Kära dagbok…
Annas cheesecake tillhör det goda ätbara i livet…
Jag är medveten om att jag lägger ut rätt många matbilder, både här på bloggen och på Instagram. Och visst är det gott att äta gott. Men det finns annat i livet som är gott också. Som idag, till exempel. Jag skulle gå till Kvarnen och handla i sällskap med Dramaten formerly known as Roland. Utanför gallerian träffade jag en kollega från en annan avdelning på jobbet. Så värst väl känner vi inte varandra, men vi ses då och då på eller på väg till jobbet och vi brukar ofta småprata när vi ses. Nu blev det en längre stund. Vi stod och pratade i typ… trekvart. När jag mot slutet fick höra att jag är trevlig… Jag, trevlig?! Jag, som är så elak och taskig och mobbar folk är trevlig… Minsann… Då brast det nästan. Tack snälla H för ett fint samtal och för att du gjorde min dag!
Ost, kex och ett glas gott vin tillhör också det goda ätbara i livet…
∼ ♦ ∼
Sova mycket längre än nån timme mer än vanligt är visst fullkomligt omöjligt för mig att göra när jag är ledig. Klockan var strax efter sju när jag vaknade. Det var ingen idé att försöka somna om, utan jag gick upp och startade kaffebryggaren och tömde kattpottorna. Sen låg jag och läste till 8.30, ungefär, och messade lite med vännen FEM. Jag kom nämligen att tänka på henne eftersom hon gav mig och Fästmön boken jag läser just nu. Bland annat försöker jag sälja in Linnex till hennes sambo Finske Pinnen som har ont i ryggen. Det går väl sisådär. Jag tror att de tycker att jag är rätt tjatig, men faktum är att jag använder Linnex till det mesta som gör ont, typ ytliga proppar i benen, ont i ryggen, värkande axlar, nackspärr, hälsporrar, onda knän, värkande armbågar med mera. Inte bara muskler och leder, alltså, utan även annat. Och ta mig tusan, det hjälper varje gång. Häromdan kände jag att en ny ytlig propp var på väg i höger vad. Linnexbehandling under två dar – sen gick proppen tillbaka.
Lite nytta hade jag planerat att göra under min första lediga dag den här veckan. Jag började med att stryka, men nån hjälp fick jag inte. Assistenterna Citrus och Lucifer var synnerligen… ovilliga och Mini var bara försvunnen.
När jag sen skulle äta frukost blev det liv i en viss liten herre. Han tog till och med plats vid köksbordet där han väntade på att få nåt gott, typ ost. Är det nåt den katten gillar så är det ost och han får smaka lite ibland. Nu är det inte bra med laktos för katter, ska tilläggas och det blir inga mängder ost till nån av dem.
Efter dusch och påklädning tog jag vägen om soprummet i sällskap med en gnisslande Dramaten formerly known as Roland. Jag hade fotat handlingslappen i mobilen, för det har jag kommit på är smart. Då behöver jag inte ta med läsglasögon utan klarar av att läsa om jag förstorar bilden. Fast… lite svårt är det ju när bilden ser ut så här:
Det hjälper inte mycket att förstora en suddig bild…
Jag tror emellertid att jag trots allt kom hem med det jag skulle, inklusive nåt ätbart till Anna som i morgon kör månadens mastodontpass, kl 7 – 21, med två timmar ledigt mitt på dan. Eftersom jag inte har nån bil nu kan jag ju inte snabbt hämta hem henne för en stunds vila och nåt ätbart hemma, så hon får försöka hitta nånstans på jobbet där hon kan slappa.
När varorna var inplockade tog jag två kassar med metall respektive glas och tvingade ner mig i garaget. Där har vi nämligen ytterligare ett soprum för metall, glas, tidningar, batterier och glödlampor. Clark Kents* plats gapade tom och ödslig. Han står ju fortfarande i Köping på verkstan. Och jag saknar honom så, han har varit det goda i mitt liv under så många år.
Nu är det lördagseftermiddag och som den tant jag är ska jag vattna krukväxter och sen inta eftermiddagskaffe. Anna jobbar till klockan 16 idag. Jag har köpt kolgrillad kyckling och tzatziki till lördagsmiddag till oss och Gymnasisten och ska göra en sallad till den. Gymnasisten får vitlöksbröd och Anna har lovat göra sin paprika- och fetaoströra till oss alla. Den röran tillhör definitivt det goda i livet.
∼ ♦ ∼
För övrigt väntar jag på ett bokpaket från Bokus, definitivt nåt av det goda i livet. Det har nu gått över en vecka sen jag nätshoppade, men äntligen såg jag att beställningen är expedierad. Gissningsvis betyder det att paketet är packat, kanske avsänt. Den som väntar på det goda i livet… väntar visst ibland alldeles för länge…
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min sjuke lille bilman som fortfarande står i Köping
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 