Kära dagbok…
Gårdagens middag.
Onsdagskvällen flöt på hyfsat bra. Nog trodde jag att strykningen skulle ta lång tid, men jag klarade av den snabbt. Gymnasisten hade en idrottsuppgift att göra på distans. Efter det åt vi tillsammans – jag kycklingschnitzelrester, han chicken kebab med ris som hans mamma gjort i matlåda – och språkade lite om tiderna, jobb och skola. Kommunen har bestämt att införa distansundervisning på gymnasierna till den 19 februari i första hand. Men Gymnasistens skola är visst undantagen och ska ha nån sorts varannanvecka-system, dvs växelvis undervisning på distans och i klassrum. Det verkar hattigt, tycker jag. Ärligt talat är jag bekymrad för hur den här utbildningen blir, alltså kvaliteten på den. Den som glädjer mig i sammanhanget är att Gymnasisten själv är disciplinerad, plikttrogen, deltar i lektioner och gör sina uppgifter. Vad jag vet. Sen är det förstås svårt när det är som det är och man är ung.
För universitetet har rektor bestlutat om distansundervisning till den 22 mars. Det innebär också att vi som är anställda främst ska jobba hemifrån. Jag terroriserar min chef med tips kring arbetsmiljöfrågor, hemmaergonomin, regler för hemarbete etc, frågor som ledningen, både den på avdelningen och den på universitetet, måste ta ställning till. Jag hittade information på avdelningsnivå till medarbetarna som inte var uppdaterad och det är riktigt dåligt i dessa tider. Vi anställda behöver veta vad som gäller.
Som avbrott i det seriösa kollade jag på Bonde söker fru, näst sista avsnittet. Fast det var också ganska seriöst. Känslor är inte att leka med och nu var det dags för resor på tumanhand. Det sista avsnittet går i kväll och då får en veta hur det gick sen, när TV-kamerorna stängts av och sommaren gått över i höst.
Hur gick det sen, när det blev höst?
∼ ♦ ∼
Men här och nu är hösten slut och det är december. Jag har kikat i väderappen och noterat snöflingor nästa vecka. Kan det vara möjligt att vi får en vit jul? Det vore ju lite fint ändå. Men sen, efter nyår, kan snön gott försvinna om jag får önska. Jag gillar inte kyla och halka.
Arbetsdagen segade på. Jag tog en kafferastpromenad på förmiddagen som vanligt, men först slängde jag sopor och kattskit. Ingen sol i syne idag heller. Promenaden blev skön ändå och jag insöp det lilla ljus som fanns – och kalluft. Jag fotade ett rosa hus, passerade under Dalabanan, minsann, och njöt av den vackra Fjellstedtska skolans byggnad vid Fyrisån.
Lunch som vanligt mitt på dan och därefter lucköppning med påföljande chokladmumsning. Det är verkligen god choklad i min kalender!
Mini sov igenom mötet.
På eftermiddagen stod nåt jag hade bävat för på agendan: ett maratonmöte på tre timmar. Det kändes som alldeles för långt med hela eftermiddagen i onlinemöte. Vad skulle vi prata om under tre timmar? Sist vi träffades blev det en del skitsnack och efteråt kändes det inte alls bra. Men så en knapp halvtimme före mötet hörde mötesledaren av sig och flyttade mötet till den 21 januari. HURRA!
Jag hade sällskap av Mini under arbetsdagen och hon sov ljudligt idag igen, det vill säga snarkade. Det var väldigt rogivande och jag hade gärna tagit en lur jag också. Så himla trött och sliten nu…
Vissa dörrar bör förbli stängda.
En arbetsdag kvar… Det ska jag väl klara? Sen väntar tre veckors ledighet även om den första veckan blir rätt hektisk, skulle jag tro, med allt som måste fixas till jul. Skönt i alla fall att jag är färdig med mina julklappar och att de som skulle skickas har nått sina mottagare.
Nu blir det här julen annorlunda på flera sätt än ett. I år lagar och serverar Anna bara julmat på ett ställe, men det ska lik förbaskat handlas (tack och lov har vi nära till affären plus en fungerande bil!), maten tillagar sig inte själv, det ska julpyntas, gran ska införskaffas och kläs. Vissa saker är förstås mysiga, men… jag har blivit skadad och jag kan inte känna den där riktiga julglädjen, dels eftersom jag är föräldralös, dels efter allt som har varit, sagts och gjorts. Ibland kan jag inte låta bli att undra hur (eller ens om…) övriga inblandade tänker och känner, men så slår jag bort tankarna. Vissa dörrar går att glänta på, andra är bäst om de förblir stängda – av överlevnadsskäl, för min del. Men jag känner i vart fall att ingen av dem som står mig nära behöver vara ensam den här julen – om vi nu håller oss friska. Jag har haft kontakt med Biografmaskinisten, han med det stora hjärtat. Under förutsättning att vi är krya kommer han till oss på julafton.
∼ ♦ ∼
Anna hade bytt arbetspass idag och jobbade dag i stället för kväll. Så om det händer nåt speciellt i kväll vet jag inte, men vi kikar väl på bönderna i alla fall.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 