Tisdag kväll den 22 september och onsdagen den 23 september 2020: Nytt ljus


 



Kära dagbok…

Lykta

En lykta med fladdrande ljus och min fantasi ställde till det.

Det var en sån kväll igår att jag fastnade i sorgen och det svarta. Det var inte meningen och inget särskilt hade hänt mer än att jag var ett uns besviken på att inte få besked om ett datum. Det beskedet kom först idag. Såna småsaker bör en vuxen kunna hantera. Men medan Fästmön fixade kantarellmackor fastnade min blick på huset mitt emot. En lykta med fladdrande ljus drog till sig min uppmärksamhet. Plötsligt var jag inne i lägenheten mitt emot. Jag såg att ljust huvud och massa konst på väggarna. Då brast nånting inuti, för det jag såg var min pappa gå där bland sina älskade tavlor. (Tavlorna varav de flesta nu står i tre stora tavelkartonger på vinden, tråkigt nog.) För den som har allt och alla kvar är det svårt att förklara hur det känns att ha inget och ingen kvar.

Idag såg jag emellertid det hela i ett nytt ljus. För det första var det inte en äldre man i lägenheten, utan en halvgammal kvinna i rosa tröja som hasade ut på sin balkong för att röka. Tänk så fantasin kan ställa till det! Det var inte min pappa, han är död och borta för alltid. Det var bara en tant, en tant vem som helst.

∼ ♦ ∼

Fönster med galler

Ett fängelse..?

Nu har vi passerat höstdagjämningen. Jag känner inget särskilt för det. Dagarna blir allt kortare och mörkret kommer tidigare. Men jag välkomnar det. Då syns inte alla mina skavanker lika tydligt. Den här pandemin vi befinner oss i får åtminstone mig att tänka att det inte är så tokigt att vara van vid ensamhet. Sen kan även jag drabbas av stunder, rentav dagar, när jag känner att det sitter galler för alla fönster och hemmet är ett fängelse. Vi hade pratat om att ta en helg i Stockholm i november. Just nu känns det inte aktuellt. I Stockholm ökar antalet smittade igen. För ett år sen pratade Anna och jag om att resa till London 2020. Det är förstås uteslutet. Jag skulle definitivt inte resa utomlands just nu, det är bara korkat att ens tänka på. Att utsätta sig själv och andra för smittorisken. Nej tack. Jag vill bara umgås med de få personer jag träffar regelbundet, inte med några okända. Men… drömma kan en ju. För nån gång, om 100 år, blir väl saker och ting bättre..?

∼ ♦ ∼

Vardagsfrukost med boken När du vänder dig om

Vardagsrealism.

Idag vaknade jag till en grå, men rätt varm onsdag. Det var ett jämrans liv utanför i natt med såväl stökiga människor (jag avskyr verkligen höga tjejskratt på småtimmarna) som nån form av maskiner. Jag vaknade förstås och i natt klev jag upp och stängde fönstret för första gången på jag vet inte när. Hellre kvävas och svettas än bli galen på oljud.

Tio över sex klev jag upp och gav katterna mat och tömde deras pottor. Sen blev dusch och så sedvanlig vardagsfrukost med bok. Jag började läsa den tredje och senast utkomna delen i Pernilla Ericsons serie om Erlagruppen igår. Det är väldigt spännande böcker och jag har läst de två tidigare delarna snabbt. Realistiska skildringar av våld och övergrepp, kanske inte direkt är min vardag, men allt fiktivt som är otäckare än den är bra.

Min vardag, denna onsdag, har jag ägnat mig jobbmässigt mest åt att skriva saker. Inte nåt sköj eller stimulerande alls. Jag har också tvättat två maskiner smutstvätt. När Gymnasisten kom hem fick han springa ner till Butiken på hörnet och köpa oss lite fika. Han sprang, jag betalade, förstås.

Kanelbulle och kaffe

Eftermiddagsfika hemhämtat av Gymnasisten.

∼ ♦ ∼

Mina assistenter, däremot, har jobbat lite grann utanför ramarna – eller filtgränserna, i vart fall.

Lucifer utanför filten

Assistent Lucifer jobbade utanför ramarna – eller filtgränserna – idag.


Assistent Mini var ganska alert – 
i alla fall på förmiddagen.

Mini i Annas kökssoffa

Ganska alert Mini.

Lillflickan Citrus, som egentligen är storasyster i tvillingparet, har tagit dagen ganska… laid back.

Citrus på fällen i stolen i hallen

Laid back lillflicka Citrus.

∼ ♦ ∼

På litteraturfronten intet nytt – ännu. Men jag inväntar två böcker för recension, två böcker som jag är mycket spänd på. Den ena är en uppföljare av en debutroman med HBTQ-tema, den andra är den sista delen i en trilogi. Dessa uppdrag sätter guldkant på min tillvaro just nu. Jag känner mig lite… efterfrågad. Nytt ljus i mörkret.

∼ ♦ ∼

Ett annat nytt ljus ska förhoppningsvis tändas i mitt liv i morgon. Då ska jag vara ledig från jobbet och göra en utflykt tillsammans med E och B. Jag är mycket spänd. Mer om detta kommer, men inte just nu.

∼ ♦ ∼

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tisdag kväll den 22 september och onsdagen den 23 september 2020: Nytt ljus

  1. Drömma kan man alltid, och nu får jag dagdrömma om vad det händer för spännande framöver 🙂
    eller, jag väntar tills nästa inlägg 🙂

    Gilla

  2. Mösstanten skriver:

    Ja, vi önskar nog alla att pandemin var över, även om det kunde vara värre. Jag har det rätt bra ändå. Som tur är. Det kommer att ta tid. Väntar med spänning på rapport om utflykten.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jo vi har det också rätt bra, men jag vill inte utsätta mig för smitta genom att träffa människor jag normalt inte umgås nära med. Det känns t ex inte bra att åka bort på gruppövning med jobbet när gruppens sammansättning är… random. Av alla över 200 pers på avdelningen där jag jobbar träffar jag kanske max tio pers regelbundet – och då håller vi avstånd. Nu ska vi bort och tramsa 20 pers som inte brukar umgås. MEN… det är annan historia som jag inte ska fördjupa mig i här.
      Rapport om gårdagens utflykt kommer i kväll!

      Gilla

      • Mösstanten skriver:

        Nej den där gruppövningen verkar ju inte riktigt lämplig. Eftersom min man och jag inte jobbar längre bestämmer vi ju helt själva vilka vi träffar och hur.

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Det är helt sjukt att en arbetsgivare får göra så här. Tre gäng har varit borta och vad jag har hört har två gäng klagat på distansen på internaten. Så dålig – förutom allt det andra.

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.