börja med hur allt och alla hänger samman stör inte det alls. Inte heller irriteras jag av dialekt i vissa dialoger. Jag fattar hyfsat och passar på att fundera djupare över det jag läser eftersom jag måste sakta ner lästakten. Människorna, som kanske är rätt enkla på sätt och vis, får ett otroligt djup i berättelsen.
Det här är en riktigt bra roman. Det är till och med så att jag tycker att det är den bästa debutromanen jag har läst på ett tag. Jag är glad att jag höll lite på den så att jag hade nåt sånt här som kunde förgylla januari månad.
Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Ser fram emot att läsa den här! Den verkar riktigt bra.
GillaGilla
Den är fin, boken! Sorglig, men fin.
GillaGilla