Kära dagbok…
Tisdagen den 11 augusti 2020
På tisdagen var det utcheckningsdags klockan elva från hotellet. Samma klockslag var det avtalat att vännen FEM skulle stå utanför med sin bil för att skjutsa Fästmön och mig till Köping där vi skulle åka vidare till Uppsala i Clark Kent*. Vi grundade med en hyfsad hotellfrukost. Frukosten var bra mycket bättre på vardagar. Bara en sån sak som att personalen hälsade gästerna med ett ”god morgon!” gjorde mycket. Men jag var nervös och jag hade vissa saker på känn…
Sista hotellfrukosten i Motala.
Vännen FEM anlände som avtalat och när vi hade stuvat in all vår packning i hennes bil och jag hade tagit ut den ersättning jag tyckte hon skulle ha for vi iväg. Det var ganska mycket trafik och några nitiska trafikpoliser stoppade och bötfällde flera bilförare troligen för fortkörning, dock inte vår (= vännen FEM). Vi anlände till Skoftestagrillen runt 12.30 och pausade då med glass och kaffe.
Anna och FEM glassfikar i Skoftesta.
Efter att ha kollat kartan åkte vi så till Framtida bil för att prata med Andreas och kolla när Clark Kent skulle bli klar. Det var lätt att hitta dit och roligt att träffa Andreas. Bilen skulle vara klar att hämtas om en till en och en halv timme, fick vi veta. Därför traskade vi iväg till ett närbeläget Mc Donald’s där det var fullt med gapiga halvstora ungar och man var tvungen att kladda på en tavla för att göra sin beställning. Tur att jag hade handspriten med mig! Vi åt – kycklingburgare och strips för min del – långsamt för att dra ut på tiden. Det fanns ju liksom inget annat direkt att göra där vi befann oss. Men på väg till verkstan hittade vi en Hästen-affär som hade världens enda Hästens-outlet shoppade Anna och FEM loss – till extremt bra priser, ska tilläggas.
På Framtida bil fick vi veta att Andreas strax var klar med Clark men att han skulle ut och provköra honom. Efter en stund såg FEM hur Clark for förbi. Fem minuter senare kom han tillbaka, men Andreas kom inte upp till oss. Det tog ett tag, sen såg vi Clark med Andreas fara iväg igen. Och sen… sen kom de aldrig tillbaka…
Andreas ringde mig via sin säljare och berättade att motorn hade stannat och att det luktade bränt. Han stod och väntade på bärgning.
Inte Clark Kent, men en Volvo P1800 på Framtida bil.
Det blev bestämt att Andreas skulle ta tillbaka Clark till verkstan och kolla vad som kan vara fel. Sen får vi höras och se om det är värt att laga – troligen inte. Jag har inte heller betalat den utförda reparationen än. Idag är det torsdag och jag har inget hört från Andreas. Han har säkert massor med inplanerade jobb som han måste ta före Clark. Hur det än blir måste jag ta mig till Köping och eftersom jag har svårt att åka kommunalt ensam såg jag genast problem. Det tog ett par timmar så hade snälla Uppsala-Ewa erbjudit transport! I skrivande stund vet jag emellertid inte när nästa resa till Köping går.
Inte heller Clark på Framtida bil, men en cab.
Vännen FEM är väl den goaste vännen också, för hon körde oss ända hem till Uppsala. Tyvärr kan hon inte vara hos oss längre stunder på grund av katterna och hennes astma och allergi, men vi funderade på, både Anna och jag, att försöka fixa henne ett hotellrum. FEM ville emellertid åka hem. Med lite medicin i kroppen kom hon med upp och gosade på avstånd med katterna samt tog en mugg kaffe. Jag följde med henne till Korgtassen så att hon fick köpa sig färdkost och sen åkte hon de dryga 30 milen tillbaka till Motala. Vi hördes av per sms några gånger och jag fick slutligen veta att hon kommit hem OK strax efter klockan 22. Finns det nån som har en sån go vän som FEM???
∼ ♦ ∼
Hur det blir med Clark Kent och nästa Köpingresa är alltså oklart. Det har gjort mig orolig och jag har mycket ångest. Men jag har snälla vänner som ställer upp på ett rent fantastiskt sätt för mig. Och även Anna finns ju där, hon som klappar om mig när jag är på väg att balla ur. Hon som tycks gilla mig den här skitsemestern till trots. Min chef har lovat att det är OK om jag tar flexledigt om jag behöver för att åka till Köping.
Totalt kan jag väl säga att Motalaresan inte enbart gav mig ångest. Den gav mig också sol, bad, härliga promenader, god mat och dryck, möten med släkt och vänner och i alla fall ett besök vid graven. Alla dessa intryck ska jag ta med mig in i hösten när jag nu börjar jobba på måndag.
∼ ♦ ∼
Vad gäller Clark Kents öde gäller alltså tills vidare
to be continued…
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min ensamme, döende lille bilman 😥
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Bra att semestern också blev bra, men stackars Clark Kent, och dig….Kram!
GillaGilla
Semesterresan blev kanon – förutom att bilen pajade. Detta ställer verkligen till många och stora problem och i dagsläget ser jag ingen lösning.
Kram!
GillaGilla
Så himla tråkigt! Tur att det finns så bra vänner som ställer upp när det behövs.
GillaGilla
Jaa, jag är evigt tacksam för vänner som FEM och Ewa!! Men jag har mycket ångest och oro kring bilen, dels därför att jag inte vet vad som händer, dels för att jag behöver en bil. Jag behöver inte en bil lika mycket som tidigare, men jag behöver likväl en bil för att ta mig längre sträckor.
GillaGilla