Ett inlägg om en psykologisk thriller.
S.K. Tremayne är en av Sean Thomas författarpseudonymer. Hans psykologiska thrillrar har lockat mig genom såväl titlar som omslag. För ett tag sen läste jag Istvillingar och nu har jag slagit ihop Just innan jag dog – trots att Istvillingar inte fick nåt högt omdöme av mig. (Böckerna hänger inte ihop på något sätt mer än att det är samma författare.) Kunde den senaste av hans böcker ge mig en större upplevelse än enbart en kuslig stämning?
Även denna gång är det annorlunda barn med i berättelsen. Nu är det den tioåriga Lyla, som uppenbarligen har nån sorts Aspergerdiagnos, enligt hennes mamma, bokens huvudperson Kath Redway. Kath bor med Lyla och maken Adam i Devon där Adam är nationalparksvakt. Kath har råkat ut för en bilolycka. Hon överlever mirakulöst, men har delvis tappat minnet. Fragment av det Kath har glömt kommer tillbaka. Dessutom visar det sig att hon inte har kunnat slira på en isfläck när det var tolv grader varmt. Kath inser att hon inte alls varit med om en olycka.
Den kusliga stämningen infinner sig tidigt även i den här boken. Barnet är, liksom tvillingarna i den andra boken, märkligt och har nästan övernaturliga gåvor. Men här skildras även flickan så ingående att det inte är nån tvekan om att hon verkligen har en diagnos. Flickans beteende gör att hon, precis som den överlevande tvillingen i Istvillingar, inte har några vänner. Men även mamma Kaths beteende är underligt. Var olyckan i själva verket avsiktlig? Har det hela desutom kopplingar till det förflutna?
I Just innan jag dog tycker jag att författaren har lyckats bättre än i Istvillingar. Här har han skapat mer än bara en kuslig stämning. Karaktärsskildringarna är bättre och beskrivningarna av djur och natur är både vackra och brutala. Jag skulle gärna se mer av dessa, speciellt nu när en inte kan resa. Människorna runt Kath skildras som lite halvskumma och som om de döljer nåt ont och illvilligt. Hemligheter finns det även i Devon…
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.