Måndagen den 8 juni 2020: Måndag med betoning på måndag…

 

---

Kära dagbok…

Inte många solglimtar den här måndagsmorgonen…

Det var sannerligen en riktig måndag jag vaknade till idag! Fästmön mådde inte bra och hur hon än försökte slutade det ändå med att hon stannade hemma från jobbet. Vi får hoppas att det är nåt tillfälligt och snabbt övergående. Själv mår jag ganska bra, den enda nya krämpan förutom de vanliga är lite soleksem högt upp på ryggen. Det har jag salva för. Mina sedvanliga krämpor medicinerar jag mot och min dumskalle som var på apoteket i lördags glömde att hämta ut mediciner. Det stod på agendan på lunchen idag liksom att kompletteringshandla till vår lax-middag. I morgon ska vi äta nåt lätt, typ soppa. Och det finns ett skäl till det som jag inte tänker gå in på här eftersom det inte handlar om mig.

På lunchen traskade jag alltså iväg till Kvarnen. På Korgtassen gick det snabbt, på apoteket gick det lååångsaaamt. Där satt en personal under utbildning i receptkassan och vad h*n en skulle göra blev nån av de övriga två som lämnade ut mediciner indragna trots att de hade egna kunder. När det äntligen blev min tur hade vi klara problem att förstå varandra, vilket gjorde att även jag fick vända mig till ordinarie personal. Det visade sig att min medicin – alla märken av den – är slut. Jaha… vad gör en då? Ordinarie personal rekommenderade att jag kontaktade min läkare, så då fick jag logga in på Mina sidor och göra det när jag kom hem. Jag angav att jag ville bli uppringd eftersom jag ville resonera med en läkare. Jag fick svar… i inboxen i i Mina sidor, enligt både mejl och sms… Bara att logga in igen och hitta ett svar som jag inte känner mig nöjd med. Att medicinen ska finnas kvar i kroppen i sex månader betvivlar jag starkt eftersom jag måste äta en tablett varje dag, livet ut. Läkaren som hörde av sig skrev i alla fall så och att jag skulle kontakta mottagningen igen om det var så att jag inte hade fått nån medicin… på sex månader. Asså, jag äter ju den här medicinen för att jag har en förvärvad brist. Jag känner mig inte nöjd med svaret och jag känner mig inte nöjd med att jag inte fick resonera per telefon. Skatt ska en betala, men jag känner mig ganska ”o-vårdad” trots behov.

En riktig måndag idag…

 

Gos-Citrus.

Men det skulle bli ännu mer måndag den här måndagen. Direkt när jag hade loggat in på mina jobbsajter på morgonen fick jag veta att en av våra mest kompetenta medarbetare ska sluta. Ytterligare en person, alltså, förutom de tre som slutade i maj. Det känns jättetråkigt på många sätt. Dels för att vi förlorar kompetens, dels för att jag förlorar en kollega som jag tycker mycket om. Så nja… det var inte många solglimtar som inledde den här måndagen… Som grädde på moset skulle vi ha enhetsmöte och därpå följande kommunikationsavstämning. Jag hade ändå en bra avstämning med min chef – (det var bara han och jag idag. Vi fick en del avstämt och mycket gjort. Jag ser att han försöker göra ett bra jobb. Det finns emellertid mycket att tänka och tycka om ”hela grejen”. Nånstans hade jag en förhoppning om att det kanske skulle bli bättre på jobbet, åtminstone efter semestern. Nu är jag mer tveksam än nånsin. Jag säger inget mer här och nu förutom att jag införskaffade lite gos av Citrus som satt i fönstret och fågelskådade.

∼ ♦ ∼

Lucifer har varit en riktig buse idag. Han har till exempel slickat på högtalarna till stereon i köket, suttit med sin bajsiga tufsiga lilla rumpa på mitt receptkvitto som jag skulle fota för att få läkemedelsersättning av min arbetsgivare, försökt klättra upp på piedestalen i Bokrummet, bråkat med sin syster samt skrikit utanför sovrumsdörren när Anna skulle vila för att nämna några busstreck. Som straff blev han därför senare på dan fasthållen av Anna och tvångsborstad, bland annat den tufsiga lilla rumpan. Efter det höll han sig lugn – i en kvart.

Anna borstar Lucifers lilla tufsiga bak.

∼ ♦ ∼

En av få saker som är kvar efter pappas farfar Karl. Det var dock inte sockerburken på bilden som efterfrågades utan information.

Och nu nåt heeelt annat, nåt mer seriöst:

För ungefär ett år sen började jag släktforska i mycket liten skala. Ja jag har inte nån licens som jag betalar för och jag har inte gjort så mycket mer än att påbörja en släkttavla. Tanken var att forska på mormors och morfars sida. Men detta är nåt jag tänker fortsätta med när jag blir pensionär – nu har jag inte så mycket tid. Genom mina bloggar har jag emellertid fått mejl från olika personer, som har läst en del om min släkt och familj på pappas sida här, och som har frågor. Det är frågor som berör antingen dem själva och deras egen familj eller min familj. Så sent som idag fick jag svara ”tyvärr” på en förfrågan. Det finns liksom inte så många papper kvar från en tid när det var krig. Ett annat mejl ligger ännu obesvarat i en annan inkorg… Skälet till det är att jag inte vet hur jag ska besvara det. Det är både roligt och jobbigt när det rörs om i grytan. Jag känner mig helt enkelt väldigt ensam. Sist kvar, liksom. Samtidigt är nån intresserad, kanske inte att få veta mer om mig men om min familj.

∼ ♦ ∼

 

---

Livet är kort.